Första gången jag var i Thailand var år 2001 och jag reste med mina vänner Marie-Helen, Irene och Kenneth. Tre veckor i Krabiområdet över jul och nyår och förväntningarna var skyhöga. Thailändsk mat, som redan då var min favorit, sol och värme samt vita stränder och turkost hav. Allt jag gillar i livet på en och samma gång.

”En Koh Lanta”

Vi åker först till Railey Beach, där Marie-Helen hade varit också tidigare samma år och gillade. Railey Beach är säkert fint men det regnar. Oavbrutet. Efter fyra dagar får vi nog och sätter oss på båten till Koh Lanta. Kom ihåg att detta är 17 år sen och man kunde inte bara googla väderprognosen. På Koh Lanta hamnar vi på en mindre strand. Det finns inget att göra där förutom att sola och bada.

Dagarna går och det regnar fortfarande. Första dagen sitter vi under parasollerna på hotellets restaurang och läser (jag läser Sagan om ringen, minns jag, en inbunden tegelstensutgåva med alla tre i samma bok) och efter lunch börjar vi dricka billiga färgglada drinkar. Lite kul var det kanske att vara på ett nytt ställe. Nästa dag börjar alla fyra bli apatiska och sitter bara under parasollerna och stirrar ut i tomma intet, dvs det gråa regnet. Slutar prata med varandra. Slutar med färgglada drinkar och inte ens att äta maten hittar vi någon glädje i. Detta fortsätter i ytterligare två-tre dagar.

På julafton är det Kenneth som vaknar upp från depressionen och nästan fysiskt drar oss med ombord på båten till Phi Phi Island. Marie-Helen är minst förflyttningsbenägen och vill absolut inte åka vidare, hon mumlar något om att hon stannar i sängen på Koh Lanta till det är dags att åka hem.  

Det är efter detta vi kommer på begreppet en Koh Lanta-depression; som betyder dåligt väder på semestern som framkallar en depression. Begreppet spred sig till hela vårt umgänge i Norge och den dagen i dag rapporterar vi till varandra Fan, jag har en Koh Lanta i Grekland/Brasilien/valfri destination om det är ihållande dåligt väder på semestern och depressionen kommer smygande.

En Koh Lanta i Ljubljana

Vi förflyttar oss 18 år fram i tid, skriver 2019, och jag är i Ljubljana i Slovenien med mina väninnor Marie och Viveca. Också en resa jag har höga förväntningar till. Det är tidigt i juni och eftersom vårvädret hemma har varit lite sådär längtar jag såååå mycket efter sol och värme. Med på resan finns alla mina finaste klänningar och sandaler, och endast detta. Jag har väl på någon liten cardigan att ha på flyget men inga långbyxor att tillgå.

Vi åker efter jobbet och är på hotellet Ljubljana strax innan klockan 22. Framme går vi en liten runda på stan, sen lägger vi oss för att förbereda oss för en heldag nästa dag. Vi vaknar och det regnar spik. Allt är grått och det är runt tio grader. Inte alls som väderprognosen hade lovat. Jag har inte med kläder för detta. Jag vill inte se fina Ljubljana genom ett grått filter. Vi lånar paraplyer på hotellet och går ut. Fryser. Mitt humör är nere i källaren och jag märker att jag är på väg in i en djup Koh Lanta.

Läs mer: Bästa tipsen för Ljubljana

Jag snubblar efter Marie och Viveca på gatorna men orkar knappast lyfta fötterna. De försöker muntra upp mig genom att säga saker som att Vi är trots allt i Ljubljana och Det är ju finare här än hemma, även i regn. Jag hasar fem meter efter dem och oavsett vad de säger är svaret Jag vill bara åka hem och Jag vill inte vara här när det regnar. Jag märker att de båda blir chockade och förvånade, jag brukar vara den glada och positiva norskan som bara ser lösningar och få problem. Detta är en ny sida och inte min bästa.

Fast jag fattar att jag förstör dagen och semestern för oss alla tre, och vet att jag beter mig totalt vidrigt, kan jag inte sluta. Droppen är när jag plötsligt mumlar något barnsligt om att nu åker jag till flygplatsen, tvärvänder och lämnar dem på gatan. Som tur är går jag i stället till hotellet och lägger mig i sängen och deppar.

Totalt vedervärdigt beteende men jag kunde som sagt inte behärska mig och vända det. Att också förstöra någon annans semester var väl det värsta. Vi skrattar nu åt det hela men där och då var det inte trevligt för någon av oss.

Och hur gick det för resterande delar av båda semestrarna då? I Thailand kom solen fram strax innan båten kom fram till Phi Phi, på julafton 🎅 och allt, och den lämnade oss inte efter det. Semestern var räddad! Men 19 år senare och flera resor till grannöarna har jag inte varit tillbaka på Koh Lanta.

Vår andra dag i Slovenien hade vi hyrt chaufför för en heldagsutflykt till sjön Bled och upp i bergen. Det regnade inte men var mulet. Jag lyckades hålla mig i skinnet och bete mig. Men glad var jag inte. Precis efter att vi hade lämnat Bled sprack det upp och solen kom fram. På en sekund var jag mitt vanliga glada Lena. Efter några dagar fortsatte vi till Piran, där vi hade bästa badsemestern och jag fick en fin bränna.

Självklart har jag varit med om flera Koh Lantas under dessa 18 åren. Men inga så allvarliga som den i Ljubljana.

Och hur kom jag på att skriva om detta då? Jag läste 4000 mils artikel om att vara grinig och gnällig på resan. Jag kom genast att tänka på Ljubban och skämdes så mycket att det enda som fanns att göra var att erkänna för hela världen. Bättre att skämmas offentligt än att skämmas för sig själv.

Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.

I början av oktober flög Maxime och jag från Oslo till Stockholm. Eftersom min kabinväska väger över det tillåta värdet, och det ingår incheckad bagage i biljetten, väljer jag att checka in den. På Arlanda plockar jag väskan från bandet och märker på en gång att den är halt. Jag vänder på den och mycket riktigt; det saknas ett hjul.

När jag några veckor senare ska till Italien tar jag fram kabinväskans storasyster. Ja, jag tror på att ha matchande resväskor i olika storlekar, även om jag oftast bara använder en i taget. Hemma igen märker jag att väskan lutar åt ena hållet när jag lämnar bagagebandet. Jag kollar under och resväskan har gått sönder på exakt samma sätt som den förra.

Alltså; vad är oddsen för att två matchande väskor går sönder på samma sätt med några veckors mellanrum?

Vad ska du göra när flygbolaget har skadat eller haft sönder resväskan?

Detta är inte första gången jag är med om att resväskan har gått sönder under flygresan. Alla gånger det har hänt mig har det varit lätt synliga skador, som att väskan har spruckit i hörnet eller att det saknats ett hjul och det har blivit hål där hjulet var.

Det finns två sätt att gå vidare med ärendet.

Göra en anmälan till flygbolaget på flygplatsen

Alla flygbolag har en servicedesk i ankomsthallen. Här visar du upp det skadade bagaget och det skapas ett ärende för dig.

I oktober reste jag med SAS båda gångerna resväskorna gick sönder. De har i vanliga fall ett ganska bra utbud nya resväskor att välja från på flygplatsen, nu lite mindre beroende på corona. Jag har vid minst ett tidigare tillfälle valt ny väska på plats, packat om och tagit med den nya hem. Ärendet avslutat! Väldigt smidigt.

Min gamla kabinväska gick att expandera, så det var avgörande att min nya också har den funktionen. Jag tackar därför nej till ny väska på plats. I stället skickas det en mail till mig med referensnummer och länk till SAS sida för bagsupport. Här får jag komplettera min skadeanmälan, t ex med märke, modell och hur gammal den var. Nästa dag får jag ett mail med en voucher motsvarande värdet på min förstörda resväska och en länk till en webshop där jag kan beställa en ny. 

Nackdelen med att göra anmälan på flygplatsen är att det kan vara lång kö. Fördelen är att om du inte vill ha en särskild väska kan du på en gång få med dig en ny väska hem. Du behöver inte göra något mer och får inget åldersavdrag för den gamla väskan. Men är det viktigt med en särskild resväska är det kanske inte värt att stå i en eventuell kö bara för att åka hem och göra en kompletterad anmälan själv och sen beställa ny väska. Ännu en nackdel är att du kommer också troligtvis att få betala ett mellanlägg om du väljer att beställa en väska.

Göra en anmälan över telefon

För att kunna fylla i webbformuläret för skadeanmälan, samma som jag skriver om ovan, så måste du ha ett referensnummer. Du behöver mao ringa flygbolaget för att detta ska skapas. Reser du med SAS hittar du numret här, annars går det självklart att ringa via respektive bolags kundtjänst.

Sen fyller du i webbformuläret du får länk till på mail och skickar med foto både på resväskan som helhet samt skadan. Sen är det samma procedur som ovan och ny resväska beställs via webbshopen.

Fördelen med denna lösning är att du inte behöver köa på flygplatsen och att du kan välja ny resväska hemma. Nackdelen är att du måste göra allt själv; ringa, fylla i kompletterande skadeanmälan och beställa väskan. Samt att du får åldersavdrag och troligtvis kommer få lägga till en slant för att beställa ny likvärdig resväska.

Märker du skadan först när du är hemma vill du självklart inte åka tillbaka till flygplatsen.

Hur fungerar det hos andra flygbolag, som exempelvis Norwegian?

Jag har endast flugit med SAS eller Norwegian när min resväska har gått sönder under flygresan. Hos Norwegian är proceduren likande, med undantag av att de inte har något lager av resväskor på Arlanda och erbjuder inte möjligheten att få med väska hem på en gång. 

Jag har aldrig varit med om att resväskan har gått sönder på väg till destinationen, bara på hemvägen. Hade den gått sönder exempelvis på resan till Singapore med Qatar Airlines så hade jag absolut gjort en anmälan på flygplatsen i Singapore så fort jag såg skadan. Oavsett hur lång kön hade varit, eftersom man troligtvis inte vet deras process och procedurer.

Får man alltid ny resväska?

Nej, så är det inte. Väskan i sig ska vara så skadad att den inte kan användas. Detta betyder att om ett hjul har gått sönder men väskan i sig inte är skadat så får du ingen ny. Det samma med handtaget; väskan anses duglig även om handtaget inte kan användas. När min kollega och jag kom hem från Las Vegas hade hennes dragkedja gått sönder men inte väskan i sig. Hon fick inte ny, fast jag inte riktigt fattar hur man ska kunna använda en resväska som inte går att stänga.

För båda mina två resväskor var det inte hjulen i sig som var sönder, utan de hade slitits bort och det var ett stort hål där hjulen hade varit.

Och hur blev resultatet?

Båda mina väskor som gick sönder var av märket Epic och var ca två år gamla. Ersättningen var 1699 respektive 1799 kronor. Jag visste ju självklart inte att min andra resväska också skulle gå sönder då jag valde ny kabinväska men jag valde i alla fall att göra en uppgradering av modell och märke. Dels ville jag ha en resväska som vägde mindre i sig, dels var det så att den gamla lutade lite inåt mot toppen och jag önskade en som rymde mer. För mig är det också viktigt med expanderbar då några flygbolag har 20 cm djup som maximum och andra tillåter 23 cm.

Valet föll på modellen Hi-Fi från Samsonite, deras lättaste resväska hittills. Jag fick lägga till 300 kr för kabinväskan. När jag senare skulle beställa ny resväska i vanlig storlek för incheckning valde jag en som var 65 cm hög, givetvis också modellen Hi-Fi. Denna gång fick jag lägga till 500 kr. Jag fick båda resväskorna levererade till min dörr efter tre-fyra dagar.

Slutkläm; jag är riktigt nöjd med mina två nya resväskor. Nu väntar jag bara på bättre tider och mindre virus så att jag kan inviga dem.

Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.

För några veckor sen annonserade kollegan Dryden att han gör om sin reseblogg till en upplevelsesblogg. Resor är ju också upplevelser; så i slutändan handlar det nog om att lägga till andra upplevelser än rena resor på bloggen.

Smart 🤓 tänkte jag när jag lästa Daniels inlägg; jag brukar ju också skriva om olika upplevelser. Nu lägger möjligtvis Daniel och jag lite olika definitioner i begreppet upplevelser, på hans blogg dyker det nu upp olika inlägg om vandringar, bergstoppar och annat hurtigt i hans närområde Östersund.

Här på Ladies Abroad definierar vi i stället en upplevelse att gå på SPA, äta på restaurang eller bo på hotell i den egna staden; dvs en staycation. Upplevelser nära där vi bor och vi kommer att fokusera på Stockholm och Sverige, även om det dyker upp lite från Oslo och Norge också.

En annan kollega, Christian, äger bloggen med det tydliga namnet Mat- och resebloggen. Smart 🤓 tänkte jag när jag första gången såg namnet. Resor och mat är ju nära besläktat.

Så även om jag tidigare har skrivit om både restauranger, SPA och hotell i Stockholmsområdet så kommer det under en period att bli mer fokus på detta. Alla tre upplevelsetyper är något jag älskar och ofta gör. SPA och hotell har jag tidigare ibland inkluderat i bloggen men mina restaurangbesök har jag nästan alltid hållit utanför. Dock med undantag av bruncher.

Läs mer: Arkivet med alla bruncher i Stockholm

Sen är det också så att det är svårt att driva en reseblogg när jag inte reser. Jag var nyligen tio dagar i Italien, men till fyra städer som jag redan hade varit i tidigare och redan skrivit om. Som det ser ut just nu blir det inga fler resor detta år och troligtvis inte heller över jul och nyår. Men lite foton och idéer har jag att bjuda på, så några rena utrikes researtiklar kommer också dyka upp.

Så med detta; välkommen till Ladies Abroad 2.0!
Rese-, restaurang-, SPA- och hotellblogg.
Just nu och några månader framöver med fokus på Stockholmsområdet.

Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.

Förra helgen kom jag hem efter tio dagar i Italien. Jag var i Venedig, Florens, Siena och Rom och förflyttade mig med tåg och buss. I denna artikel delar jag med mig av min erfarenhet med hur det är att semestra i Italien 2020, under pandemin Covid-19 och med coronarestriktioner.

Jag börjar först med att skriva om munskydd, eftersom detta är något som påverkar mig mycket och som nästan gjorde att jag inte valde att åka. Men som du fattar valde jag i slutändan att göra så men det var många turer fram och tillbaka i huvudet.

Munskydd

Sen början av oktober är det i Italien obligatoriskt med munskydd dygnet runt när man är utomhus eller i offentlige rum inomhus. Oavsett om det är andra i närheten eller inte. De flesta har blåa engångsskydd, som kan köpes på alla apotek. Jag trodde faktiskt det skulle vara fler som hade monogram-munskydd från de stora modehusen som Armani och Gucci men jag observerade inte detta alls. Vi pratar trots allt Italien. Kanske så diskret att de är helt utan logga och jag missade.

När man sitter ner vid bordet på restauranger behöver man inte använda munskydd. Men på väg till bordet, när man går till toaletten eller för att betala, ska det vara på. På hotellen gäller det munskydd i de gemensamma utrymmen men inte inne i det egna rummet. I frukostmatsalen är det samma regler som för restauranger i övrigt.

Jag upplevde det som ok att dra ner/ta av munskyddet för att gå på gatorna och dricka, äta eller röka. Folk runt mig gjorde så hela tiden. Jag åt många gelatos på detta sätt.

Jag tolkar det som att det anses helt ok att gå ut med en förkylning, jag såg många som drog ner munskyddet för att snyta sig eller för att nysa i armbågen. Känns lite konstigt jämfört med i Skandinavien; alla jag känner stannar hemma vid minsta lilla snuva. Antar det är munskydden som spelar in här.

Enligt de italienare jag pratade med är det bot på €400 för att inte ha munskydd. Dock oklart om det är polisen eller annan myndighet som ger böterna. Jag fick hörde också att så länge man har munskyddet under näsan eller hakan får man bara tillsägelse och ingen bot. Dock har jag ingen aning om detta är sant men jag hörde det från flera källor. Jag uppskattar att 25% hade munskyddet under hakan eller under näsan. De som inte hade alls var i fåtal.

Läppstift är ingen hit under munskyddet, det blir både kladdigt och smittar av sig på munskyddet. Dessutom ingen som ser… Jag hade läppstiftet i väskan och tog på när jag satte mig på restaurangen på kvällen, eller så skippade jag helt. Såg många kvinnor utan läppstift, som jag inte kan tänka annat än att i vanliga fall brukar ha detta. Vi pratar som sagt Italien.

Jag fick syrebrist och tillhörande huvudvärk efter några timmar med munskydd, så det var nödvändigt med regelbundna fika- eller vinpauser för att kunna andas ordentligt och jaga bort huvudvärken. Det ska tilläggas att jag är en storkonsument av frisk luft. Att sova utan öppet fönster eller för många timmar inomhus ger mig också huvudvärk; jag är nog mer känslig än genomsnittet.

Att resa med tåg och buss i Italien under Covid-19

Jag reste med tåg från Milano till Venedig och från Venedig till Florens. Sittplatserna är i fyrklöverformation med bord i mitten; nu under Covid-19 är endast varannan sittplats tillgänglig, så att två personer sitter diagonalt vid samma fyrklöver. Jag bokade tågbiljetterna innan jag åkte hemifrån på Trenitalia, eftersom det bara är hälften så många platser som i vanliga fall. Vid båda tillfällen jag åkte tåg var så gott som samtliga tillgängliga platser upptagna, så att boka så fort som möjligt är nog bra.

Jag åkte buss från Florens till Siena och från Siena till Rom. Från Florens till Siena är en lokalbuss som går varje timme och där man inte köper biljett till en bestämd avgång. Det fanns gott om plats på bussen. Från Siena till Rom åkte jag med Flixbus och resan tog tre timmar. Här är säljs det också bara biljetter till hälften av platserna men det är ingen platsreservation. Men i praktiken finns det ett dubbelsäte till varje resenär.

Jag åkte inte med några lokalbussar i de större städerna Milano, Florens eller Rom, så de kan jag inte uttala mig om.

Att resa coronatider och kände jag mig trygg i Italien?

Jag vill inte säga att jag kände mig varken mer eller mindre trygg i Italien jämfört med hemma. För mig framstod folks beteende som det samma rörande avstånd och tillgång till handsprit på restauranger och i butiker. Det är också så att det i skrivande stund är tillåtet att resa inom Europa enligt UD. Varje individ får själv avgöra hur denna önskar att göra, det jag skriver om här är mina upplevelser från då jag var i landet i mitten av oktober. Jag är också medveten om att Italien samma dag som jag åkte hem beslutade att alla barer och restauranger ska stänga klockan 18 och att landets invånare uppmanas att begränsa sina rörelser utanför hemmet.

Kommer jag åka utomlands igen så länge det är krav på munskydd?

Jag vet ärligt talat inte. Jag kände mig som sagt inte mindre trygg i Italien än hemma. Men detta munskyddet är ett härke som jag ogillar väldigt mycket. När jag började skriva denna artikel satt jag på Kastrup på väg hem och fasade så mycket för att resa mig från mitt fik och ta på munskyddet igen. När jag sen gick av planet på Arlanda och kunde ta av munskyddet kände jag världens största befrielse. Jag var precis lika glad som när jag tog av slöjan samma sekund som jag var ombord på planet hem från Iran. Jag skriver nu det sista, nästan en vecka efter att jag kom hem, och svaret är fortfarande nej; detta kommer jag inte att göra om. Men jag säger inte att jag inte kommer att ändra mig.

Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.