Mellan Sloveniens huvudstad Ljubljana och badorten Piran tar det en och en halvtimme att köra. På vägen ligger flera sevärdheter och självklart vill vi stanna till vid dem. Vi väljer ut droppstensgrottan Postonja och slottet Pradjama, som har byggts in i klippväggen.
Vi har igen anlitat manliga guiden och chauffören Maj för
att transportera oss. Vi lämnar hotellet i Ljubljana klockan nio och har
biljetter till grottan i Postonja klockan tio.
Postonja droppstensgrotta
Droppstensgrottan i Postonja är den mest kända i Slovenien. Turen tar cirka en och en halv timme och första delen transporteras vi i öppna tåg. Berg- och dalbanekänslan är påtaglig, med undantag av inga höjdskillnader. Besvära dig inte med att fota från tåget, det blir bara suddigt. Efter tio minuter har vi kommit drygt fem kilometer in i grottan och det är dags att kliva av tåget.
Vi delas nu in i grupper efter språk. Och ja; varje tur omfattar många personer och grupperna är stora. Men jag valde tidigt att låta min grupp gå före och bildade svans tillsammans med två andra fotointresserade asiater. Det är bara en väg att gå och du kan inte gå vilse, så absolut ingen fara med att låta gruppen gå före.
Grottan är skapad av floden Pivka och är tillsammans 21 kilometer. Det har hittats inskriptioner som daterar tillbaka till 1500-talet och grottan har alltid varit känd för lokalborna. Postonjagrottan öppnades redan år 1819 för besökande och besöksantalet växte år för år. Den första minijärnvägen för turister öppnades år 1872.
Under andra världskriget användes grottan som bränsledepå av tyskarna, och när slovenerna vid krigets slut förstörde depån så brann det i grottan i en väcka. När vi åker tåget ut igen ser vi fortfarande sot efter branden.
Predjama slott
Konstigt nog såg jag bild på slottet Predjama första gång för bara några år sen. Samma sekund som jag såg bilden visste jag att jag ville dit. Och kanske är detta vad som gjorde att jag äntligen, efter elva års längtan, lyckades ta mig tillbaka till Slovenien.
Du ser ju själv hur maffigt detta är!
Det nuvarande slottet uppfördes år 1570. Jag tycker största behållningen är den dramatiska placeringen delvis i grottan, dvs utifrån. Men det är intressant också på insidan, där vi tydligt kan se grottväggen som en innervägg. Det finns många små rum att besöka, delvis med utställningsmontrar. Vi avverkade sistnämnda ganska snabbt…
Missa inte att klättra hela vägen upp och vända sig och se utsikten genom öppningen i klippan. Breathtaking men lyckades tyvärr inte fånga på bild.
Praktisk information
Postonjagrottan är populär och under högsäsong måste det köpas biljetter i förväg. Vi köpte kombinationsbiljetter till Postonja och Predjama, vilket kostade $ 38,50.
Mycket viktigt är att i Postonja måste vouchern som kom på mail bytas i riktiga biljetter i biljettluckan. Det står också på biljetten att man ska vara på plats tio minuter innan och med detta menas att man ska stå utanför grottans ingång tio minuter innan. Du ska alltså ha varit förbi biljettluckan innan. Vi fick lite brådis kan jag uttrycka det som…
Temperaturen i grottan är cirka 10 grader. Jag hade långbyxor och linne samt tunn jacka över men sandaler på fötterna. Många besökande hade endast kjol och t-shirt och de såg ut att klara sig bra fast det var nog lite kallt. Såg ingen som skakade.
Man följer en stig och det finns också trappor att gå upp och ner. Men inget ansträngande och alla klarar rundan. Det finns ett café långt där nere under jorden, ganska lustigt.
Om du väljer att gå sist i gruppen så passa på att hinna med ditt tåg. Tågen ut går lika ofta som turerna, dvs varje halvtimme eller timme.
I Predjama är det inga tider eller turer att passa. Det är inte mycket mer att se där utöver själva slottet och vi stannade en dryg halvtimme.
Det går buss både från Ljubljana och Piran till Postonjagrottorna. Till slottet Predjama går det buss från Postonja under månaderna juli och augusti, denna ingår i biljetten. Det finns ingen offentlig buss till Predjama.
Skocjangrottan ligger en bit söder om Postonja. Denna grottan har färre besökare och anses därför av många att vara finare. Vi hade gärna besökt båda eftersom de också är lite olika, men kom till slut fram till att det ville ge oss för kort tid i Piran.
Det var ingen av oss som önskade/kunde köra i Slovenien, så vi hyrde chaufför. Detta är ganska dyrt och inte helt enkelt att hitta. Vi hittade manliga guiden och chauffören Maj via Maries AirBnB-värd. Maj är en mycket skicklig chaufför och en kunnig guide; rekommenderar. Vi betalde €150 för utflykten med start i Ljubljana och drop off i Piran, med bagage med. Maj nås via Instagramkontot Centurion Boutique Travel.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
Det är dags att låta er få veta lite mer om mina resevanor! Vi börjar med Europa, för någon uppdelning måste jag göra. Favoritlandet, första landet jag besökte, flest gångar i landet och självklart favoritlandet.
Första landet i Europa?
Sverige, självklart! Bodde ju i Oslo till jag var 18 år, så Sverige räkas som annat land. Har frågat både min mamma och min pappa men ingen minns exakt. Min pappa gissar dock på Strömstad; från Oslo är det bara drygt 90 minuter med bil och vi åkte dit stup i kvarten då jag var barn.
Mitt senaste europeiska landet att pricka av blev Moldavien. Kanske inte det mest kända och kanske inte längst upp på så mångas lista. Men nu kan jag stolt säga att jag har varit där.
Från en riktigt trevlig vingård i Moldavien
Sista landet i Europa?
Jag har inte varit i Andorra, Irland, Luxemburg, San Marino och Slovakien. I övrigt har jag varit i alla land, också de som bara en en pyttedel av sin yta i Europa som Georgien och Azerbajdzjan.
Jag har nyligen bokat en resa till Luxemburg, så det landet kan jag räkna bort. Av de fyra som då återstår är två ministater; Andorra och San Marino, så statistiskt borde det bli en av dessa två. Dock kan jag fortfarande varken själv fatta eller förklara varför jag inte har varit i Irland, så ni ska se att Irland kommer bli mitt sista europeiska land att åka till.
Georgien
Rörande självstyrande territorier som inte är egna länder finns Grönland och Kosovo på min rader.
Flesta landet i Europa?
I Oslo känns det mycket vanligare att åka till London än vad det är i Stockholm. Flygresan är ju också kortare. Jag var flera gångar i London innan jag som 18-åring flyttade till Sverige och de tio åren jag bodde heltid i Oslo runt 2000-talet var jag där ca en gång per år. Jag hade också flera väninnor som pluggade både i London och Edinburgh och har hälsat på många gångar. Och de tolv senaste månaderna har jag varit både i Bath/Cardiff, Oxford/London och Cornwall.
Sen har vi Italien, som jag också har besökt flera gångar som barn med mina föräldrar, och som jag har besökt varje år sen 2010. Något år mitt i där hann jag faktiskt med tre resor också; varav två av dem inom tre månader.
Svårt, jag vet faktiskt inte vilket land som vinner. Men i Italien har jag mycket större spridning på ställen jag har besökt; eftersom 80 % av resorna till Storbritannien har gått till London. Kanske jag borde utropa Italien till vinnare, beroende på den geografiska spridningen.
Bath i England
Bästa landet i Europa?
Italien, utan tvekan. Känns som det landet har allt. Godaste maten, vackra berg i norra delen, en massa fantastisk arkitektur att njuta av i dag och också där mycket av den arkitektur jag älskar växte fram, trevligt klimat och ett vackert språk jag inte förstår.
Jag trodde jag var klar nu men så kom också på; alla snygga och välklädda personer, alla vackra kläder, landskapet i Toscana och cypresserna. Alla småbyar på landsbygden. Och prosecco. ?
Drömmer om två nya italienska städer och områden under 2020, får se om de blir av.
Världens godaste mat i Europas bästa land
Men Rumänien, eller mer specifikt Transsylvanien, var också en kandidat. Älskade det området. Och Färöarna, fast det är ju inte ett land. Omslagsbilden är från Färöarna.
Längsta landet i Europa?
Jag räknar bort alla två veckors charterresor till Sicilien, Gardasjön, Halkidiki och Lesbos i Grekland, Mallorca, tre gångar till Cypern etc som jag var på som barn.
Vinnaren blir nog då Paris år 2012. Detta var mitt första lägenhetsbyte via HomeExchange och Maxime och jag bodde två veckor i en lägenhet vid Canal St Martin. Det är något eget med att vara så länge i en storstad och vi hade två underbara veckor där vi utforskade varje vrå av staden i det lugnaste tempot.
Maxime i Antibes med sin farmor
Kortaste landet i Europa?
Antingen Vatikanstaten eller Lichtenstein. Både skulle jag uppskatta till tre timmar. Tycker dock att Liechtenstein vinner denna tävling då det är geografiskt större än Vatikanstaten.
Vaduz i Liechtenstein
Nästa landet i Europa?
Ovan har det varit mycket historia i svaren. Som en avslutande bonus slänger jag med svar på en fråga om framtiden också.
Min nästa resa till ett europeiskt land är till Malaga i Spanien över nyår. Jag åker med två väninnor och stannar i en vecka. På plats finns fin lägenhet i centrala Malaga, en lång lista över restauranger och vinbarer att besöka, lista över dagsutflykter för hyrbilen och biljetter till Alhambra. För själva nyårsafton har vi än så länge inga konkreta planer, men det oroar ingen av oss än.
Retiro-parken i Madrid
Samma lista med andra svar
Jag har tyvärr inte kommit på denna lista själv. Den skapades av 4000 mil men har besvarats av många andra resebloggare. Som vanligt gällande listor är jag sen på bollen, så de andras listor är lite äldre.
När jag åkte till Victoriafallen var givetvis själva fallen huvudnumret. Men det finns en mängd andra aktiviteter att göra i området. Här guidar vi dig till vad du inte får missa samt svarar på praktiska frågor om när du ska åka, hur du åker, visum, valuta, vacciner och allt annat.
Hur åker man till Victoriafallen?
Det går att flyga både till Victoria Falls flygplats i Zimbabwe och till Livingstone flygplats i Zambia. Jag flög med Ethiopian Airlines till Victoria Falls, som var både billigast och snabbast. På väg dit hade jag en mellanlandning i Addis Abeba och hela resan tog drygt 14 timmar. På väg hem gjorde flyget från Victoria Falls till Addis Abeba ett stopp i Gaborone i Botswana; en omväg på cirka tre timmar. Men det var i alla fall snabbaste sättet att åka. I Gaborone fick vi vänta ombord på planet medan det städades och tankades samt nya passagerare gick ombord. Jag betalade ca 6000 kronor för biljetten.
När är det bäst att åka till Victoriafallen?
Det går att åka året om men upplevelsen skiljer sig beroende på hur mycket vatten det finns i fallen. Mest vatten är det under maj och juni, minst är det från november till januari.
Den mest populära tidpunkten är juli till oktober. Jag var vid Victoriafallen i september, vilket brukar vara en bra månad. Men just detta år hade delar av fallen torkat ut tidigare än vad som är vanligt. Vilket inte gjorde det hela dåligt, då det fanns mycket vatten i alla fall. Jag valde september också för att detta är en bra period för safari i Botswana, dit jag åkte direkt efter, samt att Devil´s Pool var öppet. Under april till juni är det mycket vatten och du kommer bli dyngsur; det är regnkläder och vattentäta väskor som gäller. Jag läser att det kan vara svårt att se fallen för all dimma från vattnet.
De tre bilderna ovan är alla från gångvägen mellan Victoria Falls by och ingången till fallen på zimbabwiska sidan. Mao också ganska spännande!
På den zimbabwiska sidan heter byn just Victoria Falls. Detta är en ganska liten by med några hotell och restauranger och allt är väldigt anpassat för turister. Största behållningen är närheten till fallen; det är promenadavstånd. I byn finns babianer på gångstigen till fallen och inne på hotellområden. Utanför hotellen äter vårtsvinen gräs och på kvällarna kommer ofta elefanterna in i byn för att hänga i parken vid tågstationen. Väldigt exotiskt.
Jag bodde i Zimbabwe på hotellet Shearwater Explorers Village, som ligger centralt och nära Victoriafallen och som har väldigt fina rum, stor restaurang, loungedel och en pool. Deluxe-rummen är uppförda under 2019 och de håller också på att bygga ännu fler rum. Jag betalade en dryg tusenlapp för ett dubbelrum för en person och rekommenderar verkligen hotellet.
På den zambiska sidan heter staden Livingstone, och detta är en stor stad som ligger en bit från fallen. I Zambia ligger endast ett fåtal hotell i gångavstånd till fallen; de flesta ligger vackert längs floden men med avstånd till både Livingstone och fallen. Jag bokade först två nätter på varje sida, men ändrade mig och önskade inte byta hotell. Hotellet jag bokade i Zambia var Victoria Falls Waterfront, som ligger väldigt fint till vid floden. Ett executive-rum är på övervåningen med utsikt mot floden medan ett riverside-rum ligger på marknivå. För den som önskar bo billigare finns också rum utan flodutsikt och tält. Hade det inte varit för att jag skulle vidare till Botswana och bo på en liknade lodge där hade jag definitivt bott här några dagar.
Kost sagt; lite hugget som stucket vilken sida man väljer att bo på. Jag valde Zimbabwe för att kunna bo mitt i byn samt ha gångavstånd till fallen.
Andra aktiviteter att göra vid Victoriafallen
Det finns en uppsjö av aktiviteter att göra. Här behöver
ingen ha tråkigt.
Bada i Devil´s Pool
En av orsakerna till att jag valde att åka i september var som sagt att Devil´s Pool är öppet då. Detta är en naturlig bassäng på ön Livingstone Island, mitt i fallet och längst ut där fallet börjar och 100 rakt ner. På plats såg jag spektaklet från Zimbabwesidan första dagen, och om jag innan hade tänkt att detta var något jag kanske vilja göra, så blev jag nu helt säker på att Devil´s Pool inte var något jag önskar utsätta mig för.
Jag är bitvis både höjdrädd och ogillar fart och action. Men Linda på resebloggen Resa medvetet vågade och här finns hennes film. Devil´s Pool är öppen från augusti till januari, då det inte får vara för mycket vatten i fallet för att inte åka med över kanten. Hjälp!
Bungy jump och zipline
Bungy jump och zipline görs båda från bron över fallen. Shearwater, som också äger hotellet jag bodde på, ansvarar för nästan alla aktiviteter att göra på Zimbabwesidan; så också båda dessa. Av nyfikenhet frågade jag vad bungy jump kostade och svaret var $160. Både är säkert en upplevelse för den som inte skulle få en hjärtattack med på köpet.
Safari
Det erbjuds safari från bil både i Zambezi National Park i Zimbabwe och i Mosi-oa-Tunya National Park i Zambia. Jag valde i stället en safari till fots för att se den ganska sällsynta vita noshörningen, som bara finns i delar av södra Afrika, och bara totalt tio stycken vilda i hela Zambia. Jag gjorde min Safari med Savannah Southern Safaris och såg alla tio exemplaren!
Många väljer att åka helikopter över Victoriafallen. Min plan var att köpa detta på plats om jag kände det var en nödvändighet. Det kände jag inte så jag skippade. Men mina kollegor på 4000 mil gjorde detta och du kan läsa om deras helikopterfärd här.
Lyxtåget Bushtrack Express
Det går att åka kostsamma lyxtåget Rovos Rail från Victoria Falls till Johannesburg, men så roligt ska vi tyvärr inte ha. Varje tisdag och fredag avgår Bushtrack Express från Victoria Falls tågstation. I ett tågset från en svunnen tid åker du över Victoria Falls Bridge och serveras en trerätters middag innan tåget återvänder några timmar senare.
Flodkryssning
Det finns en uppsjö av flodkryssningar att åka på; från båda länder och till olika tidpunkter under dagen. Jag köpta min via mitt hotell Shearwater, som också ansvarade för kryssningen, och valde solnedgångsvarianten. Jag hämtades på hotellet klockan 16 och bussades någon kvart innan vi gick ombord.
För mina $40 ingick plockmat och öppen bar och jag var tillbaka på hotellet igen tre timmar senare. Vi såg några flodhästar i vattnet och en elefantflock. Utflykten var trevlig men den går inte att mäta sig med de flodsafaris jag gjorde i Botswana några dagar senare. Så om du kombinerar Victoriafallen med Chobe nationalpark så hade jag hoppat flodkryssningen; annars go for it.
Rafting
Rafting är inte mig grej; jag ogillar som sagt snabb fart och action. Men jag såg från bron när de höll på och de jag pratade med som gillar rafting tyckte denna var bra. Finns också här en uppsjö av arrangörer, inklusive hotellen.
Livingstone stad
Livingstone är en stor stad på Zambiasidan av fallen. Jag önskade se lite mer av Zambia än bara fallen och safarin i nationalparken, så jag bokade in en guidad rundtur i Livingstone. Jag gjorde denna direkt efter min noshörningssafari, med samma guide och transport.
Victoria Falls Hotel
Victoria Falls Hotel är ett äkta kolonialhotell från en annan epok. Interiören är så gott som oförändrad från när det uppfördes och miljön är verkligen unik. Jag älskar hotell som detta och hade det inte varit för att billigaste rummet kostar 4000 kr för en natt så hade jag bott här. Utöver två restauranger finns det en stor trädgård med fantastisk utsikt till Victoria Falls bridge och apor och babianer som leker i träden.
Victoria Falls by bär prägel av att ha byggts upp för turisterna. Om du vill uppleva mer afrikanskt känsla rekommenderar jag att gå till tågstationen. Här är det verkligen liv och rörelse. Det går inte många tåg men det till huvudstaden Herare avgår varje dag kl 19. Jag var där en kväll precis vid avgång och återvände någon dag senare, efter att ha sett Buchtrack Express åka klockan 17 och varit på Victoria Falls Hotel. Två kontrastfyllda upplevelser på samma tågstation.
El och adapter
I både Zambia och Zimbabwe är det ett uttag som passar både för skandinaviska kontakter samt de av brittisk modell, alltså en hybrid. Jag hade med adapter men behövde inte använda.
Tidsskillnad
Det är ingen tidsskillnad mot Sverige varken till Zambia
eller Zimbabwe. Effektivt!
Vacciner och malariamedicin
I Victoria Falls behövs de ”vanliga vaccinerna” stelkramp, difteri, polio, hepatit A och B etc. Det finns också malariamyggor där, så malariaprofylax är att rekommendera. Eftersom jag skulle vidare till Chobe nationalpark i Botswana, där malariamedicin är ett måste, så åt jag medicin under hela semestern. Glöm inte myggmedel för att undvika myggbett överhuvudtaget. Gula febernvaccin behövs inte.
Valuta och prisläge
Valutan i Zambia heter kwacha och värdet är ungefär samma som svenska kronan. Pengar kan tas ut i bankomater på plats. Det går också att betala med amerikanska dollar in i nationalparken för att se fallen, i övrigt är det lite olika i affärer och på restauranger i Livingstone huruvida de accepterar dollar.
I Zimbabwe är det lite mer rörigt med pengar. Den lokala valutan är zimbabwisk dollar; i praktiken får endast lokalbefolkningen använda denna. På restauranger står det på menyn att endast zimbabwiska invånare får betala i zimbabwisk dollar medan turister måste betala i amerikanska dollar, euro, brittiska pund etc.
Dock är det så att andra valutor än zimbabwisk dollar är på pappret förbjudna att använda… Valutan som används i alla fall är amerikanska dollar och detta är valutan som anges som pris hos alla restauranger och affärer. För att komplicera det hela ytterligare råder brist på kontanter i Zimbabwe; både på zimbabwiska och amerikanska dollar. Alla bankomater är tomma för pengar och du måste ha med dig amerikanska dollar i kontanter hemifrån. Den goda nyheten är att det går att betala med kort många ställen. Eftersom jag reste själv och inte ville riskera att bli utan pengar om mitt kort försvann så tog jag ut $800 på Arlanda.
Victoria Falls by i Zimbabwe är en stad för turisterna och allt är dyrt där. Jag hittade aldrig lunch eller middag för mindre än $13 för en rätt. En smoothie på mitt hotell kostade $5 och en lokal öl ca $3. Livingstone i Zambia är en vanlig stad med billigare priser, anpassade lokalbefolkningen. Min lunch där kostade motsvarande 20 kr.
Visum
Visum kan köpas på flygplatserna både i Victoria Fall och i
Livingstone. Ett uni-visa, som gäller för obegränsat antal passeringar till
både Zambia och Zimbabwe länder, kostar $50. En enkel inresa till ena eller andra
landet kostar $30. Visum köps i själva passkontrollen och här är det strictly
kontanter som gäller.
Med ett uni-visa kan det göras en dagsutflykt till Botswana men visumet är inte längre giltigt om du väljer att sova över. Eftersom jag stannade tre nätter i Botswana och skulle flyga hem från Zimbabwe behövde jag köpa en ny inresa för $30 då jag kom tillbaka från Botswana.
Gränspassering over Victoria Falls Bridge
Båda länders gränskontroller ligger en bit från bron. Jag var i Zambia två gångar och åkte taxi över en gång och gick de tre andra. Från mitt hotell i centrala Victoria Falls tog det ca 20 minuter att gå till zimbabwiska passkontrollen, där jag snabbt stämplades ut av landet. Sen var det en 20 minuters promenad i ingenmansland, vilken var en rolig men varm promenad.
Utsikten över floden från bron var fantastisk och det var alltid mycket som hände i form av försäljare av dricka och snacks längs vägen, samt cykeltaxis och alla som bar sina varor. Sen gick jag genom zambiska passkontrollen och stämplade in mig där. Eftersom lokalbefolkningen också måste stämpla sig ut och in är det många luckor och hög effektivitet vid båda passkontroller.
Jag älskade själva promenaden, med den historiska bron och utsikten. Det är också många turister som väljer att åka taxi i stället för att gå, vilket gjorde att det kändes mer äkta Afrika där än i byn i övrigt.
Morgonen jag skulle på safari i Zambia hade jag uppmöte kl 07:30, så jag valde taxi då. En taxi från byn Victoria Falls till gränsen tar tre minuter och kostar $10. Efter zimbabwiska gränsen måste man byta taxi och genom ingenmansland fram till zambiska gränsen kostar det också $10. Ingångarna till båda sidor av fallen ligger endast stenkast från respektive gränspassering.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
En riktigt solig och fin lördag i september hoppar Maxime och jag in i hennes bil och beger oss till Hotell Havsbaden i Grisslehamn, norr om Stockholm. Nyrenoverat hotell i fina Roslagen, som alla pratar om just nu. Hit vill vi!
Kort historia om Havsbaden
Det första hotell Hafsbaden öppnade redan 1903 och fungerade som en ”Hvilo-, Rekreations-, Turist-, Sport-, Luft- och Mjölkkurort. Efter att ha haft ett flertal olika ägare under mer än ett sekel, där tillbyggnationer och ombyggnationer gjordes, får hotellet igen ny ägare år 2016.
Under två år pågår en totalrenovering från tak till kjellare och i fjol öppnade nya och fräscha Hotell Havsbaden, med ett extra påkostat SPA.
Hotellet
Hotellet har tillsammans 122 rum; det är en stor anläggning vi pratar om. De gemensamma områden som vi hittar är en lounge nära receptionsområdet och ett shuffelboard- och biljardrum i källaren. Samt givetvis restaurangen.
Vi hittade hela tiden nya områden ju mer vi går omkring. När vi kom till rummet, ganska sent eftersom vi börjar uppehållet med ganska många timmar i SPA:et, ser vi en bassänganläggning från vår balkong. Som vi inte har uppmärksammat tidigare. Visserligen stängd i september, men finns i alla fall. När vi senare på kvällen går ytterligare en runda hittar vi stora terrassen, också stängd men vi får en uppfattning om hur fint det kan vara en sommardag.
Loungen vid receptionen har stora fåtöljer och soffor, samt ett
bord med kaffe, frukt och småkakor. Välbesökt dagtid och perfekt lugnt att läsa
lite bok i en fåtölj efter middagen.
Närheten till vattnet är påtaglig i både restaurang, SPA och genom fönster i korridorerna, vilket vi båda uppskattar. Det är hela tiden tydligt att vi befinner oss långt från stan och lugnet är påtagligt. Trots hotellets storlek och många rum känns det aldrig opersonligt.
Rummen
Maxime och jag får en uppgradering till en minisvit med
badkar i rummet och vi är barnsligt exalterade över badkaret. Det är verkligen
något eget med ett badkar i rummet. Till den grad exalterade att Maxime tappar
upp ett bad, fast vi kommer direkt från fyra timmar i SPA:et.
Rummet känns fräscht och lyxigt och sängen är bekväm. Det är
lite för kallt att sitta på balkongen men gillar generellt hotellrum med
balkong.
SPA:et på Havsbaden
Jag utropar SPA:et till Havsbadens största behållning. Ytmässigt stort och med bra utbud av olika bastur och bassäng.
Vi ankommer hotellet strax efter lunch och går direkt till
SPA:et eftersom rummet inte är klart. Solen skiner och det är riktigt varmt för
att vara slutet av september. Vi söker oss utomhus och slår oss ner i en
cabana. Några ligger i bikini men vi behåller båda morgonrockarna på. Stort plus
för utomhussängar att använda när vädret tillåter och vi observerar också att
det finns solsängar utställda flera ställen på området.
Vi ligger kvar i solen till det är tid för Velvet Experience och återvänder till SPA:et igen efter behandlingen. Nu är det färre andra besökare och en lugn stämning. Det finns en bar i SPA:et, där vi passade på att ta in en charkbricka och bubbel. Älskar helhetsupplevelsen med lite tilltugg inne i SPA:et.
Velvet Experience
I SPA:et finns en särskild avdelning för upplevelsen Velvet Experience. Här bokar du en tvåtimmersritual, bestående av olika bad, duschar, saunas, ansiktsmasker och kroppsmasker samt en hamam-skrubbning. Och nu glömde jag både fiskpedikyren och det tropiska rummet med vattenfallsdusch.
Varje ritual pågår två timmar. Maxime och jag räknar till åtta olika aktiviteter. Känslan är verkligen lyxig. Velvetvärdinnan blandar alla maskar och inpackningar och vi smörjer själv in oss. Haman-skrubbningen gör vi på varandra, efter grundlig instruktion från värdinnan. Maxime och jag har upplevt flera hamam-skrubbningar tidigare och det var roligt att lära tekniken. Är man själv hjälper värdinnan till med denna del.
Det låter kanske lite torftigt att man själv utför allt, men jag lovar att det är en helt fantastisk upplevelse som jag rekommenderar alla att få med sig. Produkterna som används är från Maria Åkerberg och de finns att använda i mängder.
Tid för middagen bokas när man checkar in och här får vi verkligen en kalldusch. Vi ankommer ändå ganska tidigt, dvs runt lunch, och det finns endast tider för middag klockan 17 eller efter 21 att välja mellan. Boka mao plats i restaurangen samtidigt som du bokar uppehållet.
När vi är hungriga och går ner en halvtimme innan finns det många lediga bord och vi får ett på en gång. Förstår att de behöver sprida ut gästerna men något måste ha blivit fel med schemat när det finns många lediga bord. Restaurangen är väldigt trevligt inrett och vi får ett bra bord mitt i rummet. Hatar när ena personer blir sittande och stirra i en vägg.
Servicen är snabb och korrekt och våra förrätter kommer in samtidigt som våra vinglas fylls på. Min förrättsblomkål är fantastisk och jag önskar att det var en huvudrätt. Men Maximes tonfisk gör sig bäst på bild. Till huvudrätt beställer båda torsk och den är också underbar. Efterrätten går också ner på högkant; där jag tar en Oreo cheesekake.
Frukost
Efter en lång och skön natts sömn till halv tio får vi lite
bråttom ner till frukosten; vi hade inte kollat upp när den stängde. Utbudet är
stort och maten känns fräsch. Både Maxime och jag är supernöjda. Eftersom vi
har en plan för dagen passar vi på att göra frukosten till en riktigt stadig
en.
Tillbaka till SPA:et
Planen är nämligen tillbaka till SPA:et och njuta mer. Dels för att vi gillade vad vi hade upplevt dagen innan, dels för att vi önskade uppleva SPA:et utan 200 andra gäster. Och det var absolut mycket lugnare en söndag förmiddag än en lördag eftermiddag. Vi fokuserar på klassiska SPA-upplevelser. Mest gillar vi jacuzzin, lågpoolen med varmare vatten och alla saunas med stora fönster där vi ser klippor och hav utanför. Samt utomhuspoolen, också med varmare vatten.
Det enda minuset Är att solen inte skiner, så vi kunde inte ligga på någon säng utomhus. Men vi spenderade lång tid i utomhuspoolen och alla bastur inomhus. Cirka klockan 14 gör vi oss i ordning och påbörjar hemresan.
Hur du reser till Havsbaden och våra bästa tips
Det tar en och en halv timme med bil från Stockholm till Grisslehamn. Med buss tar det två timmar, med byte i Norrtälje. Hotell Havsbaden ligger på en höjd mitt i Grisslehamn.
Vi hade paketet med dubbelrum och trerätters middag, vilket kostar 1990 kronor för två personer. På plats fick vi en uppgradering till minisvit med badkar, som kostar 500 kronor extra, och det var väldigt roligt med badkar i rummet. Rekommenderar badkarsinvesteringen.
Flertalet rum har balkong; några med sjöutsikt, några med utsikt mot olika innergårdar och andra mot parkeringsplatsen. Jag hade nog lagt på ett önskemål och sjöutsikt vid bokningen. Vi hade utsikt mot en innergård med poolanläggning, vilket också var fint.
Det var väldigt fullt i SPA:et när vi var där en lördag till söndag. Om du har möjlighet att åka söndag till måndag, eller en vardag, så rekommenderas detta. Det är också extra förmånliga paketpris söndagar till måndagar. Min väninna var på Havsbaden några helger efter oss, från söndag till måndag, och hon upplevde det inte alls fullt.
Barn upp till 15 år har tillgång till SPA:et mellan klockan 14 och 18. Då vi var där såg vi endast två yngre barn.
Dagspa kostar cirka 500 kronor per person.
Nu hittar jag inte tillbaka till denna uppgift på hemsidan, men jag är helt säker på att jag läste att man som hotellgäst har tillgång till SPA:et hela dagen, både ankomst- och avresedagen. Detta är för mig ett vinnande koncept, då jag ofta tycker det blir för kort att checka in klockan 15 och sen hinna med tillräckligt lång tid i SPA:et samt slappna av och njuta av själva rummet innan middag. Bor jag på fint hotell vill jag också hinna njuta av både rummet och gemensamma utrymmen som lounge och bar.
Om du inte fattade utifrån texten ovan så tycker vi både att Velvet Experience är en fantastisk upplevelse. Värt sina nästan 700 kronor flera gångar om. Det är endast plats för sex personer varannan timme, så boka innan. Genomförs endast torsdag till söndag.
Fast Havsbaden har många rum är det väldigt populärt. När jag nu provbokar några helger fram är det fullt. Boka i tid!
Terrassen ser underbar ut. Jag vill komma tillbaka när det är sommar!
Besöket gjordes i samarbete medHotell Havsbaden. Text, foton och synpunkter är våra egna utan påverkan från hotellet.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
Området The four corners of Africa är där de fyra länderna Botswana, Namibia, Zambia och Zimbabwe möts. Jag har varit några dagar vid Victoriafallen, som delas mellan Zambia och Zimbabwe, och är nu i Botswana; 90 minuter bort med bil. Jag bor vid Chobefloden och på andra sidan floden ligger Namibia.
När fyra länder möts som detta kallas det på engelska för en quadripoint. Det finns över 150 tripoints, dvs tre länder som mötes, men bara ett ställe i hela världen där fyra länder möts. Självklart vill jag besöka också Namibia och få med mig alla länderna som utgör quadripointen.
Den rosa pluppen med hjärta är mitt hotell i Botswana och den gula pluppen med stjärna är passkontrollen på Impalila Island. Floden som skiljer Impalila från övriga Namibia är den smala med kurvor in bit in i det gröna.
Den delen av Nambia det rör sig om är en långsmal svans i det sydöstra hörnet; ganska okänt och syns inte innan du förstorar upp kartan. Längst ut på svansen ligger Impalila Island och det är denna jag ska besöka.
Jag lämnar Botswana
Jag går ombord alldeles själv i den stora flodbåt som tillhör
safarilodgen jag bor på. Vi åker exakt 30 sekunder innan vi stannar till vid
bryggan där jag ska gå i land hos passkontrollen och stämpla ut mig från
Botswana. Tillbaka på båten åker vi fem minuter, och passerar en krokodil i
vattnet, innan vi lägger till i Namibia. Min guide David tar emot mig och vi
går först till passkontrollen i Namibia och stämplar in mig.
David kommer från myndigheten Impalila Conservancy och är den som har hand om turisterna som kommer till ön. Jag har tur och är enda turisten denna dag. Dagen innan hade David tolv i sin grupp och dagen innan det igen 17. Passar bra; frågvis som jag är.
Impalila Island
Området jag besöker heter Impalila Island. Det finns ingen elektricitet på ön och inga asfalterade vägar. Det finna endast ett fåtal bilar och det vanligaste framkomstmedlet är benen. David säger att det är därför alla på ön är vältränade och håller sig unga. Jag tror honom; vilken rejäl dos vardagsmotion de får. Det finns en skola på ön och de som bor i byarna längst bort har 45 minuter att gå enkel väg till skolan. Och de går inte bara fram och tillbaka varje dag, utan de går också hem under den två timmar långa lunchen mellan klockan 13 och 15 för att sen gå tillbaka till skolan. David var en av dessa barn som hade långt att gå och jag frågar om det inte är bättre att ta med lunch till skolan. Går inte säger han; skulle bli dålig i värmen.
Vatten finns dock överallt, även i eller vid husen, men det är vatten direkt från floden. Eftersom alla har druckit det sen de föds tål de vattnet men jag skulle troligtvis bli riktigt sjuk, säger David och jag håller med igen.
Jag frågar om han har några barn; han tar stolt fram en toppmodern smartphone och visar bild på sina sex barn. Men hallå; hur laddar du den där? undrar jag självklart. Svaret är att alla har pyttesmå solcellspanel som de laddar sina mobiler med.
Byn Kafubu
Efter en dryg kvarts promenad på en väg av sand och förbi bladlösa träd, eftersom våren inte har kommit än, är vi framme vid byn Kafubu som är vårt mål för dagen. Vi går runt lite och kollar in husen, byggda av trä och lera, och husdjuren i form av hundar, getter och kalvar, där sistnämnda inte får gå utanför byn innan de har vuxit till sig. Vilda djur är självklart orsaken. Eftersom det är sen förmiddag är de större barnen i skolan.
David tar sen med mig till byn stolthet; et enormt baobab-träd med en diameter på 18,5 meter. Det är enormt och också ett av Namibias största.
Sen går vi och knackar på hos Elisabeth. Hon bor bakom ett bambusstaket med sina tre barnbarn; två killar och en tjej. Barnen är i skolan men kommer hem för lunch om några timmar. Elisabeth håller på att förbereda lunch genom att skära loss köttbitar från ett stycke som hänger på en stolpe. Hennes hus har tre små separata byggnader med ett rum var; där det ena är barnens sovrum, det andra hennes sovrum och det tredje rummet där de åter.
Maten tillagas över öppen eld under ett plåttak. Det finns också ett plåtskjul där alla köksattiraljer och mat förvaras. Längst bort finns också en liten köksträdgård. På bambustaketet hänger en radio som ser ut att vara från 60-talet, på hög volym och går givetvis på batterier.
Oavsett hur enkelt det är hemma hos Elisabeth så förstår jag att detta är en av byns finaste bostäder. Många andra är bara ett hus utan staket runt och ingen trädgård eller egna odlingar. Tyvärr är inte Elisabeth själv så intresserad av att prata med mig, fast jag vet att hon pratar engelska eftersom alla gör så. Jag ställer massa frågor till David men väger mina ord. Jag får också veta att det är Elisabeths hus som visas upp för alla turister, så hon är nog lite trött på oss. Hoppas verkligen hon får en slant av den summan jag betalde för min utflykt.
Att bo i ett land och lösa allt praktiskt i ett annat
Vi går en till liten runda i byn, sen börjar vi gå mot floden igen. David berättar att de huvudsakligen äter fisk från floden men att de någon gång per månad äter kött. Köttet åker de över floden till Kasane i Botswana för att köpa, som med allt annat de behöver i sina liv. Eftersom det inte finns elektricitet finns det heller inga kylskåp och för att maten inte ska bli dålig åker de flesta över till Botswana cirka var tredje dag.
Det är inte vanligt att äga egen båt och en båtresa över floden kostar $5 enkel resa. Eftersom de handlar mycket måste de ha biltransport från affären i Botswana till båten, vilket kostar $1. Väl tillbaka i Namibia måste de också ha transport hem från båten; igen $1. Att handla nödvändigheter kostar alltså $12 och resan görs två gångar per vecka.
Vad med solcellspanel också för kylskåp? frågar jag självklart. För dyrt, kostar upp mot $4000 med panel, generator och själva kylskåpet, svarar David. Men det finns tre familjer som har kylskåp; de är statligt anställda och då kan kostnaden dras från lönen över flera år.
Eftersom invånarna på Impalila Island åker till Botswana hela tiden berättar David att han alltid har med sitt pass. Han plockar upp det och visar fram fullstämplade sidor där inte en millimeter går till spillo. Ändå berättar han att han brukar behöva byta ut passet vartannat får för att det blir fullt. Vi är nu framme vid floden och jag ser en ambulansbåt. Jag frågar igen och får veta att närmaste namibiska sjukhus är flera timmar bort. Är det akut måste de åka till Kasane sjukhus i Botswana, vilket de måste betala för och kostar en förmögenhet.
Det är verkligen inte lätt att ha alla praktiska delar av
sitt liv i ett annat land.
Praktiska tips för en utflykt till Impalila Island
Jag köpte min utflykt genom mitt hotell Chobe Marina Lodge. Den kostade cirka 350 kronor och med transport tog det två timmar. I mitt safaripaket på lodgen ingick det två safaris per dag och för den som önskar så går det att byta ut en av dessa mot utflykten till Impalila Island.
Det lokala språket är subia men alla pratar också engelska.
Impalila Island ligger mellan de två floderna Zambezi och Chobe. I väster avgränsas ön av den mindre flod som går mellan de två större. Det är tillsammans 52 byar på ön. Kafubu, som var den byn jag besökte, har 340 invånare. Impalila Island är tofsen längst ut på svansen, där området som utgör hela svansen heter Caprivi.
För den som önskar sova över finns det två resorter på ön.
Många känner till ön Mont-Saint-Michel i Normandie i Frankrike, färre känner till St Michael´s Mount i Cornwall i England. Konceptet för båda är det samma; liten ö och och borg på toppen. Men de två öarnas historia är också sammanflätad och det är ingen tillfällighet att de har samma namn.
Året är 1067 och benediktinermunkarna i klostret på franska Mont-Saint-Michel ger sitt stöd till Wilhelm Erövraren, då han hävdade sin rätt till den engelska tronen. Som belöning för detta får munkarna en liten ö utanför Cornwalls kust, som de döper till St Michael´s Mount och bebygger med inspiration från Mont-Saint-Michel.
St Michael´s Mount och tidvattnet och vägen under vattnet
Utöver att St Michael´s Mount ser ut som tagen ur en saga så är det intressanta att det är en tidevattensö. Här kan man vid lågvatten kan gå över på en uppbyggd stenväg medan man vid högvatten får åka båt.
Det var lite svårt för oss att kombinera tidvattnet och sista buss hem och jag tänkte så kul kan det inte vara att gå över stenvägen tillbaka. Men jo; det är det. Det är riktigt superkul att gå över.
Borgen på St Michael´s Mount
Utöver borgen högst upp på krönet upp finns det lite andra byggnader på ön, när det begav sig var det en mindre by här ute. Nu finns bland annat två caféer, där vi valde att äta lunch på den vid vattnet. Som tyvärr serverade ganska medioker både sallad och paj. Men miljön var trevlig.
Vi går runt lite bland de andra byggnaderna nere vid hamnen. Men det är upp borgen du vill. Både för den fina miljön, det är tinnar och torn för hela slanten, samt utsikten. Som är också fantastisk. Det kostar en liten slant att komma in och backen upp ser ut att vara brant och jobbig. Men efter bara fem minuter är vi uppe.
Vi stannar här uppe ca en timme, medan vi ser att mer och mer av stenvägen kommer upp från vattnet. Sen börjar vi gå och det är barnsligt roligt.
Vi bodde i St Ives. Härifrån åker man direkt till Marazion, som är byn på fastlandet innanför St Michael´s Mount, med buss A2. I skrivande stund går den varje timme från St Ives 20 minuter över. Från Marazion går bussen tillbaka 17 minuter över varje timme, med sista buss 17:17.
Bussen tar 40 minuter och du köper biljett på bussen. Kort fungerar, men bara med blipp och inte chip. Köp en tur och retur på en gång, det är billigare. Eller ett dagskort om du ska fortsätta vidare. Hittar inga priser men tror det var ca £10 för tur och retur och £15 för ett dagskort.
Sen kommer det knixiga. Stenvägen kommer fram två gångar per dygn, när det är lågvatten. Tidvattnet styrs av solen och månen, det vet ju alla, där tiderna för soluppgång inte skiljer mycket från en dag till nästa. Men tidpunkten för tidvattnet i Cornwall förflyttar sig ca en timme varje dygn. Så om du ska åka buss gäller det att tajma in en dag när stenvägen öppnar så du hinner gå över innan sista buss avgår. Här finns schemat. Beräkna minst en halvtimme innan bussen går för att gå från St Michael´s Mount, över vägen i vattnet och till busshållplatsen. Sen är det så att det är ingen bom eller annat som stänger stenvägen, det går alltid att börja gå tidigare och bli lite blöt om fötterna.
Jag förstår verkligen inte hur tidvattnet kan skilja så mycket från en dag till nästa. Ofattbart konstigt naturfenomen. Frågade Charlotta på bloggen Bara brittiskt och inte ens hon visste hur det kan bli så, hon som vet allt om The UK. Det hon visste är att det är samma fenomen i Bretagne, på andra siden Engelska kanalen i Frankrike. Någon?
Vi åkte båt över och gick tillbaka. Båtarna går i skyttel hela tiden och kostar £2 per person.
Generellt är det stora höjdskillnader på ebb och flod i Cornwall och vid St Michael´s Mount blir det extra tydligt.
Maten på St Michael´s Mount var inte jättegod och både restaurangerna serverar ungefär samma. Det finns en restaurang i Marazion, med fin utsikt över St Michael´s Mount, som jag kanske hade funderat att äta på i stället. Eller bara ta scones/creamed tea ute på ön; tänker det är mindre risk att misslyckas med det. Eller kanske inte.
Och nu vill jag självsagt till Mont-Saint-Michel också. Gillar ju upplevelser med liknade tema. Ser dock, lite till min besvikelse, att den ön är fyra gånger så stor som St Michael´s Mount.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
Längst öst i Moldavien ligger utbrytarrepubliken Transnistrien. Missnöjda över att tillhöra Moldavien och så pro-sovjetiska att de fortfarande har kvar KGB och en av huvudgatorna heter Lenin. Hit vill jag självklart åka.
Transnistrien har egna lagar, egen regering, flagga, polis, rättsmyndighet; egentligen allt. Valutan är transnistrik rubel, som är knuten mot den ryska rubeln. Språket är ryska och givetvis ryska bokstäver, medan man i Moldavien i övrigt pratar rumänska och använder latinska bokstäver.
Området är erkänt av den moldaviska regeringen som ”en självstyrd territoriell enhet med speciell legal status”, men har inte erkänts som eget land av några FN-länder.
Och hur blev det såhär då?
Först lite bakgrundsinfo:
Transnistrien är en långsmal tarm belägen öster om floden Dnestr och väster om
gränsen till Ukraina. Det bor drygt en halv miljon invånare i Transnistrien och
huvudstaden är Tiraspol, vilket också råkar vara Moldaviens näst största stad
om man räknar på det sättet.
Floden Dnestr har sen tidernas begynnelse varit gränsen mellan olika områden med olika folkslag. Väster om floden låg furstendömet Moldau mellan ca 1350 och 1859, ungefär där nutidens Moldavien och Rumänien ligger. Området öster om Dnestr var länge en del av storfurstedömet Litauen, för att 1792 erövras av ryska imperiet.
När Sovjetunionen bildades 1922 ingick Transnistrien tillsammans med Ukraina medan Moldavien tillhörde Rumänien. So far, so god. Problemet kom när den sovjetiska Röda armen år 1939 invaderade också Moldavien och skapade Moldaviska sovjetrepubliken som en del av Sovjetunionen. Då passade man nämligen på att samtidigt inkludera Transnistrien i nya Sovjetstaten.
Transnistrien har aldrig känt någon samhörighet med Moldavien, i stället sökte invånarna sig mot både mot det ryska och sovjetiska. När Sovjetunionen föll 1991 beslutades det att moldaviska (som i praktiken är rumänska) skulle vara det enda språket i Moldavien och alfabetet skulle vara latinskt. I Transnistrien blev man inte glada och det hölls en folkomröstning, där över 90% röstade för självständighet från Moldavien. Som ett resultat av detta utropades Dnestriska Moldaviska Socialistiska Sovjetrepublikens självständighet; efter att Sovjet hade fallit. Lite roligt kan man ju tycka.
Moldavien svarar med att anfalla Transnistrien och kriget är ett faktum. Ryska och ukrainska styrkor kommer Transnistrien till undsättning. Kriget varade inte länge och mot slutet av 1992 undertecknas ett avtal om eldupphör av Moldaviens och Rysslands president. Den autonoma sovjetrepubliken bildades; efter att Sovjetunionen hade upplösts.
Och vad gör man i Transnistrien då?
Utöver att kunna skryta över
att ha varit där så är det två grejer man brukar göra i Transnistrien. Det ena
är att besöka staden Tirapol och det andra är att se borgen i staden Bender.
Borgen i Bender
Jag började med att se borgen i staden Bender, vars gamla namn på staden är Tighina. En fin borg, men det mest spännande är att Karl XII från 1709 till 1713 höll till i Bender.
Det kostar en liten slant att gå in i borgen, jag betalade med moldaviska lei. Det går att hyra en guide och på väg ut pratade jag med ett svenskt par som hade gjort detta. Be i så fall om att få en som kan historian om Kalle XII, om du vill höra denna, borgen i sig tyckte jag inte behövde någon guide.
Tiraspol
Tiraspol är en stor stad. Här heter gatorna Lenin och 25 oktober, efter datumet för när oktoberrevolutionen bröt ut, och den fyrkantiga kommunistarkitekturen är påtaglig. Vi hade bara precis kommit in i staden när min chaufför stannade vid en gigantisk byggnad och pekade på en Leninstaty utanför. Precis där han stannade såg jag en tanks och jag fattade att jag var på minnesplatsen för fallna i kriget mellan Moldavien och Transnistrien år 1992.
Tiraspol ger bitvis ett modernt intryck med modern arkitektur och påkostade byggnader. Men nästa kvarter ligger de gamla kommunistiska byggnadskomplexen. Invånarna har moderna kläder och jag skulle lika gärna ha varit i en mellanstor västeuropeisk stad. Liknande känsla som jag fick i Chisinau.
I övrigt åkte jag till Kirov Park, som jag hade fått för mig att skulle ha en mängd statyer på kommunistiska ledare. I stället möttes jag av en tom park och en kyrka. Nu började jag bli hungrig. Min chaufför kunde inte engelska och använde en översättningsapp. Inte var han så värst känt i Transnistrien heller, för han fick hela tiden fråga någon på gatan om riktningen. Men ryska kunde han….
I alla fall hade vi lite svårt att kommunicera om restaurang så han släpper han av mig mitt på en sidogata till 25 oktober och signalerar att jag får hitta en någonstans att äta. Jaha. Jag går tillbaka mot huvudgatan och där hittar jag vad jag antar är en transnistrisk variant av en shoppinggata med markadskänsla. Väldigt roligt. Sen hittar jag en restaurang, som verkar vara av det finare slaget. Trött på att leta går jag in.
Endast transnistriska rubler är gångbart som valuta och jag skickas till nästa hörn för att växla. Växlingskontoren finns lite överallt. Jag växlar 200 lei, vilket är ca 100 kronor, och får 181 rubler. Jag köper en av de dyraste rätterna på menyn och både läsk och vatten men det blir i alla fall bara 140 transnistriska rubler. När jag lämnar restaurangen köper jag på mig ytterligare tre flaskor vatten, bara för att bli av med pengarna.
Sen längtade jag tillbaka
till Moldavien, så då bad jag min chafför köra mig hem igen. För första gång
under dagen såg han glad ut.
Praktiska tips om Transnistrien
Du behöver pass för att åka till Transnistrien, men inget visum. Du måste gå in i kuren för gränskontrollen, köa framför en lucka där de tar emot passet, knäpper lite på datorn och ger dig ett inresekort. Spara detta. Tyvärr ingen stämpel i passet (ja, ibland är jag mentalt åtta år). Om du åker minibuss, passa för guds skuld på att gå ur bussen och få ett inresekort. Även om gränspolisen vinkar bussen vidare. Renates reiser har skrivit om vad som hände henne då detta missades och hon fick böta/muta sig ut ur regionen.
Det vanliga är att få ett inresekort som gäller i 24 timmar. Ska du stanna längre så säg till redan vid inresan för att få rätt längd på inresekortet. Det måste göras en registrering hos polisen för den som stannar längre än 24 timmar; detta ska ditt hotell ta hand om. Jag hade dock dubbelkollat att de gör så och att allt blir rätt.
Det är möjligt att resa in från Moldavien och ut till Ukraina, eller åt andra hållet.
Om du googlar Transnistrien hittar du tusentals historier om hur man måste muta gränsvakterna för att släppa ur landet igen. Det stämmer att det var så fram till för några år sen, men nu behövs inte detta göras. Om det inte är så att du missar att få ett inresekort eller stannar längre än 24 timmar. Tappa inresekortet är nog inte heller så bra. Det är inte heller längre problem med att åka in från Moldavien och ut till Ukraina; något som också anges som problematiskt online. Men, det är alltid så att ju mer pengar man har på sig ju större blir eventuell muta du måste betala. För att vara på den säkra sidan tog jag bara med mig 300 lei, motsvarande 150 kronor, och sprang upp på hotellrummet för att hämta pengar till chauffören då jag kom tillbaka till Chisinau.
Jag hyrde chaufför via hotellet, vilket kostade 1300 lei eller ca 650 kronor. Ganska så dyrt och dålig valuta för pengarna, men just då kändes det enklast. Det går buss från busstationen i centrala Chisinau varje halvtimme, kostar en spottstyver och tar ca 90 minuter. Sista bussen hem går tillbaka vid 18-tiden.
Jag hade inte planerat lunch jättemycket, men när jag klickar runt på Google Maps hittade jag 7 Pyatnits Café och Love Cafe. Både ser trevliga ut.
Jag kände mig inte otrygg alls i Transnistrien, varken i någon stad eller hos gränsvakterna.
Är Transnistrien ett must upplevelsemäsdigt? Ärligt talat inte. Men det är ju roligt att ha varit i en ökänd utbrytarrepublik.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
Släktforskningen i familjen pågår för fullt. Min pappa Tom fick ett DNA-test i julklapp från Maxime och mig och nu håller han på att nysta i sin del av släkten.
Mest spännande är min pappas mormor Marie Antonie Krogh och morfar Johan Halvard Gulbrandsen. De gifter sig och får sitt första barn år 1899, fem år senare föds min farmor Gulborg. Det råder lite delade meningar om huruvida Johan Halvard stack av till Amerika och lämnade fru och två barn, eller om tanken var att han skulle åker före och etablera sig over there och fru och barn ska ansluta senare. Det första enligt vad min pappa har fått berättat för sig och det senare enligt vad min mamma minns hon har hört.
Men faktum är att Marie Antonie redan två år efter att min farmor föddes är omgift och föder sitt tredje barn.
Min gammelfarfar skyskrapsarkitekten
Johan Halvard var murare och byggmästare i Oslo. I Amerika har han svårt att bli antagen i murarskrået och får därför inga jobb som byggmästare. Han provar på lite olika jobb innan han utbildar sig till arkitekt och börjar bygga skyskrapor i Memphis i Tennessee. Johan Halvard Gulbrandsen blir till Harry John Gilbertson och firman H J Gilbertson Construction Company startas.
Jag älskar ju skyskrapor! För några år sen åkte jag till Chicago, huvudsakligen för att spana in värdens första skyskrapor. Hur coolt är det inte att jag har en gammelfarfar som faktiskt byggde skyskrapor i USA.
Jag vill givetvis åka till Memphis och hitta Harrys skyskrapor! Tyvärr har jag inte lyckats hitta de genom att googla varken namn eller företag. Och i tidningsklippet står inget namn på byggnaden. Hör gärna av dig om du hittar en liknade byggnad eller om du är bättre än vad jag är på att googla.
Hur gick det för Marie Antonie?
Marie Antonie fick tillsammans sex barn; varav tre med make nummer två. Min pappa har hos norska Riksarkivet forskat sig fram till att hon dog med sin andra mans efternamn men födde en ytterligare son som fick efternamnet Furuseth. Här kan man bara gissa vad som hände, kanske herr Furuseth redan var gift? Min pappa räknar ner dagar till norska Riksarkivet offentliggör folkräkningen från 1920, efter 100 års sekretess, och han kan hitta fler uppgifter. Hon dog som 82-åring, vilket jag antar var ganska ovanligt för en person född 1875.
Marie Antonie var en kvinna som visste att ta för sig, utöver att ha tre pappor till sina barn. Hon köpte två hyresfastigheter i stadsdelen St Hanshaugen i Oslos innerstad, varav min pappa växte upp i den ena och i den andra bodde 100 nästan år senare Maximes barndomsväninna.
Och hur gick det för arkitekten Harry?
Min pappa har hittat att Harry Gilbertson återvände till Oslo med Amerikabåten år 1926, samma år som hans pappa dog. Det som finns kvar av dokumentation rörande Harry är tidningsurklippet ovan samt bilden på honom och en person utanför en villa, där någon på baksidan har skrivit Johan Halvard och hans betjänt i Amerika med sirliga bokstäver. Det verkar som Harry gjorde det ganska skapligt ekonomiskt i det nya landet…
Harry dog i Memphis som 64-åring, vad vi kan se fick aldrig han några barn i USA eller gifte om sig där. Det hade ju varit kul med amerikanska släktingar. Om min farmor och hennes bror ärvde något då han dog är det ingen som vet…
Gully Gilbertson
Tänk om allt hade blivit annorlunda och min farmor med mamma och bror också hade utvandrat till USA. Farmor Gulborg Gulbrandsen hade kanske blivit Gully Gilbertson? Och i Memphis; kanske hängt med Elvis? Det hade varit något, helt klart.
Vad tycker ni; ska jag bara chansa och åka till Memphis och hoppas hitta Harrys skyskrapor när på plats? Är ganska sugen…
Botswana är ett av de afrikanska länderna som är särskilt känd som safaridestination. De två stora och kända nationalparkerna är Chobe och Okavango. Jag valde att besöka Chobe, i kombination med Victoriafallen i Zimbabwe och Zambia; en kort bilresa bort.
Chobe nationalpark
Chobe nationalpark har en ovanligt stor elefantstam, med över 120 000 individer. Här finns också mängder med giraffer, zebror, noshörningar och antiloper som kudu och impala men också lejon, geparder och leopard. Eftersom parken gränsar mot en flod lever också krokodiler i området. Det som inte finns är noshörning, mao ingen möjlighet att uppleva big five i Chobe. Det visste jag innan, så jag passade på att göra en noshörningssafari till fots i Zambia innan jag åkte till Botswana.
Chobe nationalpark omfattar tillsammans nästan 1,2 miljoner kvm, och delas upp i fyra delar. Sorondela, också kallad Chobe Riverfront, ligger i den nordostliga delen vid floden Chobe och nära staden Kasane. Detta är den mest besökta delen av nationalparken, vilket beror på närheten till Victoriafallen. Detta är denna del av parken jag besöker, jag gör nämligen den utmärkta kombinationen safari och mäktiga vattenfall.
Big five: lejon, elefant, leopard, afrikansk buffel och noshörning.
Här finns både öppen savann vid floden, med tusentals djur som söker sig till vattnet när solen går ner, och tät bush-vegetation där djuren söker sig till skugga dagtid.
Chobe Marina Lodge
Jeg bor på Chobe Marina Lodge; en anläggning jag älskar från första sekund. Utsikten mot floden är fantastisk och jag har bokat mig ett rum med utsikt. Rummen, och lodgen i sig, har den afrikanska känslan, med mörkt trä och mättade färger, som jag gillar så mycket. Inne på området ser jag både apor, babianer och vårtsvin.
I uppehållet ingår frukost, lunch och middag, samt två safariturer per dag. Maten som serveras är buffé. Till middag finns varje kväll i tillägg en temabar, där de wokar nudlar eller grillar hamburgare på beställning. De är också väldigt bra på lite lättare rätter som pasta och vegetariska gratänger. Och viktigast; det finns alltid flera afrikanska rätter att välja mellan. Resans absolut godaste mat.
När jag inte var på safari, dvs mellan klockan 10 och 15, vilade jag vid poolen. När jag kom hem från eftermiddagssafarin njöt jag av solnedgången från baren innan middag. Efter middag brukade jag hitta en soffa och läsa bok. Lodgen ligger fem minuter med bil utanför nationalparken och med undantag av safarier och utflykter så lämnade jag inte lodgen under mina fyra dagar.
Safari med bil och båt
För safari får man välja mellan båt eller öppna bilar. Båtturerna pågår varje dag klockan 09:30 till 12:30 samt 15:30 till 18:30. Bilarna har plats för nio personer, men vi var aldrig mer än sex i någon bil. Tidpunkterna för dessa är klockan 06 till 09 samt 15:30 till 18:30.
För den extra ivriga går det mao att få med sig både en bilsafari och en båtsafari under förmiddagen, samt antingen eller under eftermiddagen.
Jag valde bilsafari alla tre morgnar och på eftermiddagen valde jag båt två gångar och bil en gång. Jag så lejon på tre av fyra safari i bil, varav två gångar helt nära på några meters håll. Tyvärr såg jag inte leopard alls, så någon komplett big five blev det inte på mig denna resa. Eftersom Chobe ligger vid en flod så finns det inga vattenhål, utan djuren söker sig ner längs hela floden under eftermiddag och kväll.
I bilen kom vi väldigt nära djuren i bushen medan vi från båt inte kom lika nära utan fick helhetskänslan av alla djuren när de samlades på savannen. Jag tyckte kombinationen av bil och båt samt bush och savann var oslagbar.
Tips om safari i Chobe nationalpark
Chobe nationalpark har Afrikas största elefantstam. Detta huvudsakligen för att den inte utsattes för tjuvjakt under 1970- och 1980-talen, så att den har fått växa i naturlig takt i mer än 100 är. Parken har inte heller i dag problem med tjuvjakt, vilket var väldigt glädjande att höra.
Det finns inga asfalterade vägar, det är sand man kör runt i. Off-road är tillåtet, dvs det går att lämna hjulspåren och köra nära djuren. Det är möjligt att köra egen bil i parken, men det måste vara en fyrhjulsdriven bil. Allt annat är omöjligt att köra med; man skulle fastna direkt.
Jag bokade Chobe Marina Lodge via hotels.com och betalade ca 2300 per natt för en person i en svit. Jag gillade verkligen lodgen och rekommenderar.
Lodgen erbjuder flera extra aktiviteter som dagstur till Victoria Falls, fiske och besöka en Namibisk by på andra sidan Chobefloden. Jag gjorde utflykten till Namibia, som börjar efter frukost och pågår i två timmar. Den kostar ca 350 kronor och det går att byta ut en safari mot denna. En extra safari kostar förresten också det samma.
Det finns malariamyggor i Chobe nationalpark och malariaprofylax rekommenderas, och absolut under regnperioden från januari till april. Eftersom jag sen tidigare vet att jag tål malariatabletter utan biverkningar tog jag det säkra före det osäkra och åt dessa när jag var där i september. Myggmedel är ett must.
Det tar 90 minuter med bil till Victoriafallen. Privat transport kostar ca 600 kr för minimum två personer i bilen och det dubbla om man är en person. Transport bokas via hotellen. Det går att få billigare om du följer med enkel väg på de dagsutflykter som går åt båda håll. Då är man bunden till fasta tider och eftersom de inte passade mig bet jag i det sura äpplet och betalde dubbelt för privat transport.
Det finns flygplats i Kasane, där alla avgångar jag hittar går till eller från Johannesburg. En resa från Stockholm kräver två byten och kostar, med bra flygtider, mellan 9 000 och 10 000 kronor tur och retur. Det går att flyga med ett byte till och från Victoria Falls i Zimbabwe för ca 6 000 kronor, och detta är vad jag gjorde.
Eftersom det ingår två safarier varje dag är det bra att planera så att du hinner med eftermiddagssafarin ankomstdagen och morgonsafarin avresedagen. Men Chobe Marina Lodge är flexibla och om inte detta går är det möjligt att göra tre safaris en dag, eller byta ut någon mot Namibiaturen. Frukost serveras till klockan 10, så det är gott om tid att äta efter morgonsafarin. Från klockan 05:30 dukas det upp kaffe, juice och muffins.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
Jag åkte till Moldavien en fredag morgon och kom hem måndag kväll, mao fyra dagar. Första natten bodde jag på en vingård medan de två andra nätterna bodde jag i landets huvudstad Chisinau.
Och här kommer mina bästa tips i en guide till Moldavien för vad du inte vill missa att göra, vilka restauranger som är bäst samt tips på dagsutflykter.
All se och göra har blå plupp, att äta och dricka grön och boende röd
1. Att se och göra i centrala Chisinau
Det är inte jättemycket att se och göra i Chisinau, du gör snabbt undan det som finns på en dag. Avstånden är också små. I centrum ligger två parker axel mot axel, och många sevärdheter finns i eller vid parkerna. Gemensamt för båda är att det finns otaliga bänkar där och moldaverna älskar sina parker och att sitta på bänkarna. Varje bänk har två tillhörande soptunnor; en på varje sida, och jag kan inte minnas jag såg skräp någonstans på gatorna.
Operan
Katedralparken med ortodoxa kyrkan och klockstapeln
I Katedralparken tornar ortodoxa kyrkan upp och bredvid den klockstapeln. Båda vackra och snyggt renoverade och trevligt att sitta framför och se på duvorna som flyger mellan klocktornet och marken. Känns italiensk, på något sätt. Säkert inte tyckt lika kul om jag hade blivit nerbajsad av någon duva. Hög risk att bli, antar jag.
Stefan cel Mare-parken med Stefanstatyn
Stefan cel Mare, eller Stefan den Store, var moldavisk kejsare under 1400-talet. Han lyckades segra över ottomanska krigare som ville införliva Moldavien i sitt rike. Med detta skyddade han samtidigt kristendomen som religion och ansågs helig. Stefan cel Mare är fortfarande hjälte och förebild i Moldavien.
Den andra parken i centrala Chisinau bär hans namn och vid ingången finns en ståtlig staty av Stefan. I parken är det mest träd, gångvägar och bänkar, men också en vacker fontän och prydliga blomrabatter. Söndagen var det eftermiddagsdans på dansbanan i ena hörnet av parken, och jag måste säga det var livat bland gamlingarna.
Triumfbågen och Regjeringskansliet
Vid Katedralparkens norra del står en triumfbåge, lite mitt i trafiken. Bakom denna ligger regeringskansliet, på rumänska Casa Guvernului, sådär härligt kommunistiskt i byggstilen som man förväntar sig.
Riksdagen och Presidentpalatset
Dessa två imponerande byggnader ligger mitt emot varandra på gatan vid namn Stefen cel Mare. Riksdagsbyggnaden, på rumänska Parlamentul Republicii Moldova, uppfördes under 1970-talet; i imponerande kommuniststil i det som då var Sovjetunionen. Byggnaden är enormt stor.
Presidentpalatset, på rumänska Preşedinţia Republicii Moldova, uppfördes bara knappt tio år senare men i en helt annan stil. Byggnaden uppfördes som nya riksdagen, men efter Sovjetunionens fall blev det presidentens bostad. Undrar dock om han bor i alla våningarna? Och hur det känns att ha en bostad som inte alls ser ut som ett privathus.
Både Riksdagshuset och Presidentpalatset vandaliserades hårt under protesterna mot valresultatet i år 2009. Riksdagen kunde öppna igen 2014 medan Presidentpalatset kunde användas igen först 2018.
2. Restauranger och caféer i Chisinau
Jag blev väldigt förvånad när jag läste att Chisinau har flera väldigt bra restauranger. Europas fattigaste land och en moderna och bra matkultur? Även efter att jag har varit i Moldavien har jag inte förstått hur detta hänger ihop.
Jag fick restaurangtips både från Margareta, som är en läsare, och min kollega Johans sambo Larisa, som är uppvuxen i Moldavien. Jag baserade mig helt och hållet på deras rekommendationer och gjorde ingen egen research. Och nu delar jag vidare; var så goda till den som lockas av Moldavien.
Creme de la Creme
Lunch och brunchställe nära Katedralparken. Fantastiska bakverk och väldigt fint inrätt.
Chianti
Detta blev min favoritrestaurang. Satt i bakgården och åt en gudomlig tryffelpizza. Perfekt stämning en lördag kväll. Bordbokning behövs, jag skickade meddelande via deras Facebooksida. 20:30 var perfekta tiden att äta, eller kanske 21:00.
PaniPit
Mitt middagsställe för söndagskvällen. Satt igen ute i trädgården. Åt en god men pyttelitet tråkig lax. Efterrätten var fantastisk och gillade stämningen mycket. Bokade också här via Facebooksidan och åt kl 20:00 beroende på söndag.
Restauranger jag inte hann med
Entourage och Zexi
Båda dessa ställen är också nattklubbar och eftersom jag reste själv känns det inte riktigt aktuellt att äta middag själv på nattklubb. Var inne och kollade på Entourage (men fick inte fota) som såg trevligt ut.
Gastrobar
Här hade jag planerat lunch sista dagen men hann inte pga blev sittande för länge i parken och läsa.
Rozmarin Café
Larisa rekommenderar för brunch. Såg trevligt ut men kan inte hinna med allt.
Bilden har inget med restaurangerna i texten att göra. Bara random byggnad lite utanför stadskärnan.
Gok-Oguz
God lokal mat. Låg två stenkast bort från mitt hotell, i stället för ett, så valde bort pga latskap.
Casa Daca
Ser väldigt trevligt ut och ligger i ett boutiquehotell som jag gärna hade bott på.
OSHO
Trevligt läge i en park utanför centrumkärnan men blev för långt för mig att åka.
3. Utflykt till en vingård
De mest kända vingårdarna i Moldavien är Cricova och Milestii Mici, detta är också de som ligger närmast Chisinau. Men jag valde att åka till Chateau Vartely, som ligger fem mil norr om huvudstaden och sov också över. Väldigt nöjd med mitt val.
Nära ukrainska gränsen i södra Moldavien ligger Et Cetera och Purcari. Om det inte är så att du önskar åka till någon särskild vingård så kolla på kartan och se vilken som passar in med andra utflykter du tänker göra. Jag kombinerade Chateau Vartely och klostret Orheiul Vechi.
4. Utflykt till utbrytarstaten Transnistrien
Transnistrien är en utbrytarrepublik i nordvästra delen av Moldavien. Republiken har egna lagar, flagga, administration etc. Transnistrien ser sig som en del av Ryssland (eller egentligen Sovjetunionen, om den hade funnits kvar) och mottar ekonomiskt stöd från landet.
Spännande och hit ville jag självklart! Jag hyrde en chaufför och gjorde en dagsutflykt till staden Tiraspol och Bender fort.
5. Utflykt till grottklostret och kyrkan Orheiul Vechi
Klostret i Orheiul Vechi, med den intilliggande kyrkan är Moldaviens mest kända turistattraktion. Klostret ligger i grottor under jorden och i dag bor det bara kvar en munk i klostret. En kort promenad bort ligger en ortodox kyrka och missa inte heller byn Butuceni nedanför klippan klostret ligger på.
6. Boende i Chisinau
Jag bodde på Villa Mon Ami. Läget är helt perfekt med nära till både parker, sevärdheter och restauranger. Rummet var väldigt rymligt och det var rent. Frukosten helt OK, men jag ropade inte hurra. Killarna i receptionen var väldigt hjälpfulla och alla pratade bra engelska. Ett dubbelrum kostar ca 600 kr per natt.
Om du vill köra säkra kortet så finns Radisson BLU och några andra femstjärniga hotell. Dessa kostar runt 1400 kr per natt.
Oman ärlite up and coming i Sverige; numera finns det också charterresor med Apollo. Dessa går till Salalah i södra delen av landet. Här finns vita stränder och turkost vatten så långt ögat räcker. Gillar du strandliv så har du kommit till himlen.
1. Stranden
Stranden bräder ut sig längs hela kusten, men området där hotellen är ligger cirka 20 minutera med bil öster om flygplatsen och 10 minuter från centrala Salalah. Vi pratar här en kritvit strand och helt turkost vatten. Stranden är så gott som fri från solsängar eftersom det är ganska många privata bostäder som ligger vid stranden, dvs inte bara hotell. De hotell dom finns har solsängarna placerade högt upp på stranden. Från vårt hotell såg vi bara vit sand åt båda hållen, utan solsängar. Det är mao perfekt att promenera på stranden och på kvällen är det många som rider i vattenkanten i solnedgången. Observera att vågorna kan vara ganska höga; detta gäller generallt hela södra kusten av Oman.
En 20 till 30 minuters promenad från vårt hotell låg ett område med en liten insjö bakom stranden. Här brukar pelikaner hålla till. Niklas gick dit första dagen och såg dem. Jag gick en promenad innan frukost andra dagen; inga pelikaner. De hade kanske sovmorgon… Hanne och Peder gick dit sista dagen men de var tyvärr borta då också. Orättvist; jag har i evigheter drömt om att se pelikaner och har fortfarande inte kommit över att vi inte fick åka till pelikanön då jag var på Aruba. Dock träffade jag några killar som fiskade och det var ju kul.
Vi åt lunch på de lokala ställen i gatorna precis bakom hotellet, god mat för liten peng.
2. Hotell i Salalah
Är stranden så fin som i Salalah så vill man bo direkt på stranden, så är det bara. Det finns bara tre hotell att välja mellan på hotels.com och agoda.com, så utbudet är inte enormt.
Vi bodde på Beach Resort, som kostar mellan 800 och 1000 kronor natten. Rummen mot stranden har fantastisk utsikt, men tyvärr kallar de hotellen också på sidorna för ”havsutsikt” när man bokar. Så kontakta hotellet innan och förvissa dig om att du får ett av rummen mot stranden. Boka inte sviterna, de är utan balkong och bara ett enorm rum. Hotellet är inte mycket att hänga i julgranen och jag skulle knappast kalla det trestjärningt. Men det är rent. Det är egentligen möblerna som är fula; de skulle komma långt genom att byta ut dessa. Frukosten är medioker men vi blev mätta. Ingen alkoholservering.
Grannhotellet knappt tio minuter bort längs stranden är Crowne Plaza, vilket kostar mellan 1600 och 1800 kronor per natt. Lotta och Niklas checkade in här sista natten och sista dagen betalade vi andra oss in för att använda deras strand och pool. Hotellet är stort men det är faktiskt ganska slitet. I korridoren till Lotta och Niklas rum så var målarfärgen bortsliten kring dörrhandtagen och på dörrfodren. Rummet var inget speciellt, men sängen var visst en enorm uppgradering från Beach Resort. Poolområdet var stort och i flera avdelningar men också litet slitet och ingen wow-känsla. Restaurangerna serverar väldigt god lunch och det går att få ett glas vin. Servicen var dock femstjärnig och frukosten ska ha varit fantastisk. Det kostade cirka 250 kr att betala sig in på stranden, endast handdukar ingick då.
Nästa hotell är Al Baleed Resort, som kostar i underkant av 4000 kronor per natt. Vi åt middag på en av deras restauranger första kvällen, där maten var utsökt och drinkarna många. Poolområdet var underbart; stram och stilren design och flera pooler. Riktigt läckert på alla sätt. Receptionen och de gemensamma ytorna var elegant imponerande. Min kollega bodde här några veckor innan vi var i Salalah och hon visade bilder från deras rum, vilket gick i stil med poolområdet och receptionen.
3. Den gamla stadsdelen Al Haffa och souken
Al Haffa och souken ligger knappt tio minuters taxiresa från Beach Resort, precis bakom stranden. Från gatan vid namn 23 juli är det också tio minuter i taxi och det är inte möjligt att gå mellan då det saknas trottoarer och vägen delvis går genom obebyggda områden. Souken är ganska liten och består av ett kvadratiskt hus med olika stånd längs ytterväggarna. Vi stannade cirka en halvtimme men jag köpte en snygg schal. Vi hittade tyvärr inte alls de restauranger som ska finnas i Al Haffa men jag förstår att det ska vara mer gångvänligt här.
Frankincense är en av de varor det framställs mest av i Oman. Det kan både brännas i särskilda skålar och tuggas. I souken fick jag smaka tugg-frankincense av kvinnan på bilden nedan; hon sa det var som tuggummi. Not really… Det smakade ganska illa och satt fast i mina tänder i evigheter.
Då förstår kanske från bilden nedan vad frankincense är men jag gjorde inte detta. En hint; det är en av tre gåvor som Jesubarnet fick från de tre vise männen. Japp; guld, rökelse och myrra. Myrra är lika med kåda och frankincense är en sorts kåda. Jag har verkligen inget förhållande till kåda och var inte nära att känna igen det med mina ögon.
Er du norsk? Det er selvsagt kvae jeg prater om!
4. Fruktsäljarna
I Salalah dyrkas mycket kokos, bananer och dadlar. Överallt
längs vägarna står fruktförsäljarna. Det gick att köpa kokosnötter där de först
öppnade för att dricka vattnet, sen kom man tillbaka med nöten och de tog fram
kokosköttet.
5. Centrala Salalah
Salalah är Omans näst största stad, men betydligt mindre än Oman. Vi var bara i stan andra kvällen, då vi först var i souken och sen åkte till gatan 23 juli som alla pratade om. 23 juli visade sig vara en motorled med 10 000 parkeringsplatser och butiker som sålde lampor och kylskåp, samt restauranger, längs gatan. Vi försökte gå en liten sväng, men det var svårt då inget är tillrättalagt för gående och taxibilar stannar varannan meter och erbjuder sina tjänster. Det finns inga områden i centrala stan att strosa runt i.
6. Mat och restauranger
Första kvällen åt vi på restaurang Al Mina på Al Baleed Resort. Vi gick all in med trerätters, drinkar och vin och notan gick loss på cirka 1000 kronor per person. Kvällen efter åt vi libanesiskt på Baalbek på 23 juligatan. Ganska enkelt ställe men den godaste libanesiska maten jag har ätit utanför Libanon. Maten gick på 150 kronor med förrätt och varmrätt för alla och juice att dricka.
Det finns inte så mycket att göra i Salalah, utöver det som redan står ovan. Detta är en stad där sol och bad är i fokus. Det går att göra ökenutflykt till Ar Rub Al Khali eller en bergsutflykt till Jebel Samhan, men vi valde bort båda då vi hade gjort liknade utflykter från Muskat.
Det är tyvärr omöjligt att flyga till Salalah utan mellanlandning; detta gäller också om du väljer att åka med Apollo. Det är bara två flygbolag som har utrikeslinjer till och från Salalah; FlyDubai och Qatar Airlines. Mellanlandningen blir mao antingen i Dubai eller Doha. Det gå självklart att flyga inrikes, vi flög från Muskat till Salalah.
Flertalet bilder är mina men en och annan bild är lånad från mina fem parters in crime; Hanne, Lotta, Niklas, Peder och Viveca. Tyvärr hade jag skräp på linsen då jag fotade på stranden; tyvärr inget att göra åt.
Följ oss på Facebook och Bloglovin för att inte missa någon ny artikel!
För många år sen åt jag på Dorsia restaurang i Göteborg. Jag älskade det maximalistiska stället från första sekund. Tyvärr tycker jag att priset är lite för saftigt för att bo där, annars hade jag självklart checkat in. Men jag har två gångar bokat in afternoon tea en söndag eftermiddag. Lika många gånger har jag valt att ställa in beroende på alldeles för fint väder för att sitta inomhus.
Senaste Göteborgsbesöket var en vardag, dvs ingen afternoon tea på hotellets program, och jag hade inte alls några förhoppningar om att komma till Dorsia. Men plötsligt var vi i närheten och vi var 800 grader varma och behövde svalka ner oss. Då fick jag en snilleblixt; jag vet precis, vi går till Dorsias takterrass.
Så gjorde vi det. Dock med en kvarts fördröjning upp till terrassen för alla tre, eftersom vi behövde uppleva miljön inomhus också. Alltså, även toaletten är fantastisk. Det finns verkligen en miljon detaljer och jag skulle kunna gå runt i evigheter. Ganska perfekt egentligen med en solig dag, då är det helt tomt inomhus i övrigt och jag kunde gå runt och kolla på allt utan att störa någon.
Victoriafallen är del av floden Zambezi och ligger på gränsen mellan de två länderna Zambia och Zimbabwe. Fallen brukar räknas som världens största, med en bredd på 1,7 kilometer och en höjd på 108 meter. Under högvattensäsong i april och maj rinner det varje minut 550 miljoner liter vatten genom fallen.
De 1,7 kilometerna delas upp i fallen Devil’s Cataract, Main Falls, Rainbow Falls och Eastern Cataract, som mer eller mindre går över i varandra under högvattensäsong.
Fallen kan skådas från både zambisk och zimbabwisk sida. Gränsen mellan de båda länderna går mitt i floden men beroende på att den går i väldiga hårnålsformationer efter fallet är det inte så att det men ser från en sida, och land, är lika med att det man ser ligger i samma land. Den ravinen där fallen landar kallas First Gorge och den nästa efter hårnålskurvan kallas Second Gorge etc.
Från zimbabwiska sidan kan du se de tre fallen Devil´s Cataract, Main Falls och Rainbow Falls. Jag går på stenlagda breda gångvägar och varje utsiktspunkt har en tydlig markering och nummer. Promenaden slutar vid bron Victoria Falls Bridge, som går över floden en bit efter fallen och på denna är också gränspassagen mellan de två länderna. Det hela är oroligt mäktigt och jag tar god tid på mig där jag går runt.
Vid utsiktspunkterna är det staket men närmre bron är det inga skydd alls och 108 meter rakt ner. Vid ett gäng stenbumlingar sitter det redan ganska många och vilar i solen. Jag slår mig också ner, en meter från kanten, och äter ett äpple.
Vid utsiktspunkt åtta och nio kan du se de som badar i Devil´s Pool på Livingstone Island på zambiska sidan. Här stannar jag en god halvtimme och kollar fascinerat men samtisigt med hjärtat uppe i halsen.
Efter att ha gått hela vägen till bron går jag till restaurangen Rainforest och äter en god hamburgare. Sen går jag tillbaka till Main Falls för att få med mig regnbågen som dyker upp där ca klockan 14. Jag fortsätter efter det hela vägen tillbaka till utgångspunkten för att se regnbågen från alla vinklar. Antar att regnbågen också är synlig över Rainbow Falls, beroende på namnet, men det fallet var torrlagt då jag var där.
Det kostar $30 att gå in i nationalparken där fallen ligger och det går att betala med kort. Det var inte alls många besökare där och jag var ofta själv vid de olika utsiktspunkterna. Jag totalälskade upplevelsen och stannade över fyra timmar, vilket är mer än genomsnittet, jag tror man brukar säga runt två timmar. Ingången till nationalparken är en tio minuters promenad från byn Victoria Falls.
Fallen från Zambiasidan
Av de fyra fallen är det endast Eastern Cataract som ligger i Zambia och som också är enda fallet som kan ses från zambiska sidan.
Eastern Cataract är ofta tomt på vatten under den torra perioden och så var det tyvärr då jag var där. Dock fattade jag inte detta då jag var på zimbabwiska sidan, så jag tog mig i alla fall över till zambiska sidan. Det som är bra utan vatten är att det går att se ravinen tydligare, vilket också är väldigt fint.
Best utsikt mot fallen får man från ön Rainforest Island, som man når via en smal bro. Det är också väldigt många babianer och apor nära stigarna på zambiska sidan, vilket jag tyckte var kul. Älskar hela apsläktet. Missa inte heller att gå stigen som går hela vägen fram till bron.
Jag har hört flera säga att den zambiska delen av fallen är vackrast, så jag rekommenderar att besöka båda om du har tid. Det kostar $20 att gå in i nationalparken och det går att betala med kort. Amerikanska dollar accepteras också.
Med det sagt känner jag mig absolut inte snuvad på upplevelsen av Victoriafallen, även om det var mindre vatten. Det finns inte minsta lilla känsla av misslyckande. Och det var suveränt att kombinera med safari vid den tidpunkten! Safarin återkommer jag till…
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
Skulle jag givetvis tacka ja! Och eftersom det är roligast att ge bort presenter som verkligen uppskattas så hjälper jag dig lite på traven med några förslag.
Brasilien
Sydamerika är en världsdel jag vill se mer av och Brasilien med både stränder, storstad, regnskog och djur är högt upp på listan. Faktiskt blir jag jätteglad över exakt samma rutt som 4000 mil följde för några år sen. Men lägg gärna in lite slack i programmet, typ en extra dag per ställe.
Foto: Gunilla Yourstone/4000mil.se
Transsibiriska järnvägen
Nu säger jag slarvigt Transsibiriska, fast det är egentligen Transmongoliska jag menar. Alltså den som slutar i Beijing. Jag stannar gärna till i Irkutsk i Ryssland och Ulan Bator i Mongoliet på vägen, i sistnämnda bor jag gärna i en jurta. Glöm inte heller lägga till stopp så jag kan duscha och fräscha upp mig. Fantasiresor har beskrivet enkelt hur du kan boka en egen resa. Avsluta gärna med några dagar i Beijing.
Foto från Pixabay
Nya Zeeland
Jag vet egentligen inte så mycket om Nya Zeeland, utöver att naturen är fantastisk och att Sagan om ringen är inspelad här. Jag vill göra en roadtrip i lagom lugnt tempo, dock vet jag inte mer än att jag är ute efter storslagenhet. Vid detta alternativet får du visa upp dina kreativa planeringssidor.
Bild från Pxhere.com
Patagonien
OK, här skiljer kanske inte det jag önskar mig jättemycket från förra önskemålet. Jag önskar se dramatisk natur, och kombinerar gärna de två länderna Argentina och Chile. Dock får vyerna inte vara för otillgängliga och jag vill inte sova i tält. Du skulle kunna hämta inspiration från Malin Lundstens reseblogg.
Foto: Malin Lundsten/malinlundsten.se
Nordkorea
Otillgänglig kommuniststat och man släpps inte in i landet utan att vara del av en strikt reglerad gruppresa. Jag har läst flera böcker om Nordkorea och det vore kul att se landet på riktigt. Eftersom det är vanligt att utgå från Beijing så stannar jag gärna till några dagar här också om du väljer detta alternativ.
Foto: Johnny Friskilä/johnnybajzjan.se
Bhutan
Lite annan tvång i detta land, här måste man köpa en
all-inclusiveresa för valfritt antal dagar och sevärdheter som omfattar allt
från guide till transport, boende och mat. Allt reglerad av bhutanska staten.
Om du vill göra mig riktig glad hittar du dokumentet på min dator som heter
Bhutan och utgår från det. Det går bara att flyga in till Bhutan från Indien eller
Nepal och sistnämnda är att föredra.
Bild från wikimedia.com
Och hur kom jag på detta med en överraskningsresa då? Det var Gunilla på 4000 mil som skrev att hon planerar en sådan till maken Christoffer, utan att avslöja vart. Jag började spekulera i vart deras resa kanske skulle gå men det tog exakt tre sekunder innan jag i stället var över på bästa överraskningsresorna att ge till mig själv i stället.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
Farris är i Norge vad Ramlösa är i Sverige. Alltså Mineralvattnet med stora M:et. När Sverige har SPA:et Ramlösa brunn så har Norge Farris bad. Farris bad ligger i Larvik, öppnade år 2009 och är av Norges största och mest påkostade SPA-anläggningar. Ägare är hotellmagnaten Petter Stordalen och det ingår i hans kedja Nordic Choice Hotels.
I julklapp i fjol gav min syster, Maxime och jag vår mamma/mormor en resa till Farris bad för oss alla fyra. För att göra det hela lite extra festligt så åkte vi på vår hennes födelsedag den 15 februari.
Hotellet
Vi är framme i Larvik ca kl 12 och har bokat tidlig tillträde till SPA:et för att hinna med allt vi vill göra. Hotellet är fullbokat en lördag och våra rum är inte klara än. Vi får utdelade morgonrockar, handdukar och tofflor och fiskar fram bikinin från bagaget.
Innan vi beger oss till SPA:et passar kaffedrickarna i sällskapet på att ta en kaffe i loungen. Vi sitter först i fina soffan med Skygardenlampan över bordet. Sen kom vi på att vi ville njuta av utsikten över vattnet och förflyttade oss till svarta snurrfåtöljerna.
Inredningen på Farris bad är maffig och påkostad i form av designmöbler men det finns också mycket konst. Konstverket med den grekiska backanalen och antika pelare är ca tre meter bred och hänger ovanför trappan ner till restaurangen. Tål att detaljstuderas.
Hela hotellets arkitektur är också något utöver det vanliga, där det svävar över vattnet på pelare. Väldigt snyggt och jag är stort imponerad.
Rummet
Vi har bokar de luxerum, med balkong och finaste utsikten mot öppet hav. Tyvärr för kallt att sitta på balkongen i februari men vi var där ute och såg en fin solnergång.
Rummet i säg är ganska litet och egentligen inget speciellt. Utöver badkaret och utsikten därifrån, vilken finns på de inledande bilderna längst upp i artikeln. Men sängen var skön och det är viktigt. Vi såg rum med större balkong, där vi antar rummen är större, men de låg in mot gården och alltså utan havsutsikt.
SPA:et på Farris bad
SPA:et är Farris bad är, tillsammans med anläggningens arkitektur, absolut största behållningen. största avdelningen är i tre våningar, med ett stor utbud av olika bastur samt stora och små, varma och kalla poolar. Jag uppskattar mycket relaxdelar när jag är på SPA. Hos Farris bad finns både vilosängar med mjuka madrasser och fantastisk utsikt samt, min favorit, formgjutna mosaikfåtöljer med inbyggd värme.
Men det bästa med SPA:et upptäcker vi ungefär halvvägs, när vi redan trodde vi hade testat allt. Det finns en till liten avdelning; hängande helt ute över det öppna havet! In en lång korridor och där framme belönas man av bastur och två jacuzzis med finaste utsikten. Jag fastnade här i evigheter! Här finns också en trappa ner i vattnet och de tuffare av oss, dvs Maxime och Christiane badade faktiskt i februari. Videosnutten nedan är faktiskt väldigt rolig.
Vi var alla väldigt nöjd med att ha tidig tillgång till SPA:et, vi lyckades utan problem spendera fem timmar där och var på rummen cirka kl 18. Då hann vi med att piffa och ta det lite lugnt på rummet innan middag.
Middag
Farris bad har två olika restauranger. I vårt paket Hvilepuls (vilopuls, för den som behöver översättning) ingår tvårätters middag i Seaside Lounge & Foodbar, som har en avslappnad känsla och med öppen spis mitt i rummet. Min lax är perfekt tillagad och tillbehören höjer det hela. Stort plus för att hotellet serverades en flaska mousserande till maten som kompensation för att vi fick vänta lite på rummen.
Alternativet till Seaside är att äta trerätters i stora restaurangen på bottenvåningen, som är samma lokal som använda för frukosten.
Frukost
Vi var väldigt nöjda med middagen kvällen innan men frukosten var magisk. Bra utbud av bröd, flera sorters ägg och dito müsli och granola. Jag äter sällan yoghurt med granola hemma men när jag äter hotellfrukost vill jag verkligen ha detta.
Men bäst av allt är i alla fall alla hälsoshots som erbjuds; i alla färger och smakar det går att önska. Maxime tar in hela regnbågen, som ni ser nedan.
Farris bad ligger i staden Larvik, där också Farriskällan finns. Det tar ca två timmar med direkttåg från Oslo. Tåget går en till två gångar per timme och kostar drygt 300 kr för en vuxenbiljett hos VY, som är motsvarigheten till SJ. Det tar knappt tio minuter att gå från stationen till hotellet. Med bil tar det en timme och 30 minuter.
Samma tåg fortsätter genom Oslo och till Gardermoen flygplats, vilket tar ytterligare 20 minuter. Flygplatsen Torp, som bla används av RyanAir, ligger endast 20 minuter bort med bil från Farris bad och 30 minuter med buss. Dock lite svårt att flyga från Torp till Sverige, vad jag vet. Men kanske Farris bad i kombination med att flyga från Torp till någon annanstans?
Larvik är en stad med flera restauranger, men halva nöjet med SPA-hotell är att stanna på hotellet hela vistelse. Det rekommenderas därför att köpa ett av deras paket där middag ingår.
Vi var där en lördag till söndag i februari. Hotellet var fullbokat, vilket det nästan alltid är på lördagar. Om det går att få till så hade jag valt en veckodag, eventuellt fredag eller söndag. Det finns förmånliga paket att köpa både för fredag och söndagar-
Det var magiskt på Farris bad där i februari, men det finns en fin strand vid sidan om hotellet. Vid nästa besök skulle jag välja en varmare årstid så det finns möjlighet att njuta av utomhusområden också. Jag skulle också vilja stanna två nätter. Vårt paket Hvilepuls kostade ca 1300 nok per person.
Vi hade som sagt de luxerum, vilket kostar 500 kr extra per natt. Utsikten här är rakt ut i fjorden och är värt varje krona. Superiorrummen har också balkong, men utsikt mot stranden och kostar 350 kr extra per natt. Juniorsviterna kostar 1000 kr extra, men här finns utsikt både mot fjorden och stranden, så passa på att få fjordutsikt om du väljer detta.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
