En fredag morgon för ganska exakt ett år sen satte jag mig på tåget till Göteborg. Jag skulle nämligen träffa två norska väninnor där. Geografiskt mitt mellan Oslo och Stockholm och rättvist för båda. Det fanns ingen tvekan hos mig; skulle jag till Göteborg så skulle jag också bo på hotell Pigalle. Och så blev det lyckligtvis också.
I. Hotell Pigalles lounge och bibliotek
Precis som jag hade väntat mig var Pigalle ren magi från första sekund. Jag kommer till hotellet någon halvtimme innan våra rum är klara men det gör inget. För då kan jag utforska hotellet. Förlåt, jag menar; då kan jag och min kamera utforska hotellet.
Jag börjar med bottenvåningen och receptionen och låter foton tala för sig själv. Fast helt tyst kan jag inte vara, för Pigalle har tre par Louboutins som gästerna kan låna och jag passade på att reservera sista paret. Det som i vanliga fall står i en glaskupa på receptionsdisken.
Eftersom det inte är helt gratis att bo på Hotell Pigalle, och jag som vanligt ville ha mitt eget rum, så bokade vi endast vanliga standardrum. Jag checkar in oss alla tre och bara minuter senare kommer Marie-Helen och Irene. Jag gillar mest röda rummet och de mest gröna rummet, så då är det bestämt.
II. Pigalles takbar
Vi öppnar en flaska bubbel på rummet och jag går omkring i de rödsulade och svindyra skorna. Sen bestämmer vi oss får att ta hissen längst upp.
Pigalle har en finfin takbar och eftersom det är början av maj och solen skiner så går vi upp dit för en fördrink innan middagen. Det samma har också halva Göteborg gjort…. Vi beställer tre Aperol Spritz och står och hänger vid baren. Men efter en kort stund kommer en trevlig kypare och frågar på urgullig göteborgska om vi vill ha ett bord som nu blir ledigt. Älskar när baren har koll på vilka gäster som också bor på hotellet och erbjuder det lilla extra.
Inomhusbaren med snedtak och blommiga soffor är också underbar. Men nu var det första uteserveringshelgen på året och alla ville vara utomhus. Sen går vi ut på stan för middag.
III. Rummet
Det är medaljongtapet, sammet, mättade färger och guld som gäller också på Pigalles rum. Och jag älskar det. I badrummet finns också samma tapet och bröstpanel som i rummet och detta är kanske det häftigaste.
Jag fotar rummet både i fullt solljus, vid midnatt och tidig morgon. Jag tycker den mjuka midnattskänslan gör rummet mest rättvisa, så det är dessa foton som finns nedan. Så fint rum!
IV. Hotellfrukosten
Louboutinsen stylar jag såhär tillfälligt snyggt i sängen morgonen efter och låtsades att jag bara hade sparkat av mig dem där natten innan. Innan jag faktiskt snällt lämnar tillbaka dem i receptionen så att andra också kunde lyxa till det.
Pigalles frukost serveras i vindsvåningen, i samma lokal som baren och restaurangen huserar kvällstid.
Jag har både sölat och fotat skorna i sängen, så när jag kommer upp är både Irene och Marie Helen på plats och mitt i frullen. Och de har tagit bästa bordet, med enorma U-formade soffan, som jag spanade in dagen innan och ville sitta i. Bra där!
Ser ni hur fint Irene matchar sofforna?
Jag låter mig inte alls stressa av att de två andra är nästan klar med frukosten, utan jag tar för mig av allt det goda på den fint uppdukade buffén. Och självklart sitter de kvar och gör mig sällskap. Samtidigt som vi planerar dagen och vad vi ska göra.
Jag kan bara avsluta det hela med att säga att Pigalle är ett toppenhotell som jag gärna återvänder till. Men först vill jag testa systerhotellet Bellora.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
Under desenaste åren har jag verkligen fått upp ögonen för kolonialstäder. Och i synnerhet de spanska. Kolonisering är inget att förespråka i sig men att spanjorerna lämnade efter sig arkitektur, som tom är finare än den i Spanien, är något jag uppskattar.
New Orleans – USA
New Orleans, eller NOLA (New Orleans, LA för i Louisiana) som invånarna själv gillar att kalla staden, måste vara USA:s minst amerikanska stad till utseendet. I alla fall i stadsdelen French Quarters, som är ganska så stor. Det roliga med French Quarters är att den gamla franska stadsdelen brann ner under två stora bränder 1788 och 1794. Staden byggdes upp igen i spansk kolonialstil, eftersom det då var Spanien som styrde i New Orleans. Men det gamla namnet fick hänga kvar.
Nog historielektion; French Quarters, och ifs också stadens andra höjdpunkt gatan Frenchmen Street, har både vackra, färgglada och välvårdade byggnader med gjutjärnsbalkonger och blommor. Stämningen är svängig, glad och välkomnade och på torg och gatan spelar jazzband oavbrutet.
Havanna – Cuba
Havanna är en klassiker när man pratar spansk kolonialarkitektur. Och med rätta. Här är det inte alls lika renoverat och perfekt som många andra ställen. Havanna är flagnande färg, slitna byggnader och små lägenhet som gör att vardagslivet flyttas ut på gatan.
Många ogillar Havanna för smutsen och närgångenheten men jag älskade den för känslan och och autenticiteten. Och för de vänliga invånarna och den glada stämningen.
Cartagena – Colombia
Jag hade inte hört talas om Cartagena innan min väninna Tone ringde och frågade om jag ville hänga på. Det slutade med att vi bokade flyg under pågående samtal och att jag var gäst i ett bröllop där jag varken kände bruden eller brudgummen.
Jag hade inte kollat upp Cartagena så mycket innan jag åkte. Men bröllopsparet hade gjort ett program med aktiviteter varje dag för sina utländska gäster, så det löste sig. Jag blev blown away av Cartagenas skönhet och flera kvällar åkte jag in själv eller tidigare än de andra bara för att strosa runt och njuta av det hela.
Jag gjorde bara ett kortare stopp i Valladolid då jag var vid Chichén Itzá men detta är en stad mitt i min smak. Som vanligt en park framför kyrkan och färgglada byggnader. Jag gillade också att tempot verkade vara lagom högt i staden. Bra vibe, helt enkelt.
Colonia de Sacramento ligger bara en timme med båt från Buenos Aires i Argentina. Självklart vill jag göra en dagsutflykt både till nytt land och kolonialstad. Colonia var i portugisisk ägo fram till 1750, för att så övertas av spanjorerna. Jag har svårt att fatta om det som finns kvar i dag är ett resultat av portugisiskt eller spanskt styre men det är inte så viktigt.
Det viktiga är att Colonia är en fin liten pärla. Dock inte lika stämningsfull och präglad av musik och gatuliv som många andra städer på denna lista. Men jag gillade verkligheten staden och rekommenderar den för alla som är i krokarna.
Ibland har jag för många bilder från någonstans för mitt eget bästa. Eller för bloggens bästa. Då brukar det komma ett bildbombsinlägg där jag samlar de bilder som blev över. Så nu kommer Vilnius bildbombsinlägg.
Vi går omkring med kameran
Vilnius är en både intressant och vacker stad, så kameran få jobba. Här ska det inte latmaskas.
Vilnius saluhall
Som sig hör och bör har också Vilnius en saluhall; en viktig grej i forna sovjetstater. Här säljs varje dag ett ton kött, eller är det två. Min uträkning, för den som inte fattade. Mycket kött finns att köpa i alla fall.
BBQ-restaurangen Keule Ruke
Jag antar detta är Vilnius coolaste ställe. Tyvärr gick vi bara förbi lördag förmiddag, innan det ens var öppet. På restaurangens vägg hittas Trump och Putin som delar en joint och på grannhusets gavel har de kända brasilianska bröderna Osmegos gått loss med sina sprejburkar och penslar.
Söndagsbruncherna ska vara legendariska och tydligen brukar de prostituerade, som har sin tillhållsplats i området, rekommendera stället för sina kunder efter avslutad…. eh aktivitet.
Båda dessa två, obviously av samma konstnär, hittade vi på gatan Pylimo nära järnvägsstationen. På samma gata som både gatans lösa fåglar håller till samt Keule Ruke. Se ovan.
Precis som i andra kommunistiska länder, som Östberlin, var TV-tornet en viktig symbol när det begav sig med. I Vilnius står tornet kvar men är utan funktion.
Påve Fransiscus valde att åka till stan samma helg som vi gjorde. Vilket resulterade i att halva stan var avspärrad och att litauerna väntade i timmar för att se honom.
Då jag förstvar i Mexiko, och dessutom på Yucatanhalvön, var det en självklarhet att åka till den forna mayastaden Chichén Itzá. Även om det var långt, och dyrt, från min ö Isla Holbox så vet jag att jag skulle ångra för alltid om jag inte hade gjort det.
Chichén Itzá är en turistmagnet, med mer än två miljoner besökare varje år, och jag vill komma dit innan flertalet andra turister. Jag åker därför med första färjan redan klockan 05 från Isla Holbox och plockas upp av min chaufför Josué på fastlandet klockan 05:30. När Chichén Itzá öppnar klockan 08 köar jag utanför och är bland de första som släpps in.
Kort historia om Chichén Itzá
Området befolkades först av mayaindianerna mellan åren 500, medan itzáfolket invaderade runt år 900. Dagens ruiner är uppförda under denna tusenåriga period och är unika för en kultur som speglar både maya- och itzáfolket.
Under 1500-talet övergavs Chichén Itzá. I 300 år var ruinerna i djungeln okända fram till de upptäcktes under 1800-talet. Man påbörjade då en upprustning av området och 1988 upptogs det på UNESCO:s världsarvslista. 2007 utsågs det till ett av världens sju nya underverk.
Mitt besök vid Chichén Itzá
Från ingången kommer jag rakt på största sevärdheten; pyramiden som utgör El Castillo, eller The Castle på engelska. Det är inte många andra där och jag passar på att njuta av den och fota så länge jag kan. Absolut imponerande. Pyramiden är egentligen en gigantisk kalender med nio våningar som igen är delade i två av trapporna, dvs 18 terrasser. Dessa motsvarar 18 månader á 20 dagar som fanns i den gamla maya-kalendern.
Under vårdagjämning och höstdagjämning varje år skapar solen ett skuggspel som bildar en orm som kryper nerför pyramiden och slutar i ett ormhuvud uthuggen i sten. Självklart är det extra många besökare just dessa datum och hela spetaklet tar nästan sex timmar.
Jag fortsätter till Grupo de las Mil Columnas, eller Group of Thousand Columns, Jag går in på en stig mellan kolumnerna och hittar minst lika många som sträcker sig in bland träden. Det måste på riktigt vara nära tusen kolumner och storslagent är det.
Bredvid kolumnerna, ut mot torget mot El Castillo, ligger Templo de los Guerros, Temple of Warriors, med friser med örnar och jaguarer, som var mayaindianernas symboler för krigare.
Jag rör mig vidare. Det är en fem minuters promenad till Cenote Segrado. Kommersen är enorm inne på hela området, precis överallt finns säljare och de håller på att packa upp sina souvenirer. Just stigen till Cenote Segrado är som en enda lång marknad. Cenote är det mexikanska ordet för slukhål i marken fyllda med vatten och de finns lite överallt på Yucatanhalvön. Men detta är det enda nära Chichén Itzá. I just Cenote Segrado, 35 meter djup och 60 meter i diameter, offrade mayaindianerna både det ena och andra och uthuggna statyer och friser har lyfts upp i efterkant. I ärlighetens namn så var inte själva cenoten unik; grönt grumligt vatten och inte så mycket ner.
Tillbaka på stora platsen vid El Castillo passar jag på att vila lite på en bänk i skuggan. Fast klockan inte är mer än 09 så börjar det redan bli varmt och jag ogillar att bli varm när jag inte är iförd bikini. Bara några meter bort finns Plataforma de los Cráneos, Platform of the Skulls, med tydliga skallar inhuggna på sidorna och drakhuvuden vid trapporna. Vid sidan om El Castillo blir jag helt klart mest imponerad av denna.
Den närliggande Gran Juego de Pelota, eller Great Ball Court, är som namnet säger stor till storleken men i alla fall medioker. Att det var största bollplanen i hela Mexiko och att otaliga spel hölls när allt begav sig gör föga skillnad för mig.
Sist vill jag se El Caracol, eller The Observatory, innan jag ger mig. Det ligger lite avsides väster om de andra ruinerna och jag passerar flera andra mindre ruiner på min promenad dit. Jag vet inte om det bara är jag som har fått nog av stenhögar eller om bilderna jag har sett ljuger, för jag denna gjorde inget större intryck på på mig.
En snabb runda och några foton. Sen vänder jag tillbaka mot utgången och stannar till för en sista gång vid El Castillo innan jag går tillbaka till Josué som har väntat i bilen.
Färgglada kolonialstaden Valladolid
Vi åker direkt tillbaka till staden Valladolid, som är Yucatanhalvöns tredje största. Staden är känd som en lugn, vacker och färgglad kolonialstad och jag kan inte annat än att hålla med.
Josué stannar vid torget i gamla stadsdelen. Även fast klockan bara är strax efter 11 är det länge sen frukost och jag är mer än hungrig. Josué pekar på några kolumner och valv i en byggnad vid torget. Jag kommer in i en sorts mathall och beställer min mexikanska favorit tacos samt en fruktjuice.
Jag går en liten runda nära torget och kollar in de färgglada fasaderna och kyrkan Templo de San Bernedino, sen säger jag åt Josué att köra gatan Calle 41 som ska vara den finaste. Som tur är så är det inte så trafikerat i Valladolid och varje gång jag vill stanna så går det bara att köra åt siden nära trottoaren.
Bada i kristallklara Canote X´Kekén
Det ligger flera cenotes nära Chichén Itza och jag kan välja mellan två olika som ingår i min resa; Cenote Ikkil eller Canote X´Kekén. När jag ser reklamskyltar för Cenote Ikkil nära Chichén Itza väljer jag givetvis den andra. Josué håller med mig om att Canote X´Kekén både är finare och har färre turister.
Vid Cenote X´Kekén finns två cenotes och eftersom inträdet till båda är bara marginellt högre än till den ena så köper jag till båda. Jag går först till den som heter Cenote X´Kekén; där ingången visar sig att vara en trappa rakt ner i marken. Denna cenote inte är ett öppet slukhål utan är fortfarande en grotta med ett mindre hål för ljusinsläpp i taket.
Överallt finns det stalaktiter hängande från taket och vad
som ser ut som rep ner i vattnet, vilket jag antar är trädens rötter. Vattnet
är intensivt blått och väldigt lockande och det är inte alls många andra här
inne. Fast jag egentligen inte hade tänkt bada så känner jag att jag måste
hoppa i. Snabbt ut igen och till omklädningsrummet för att byta till bikini.
Fantastiskt!
Jag kollar också in den andra cenoten Semula, vilket känns
lite som det samma fast lite blekare. Sen styr vi kosan tillbaka mot Isla
Holbox.
Tips för resan till Chichén Itzá
Isla Holbox ligger mellan två och en halv och tre timmars resa från Chichén Itzá.
Charterjätten Tui, som jag reste med, har en gruppresa som kostar $139 per person. När jag kunde hyra min egen taxi för 3000 pesos, vilket motsvarar knappt 1500 kronor, så var inte valet svårt alls.
Det är självklart valfritt när man vill åka på morgonen men jag ville som sagt vara där när det öppnade för att ha Chichén Itzá så mycket som möjligt för mig själv. Flertalet utflyktsbussar från turistorterna brukar komma fram mellan klockan 10 och 11.
Jag köpte min resa via en belgisk tjej på en ”resebyrå” som ligger på höger sida av torget på Holbox, om du har havet i ryggen. Jag kollade ett fåtal olika och detta var billigast, fast priset var bara ett fåtal hundra pesos dyrare andra ställen. Jag valde detta stället för att jag kunde kommunicera med tjejen på ordentlig engelska. Chauffören Josué tillhör företaget Taxi Privado Holbox, det går att boka direkt från dem också. Josué pratade lite engelska; vi klarade oss bra genom det, plus kroppsspråk och gestikulering samt Google Translate när han ville förklara mig mer omständliga grejer.
Jag klev av färjan igen på Isla Holbox klockan 16:30 och var tillbaka på hotellet en kvart senare. Vilket var exakt tolv timmar efter att jag lämnade hotellet på morgonen.
Jag välde att klara mig utan guide på Chichén Itza även om många menar att det är ett must. Jag har besökt många ”högar med gamla stenar” och gillar som mest när jag kan upptäcka och gå runt i min egen takt. Bakgrunden och historien kan jag alltid hitta online eller i en guidebok. Jag stannade ganska exakt två timmar.
Chichén Itzá är endast namnet på det arkeologiska utgrävningsområdet, staden intill heter Pisté. Om du önskar sova över i Pisté så är ett möjligt hotell Mayaland, som har egen ingång till Chichén Itzá. Låter convinient om du frågar mig.
Inträdet är något i stil med 483 pesos, vilket är knappt 250 kronor. Passa på att köpa biljetten som omfattar både inträdet till området och den statliga avgiften. Där jag gick in genom huvudentrén så var de två biljetterna hopslagna till en summa. Men jag har hört talas om de som missar och köper bara den ena och får köa igen.
Valladolid är en väldigt trevlig stad som jag absolut rekommenderar att stanna till i. Maten jag åt var både smarrig och billig.
Canote X´Kekén var väldigt vacker men jag blev faktiskt lite besviken över att det inte var ett öppet slukhål. Jan har sett vackra stalaktitgrottor tidigare men aldrig ett vattenfyllt slukhål. När jag googlar ser jag att Cenote Ikkil är öppen men det är också en miljon turister på nästan varje bild. Kanske man undviker värsta turistgrupperna om man åker från Chichén Itza klockan 10?
Jag är glad jag åkte till Chichén Itzá. Men jag tyckte inte det var fantastiskt där, dvs hjärtat skuttade inte och jag blev inte knäsvag på samma sätt som jag blev i Angkor Wat i Kambodja och Petra i Jordanien. Men absolut mäktigt och en självklarhet för mig när jag är i närheten.
Det finnsbroar och det finns Broar med stort B. För att få ett stort B måste bron utmärka sig. Bland de som utmärker sig i min värld är broar som utöver att transportera fotgängare också har bebyggelse. Ofta i form av små gulliga butiker.
I hela världen finns det bara fyra broar kvar som är bebyggda. De har alla små butiker längs sidorna och är öppna mot himlen i mitten där fotgängarna går. Samtliga är byggda i sten. Jag har gått på tre av dessa, som du kan läsa om nedan. Den fjärde heter Krämerbrücke och ligger i staden Erfurt i Tyskland. Borde åka dit, självklart. Tre av fyra i hela världen duger inte.
1. Pulteney Bridge i Bath – England
En bro så vacker att jag blev alldeles tårögd där jag stod med kameran. Pulteney Bridge är 45 meter lång och stod klar i 1774. Den uppfördes för att länka ihop centrala Bath med de områden som ägdes av Pulteneyfamiljen på andra sidan älven och som ingick i en plan för att utöka staden.
När jag gick över bron så kändes det som en helt vanlig gata med affärer, men det var bara fram till jag kollade in genom fönstren och såg rakt ut på andra sidan. Mao är det ganska smalt, vilket du ser nedan på bilden från caféet.
Ponte Vecchio i Florens är en av världens mest berömda broar. Dagens bro i sten uppfördes 1345 och innehöll från början butiker och handelsbodar. De första 200 åren var det slaktarna som höll till på bron men förvisades 1593 för att höja brons anseende och status. In flyttade huvudsakligen guldsmeder och i många av butikerna är det fortfarande de som huserar.
Jag var i Florens i augusti månad och Ponte Vecchio var inte rolig att vistas på då. Dvs en miljon andre turister. Utifrån är bron dock en pärla på alla sätt.
3. Rialtobron i Venedig – Italien
Rialtobron invigdes 1591 och påminde mycket om den träbro den ersatte. Den skiljer sig från de två andra dels genom att bara ha ett spann, eller valv mot vattnet, och affärerna ligger här i mitten av brons längd, med en gångramp på varje sida. Flera av förångarna i trä hade kollapsat och arkitekten som ritade bron tyckte själv att konstruktionen var så djärv att han var säker på att också stenvarianten skulle kollapsa.
Rialtobron står den dag i dag och är, tillsammans med Markusplatsen, en av Venedigs mest kända sevärdheter.
Visst är de fina alla tre? Måste säga att om jag medvetet hade varit tvungen att välja bort en av de fyra så hade det i alla fall blivit Krämerbrücke. Men det betyder inte att jag inte vill åka dit. Jag gillar ju att samla på upplevelser.
Följ oss på Facebook och Bloglovin för att inte missa någon ny artikel!
Matmarknaden med stora M:et i Bangkok är Chatuchak Weekend Market. Som du hör på namnet så är detta en helgöppen marknad. Om man, som jag, inte är i Bangkok över helgen så får man nöja sig med det näst bästa som är Or Tor Kor Market.
Lämpligt nog ligger både de två marknaderna nästgårds för varandra, så på helgerna är det möjligt att riva av båda. Om man vill.
21 foton från Or Tor Kor Market
Jag lovade ju en bildbonanza i rubriken och jag er en person som brukar hålla det jag lovar. Så här kommer en samling med mina favoritmotiv från marknaden.
Först gick vi bara runt i evigheter och alla tre, dvs jag samt Tine från A World to Explore och Inka från Archie Gone Lebanon, och fotade loss. Både ett och annat objektiv åkte långväga ner i kryddhögarna.
Och durian var vi tvungna att testa
Sen fick vi för oss att vi skulle köpa durian, du vet den stinkande frukten som man inte får ta med in på hotell och på tunnelbanan. Samt en massa andra ställen. Rawin, från turistkontoret, samt guiden Duc älskar durian, som alla thailändare gör, och var givetvis sugna. Jag hade smakat tidigare och gillar inte, Inka hade aldrig smakat och Tine hade också smakat men jag minns inte helt vad hon tyckte.
Men mot durianförsäljerskan gick vi i alla fall. Hon öppnade en stickig frukt och började skala några klyftor år oss. Tine, Inka och jag försökte stoppa det hela efter en klyfta medan Rawin och Duc såg mer och mer nöjda ut ju mer hon skalade. När vi till slut fick den färdiga produkten fick vi filma Inka när hon åt durian för första gång. Nej, hon gillade det inte och jag gillade inte heller durian mer denna gången jämfört med förra. Men våra två thailändare gjorde slut på den.
Efter det gick vi runt lite till och smakade också på mer frukt och lite sötsaker.
Nu var det dags att införskaffa lunchen. Rawin och Duc var eniga om vilket ställe som var det godaste och vi tre med kameror följde med Rawin för att beställa medan Duc paxade ett bord. Det blev papayasallad med olika sorters kyckling och det var smarrigt värre. Om jag inte minns fel så gick det loss på en femtilapp per person.
Mätta och belåtna var det dags att lämna Or Tor Kor Market bege sig till Kamphaeng Phet MRT Station för att åka sky train till nästa aktivitet; en lyxig thaimassage.
Resan gjordes i samarbete med Tourism Thailand.
Foton, text och synpunkter är mina egna.
Följ oss på Facebook och Bloglovin för att inte missa någon ny artikel!
Alla städermed respekt för sig själva har ett hotell vid namn Grand Central. Så också Stockholm. Jag minns när byggarbetet påbörjades, bland annat fick en av mina favoritaffärer Kartbutiken flytta, och det känns inte som så länge sen.
Men när jag kollar öppnade Scandic Grand Central 2016, vilket inte är riktigt i går. Jag har flera gångar varit i baren och både ätit och druckit från barmenyn, bland annat på en resebloggträff, men aldrig tidigare sovit över.
Detta fick jag se till att ändra på!
Jag checkade in en söndag inte så länge efter kl 15, dvs incheckningstid. Ska jag göra en staycation, dvs bo på hotell i egen stad, så vill jag hinna med både restaurang och bar, SPA om detta finns samt att softa på rummet.
Detta är vad som mötte mig i loungen när jag checkade in. Flertal sittgrupper i olika delar av rummet, både i soffamodell och vid arbetsbord. Gillas. Längst bak i rummet, där direktingången till Vasateatern ligger, ligger ett rum med teaterinspirerad inredning och av matsalskaraktär. Fint värre, men för mig oklart vad det används för.
Rummet
Vid incheckningen frågar jag efter en uppgradering, något jag alltid gör på större hotell med många rum, och ofta är detta gratis för medlemmar i hotellets bonusprogram. Så är det icke denna gång men för 300 kronor extra kan jag få ett superiorrum. Vilket jag går för.
Min 300-kronors investering visar sig vara värt varje krona. Rummet jag får är rymligt med en soffa och har också en stor balkong. Tråkigt nog regnar det denna söndag medan det dagen innan var strålande marssol från klarblå himmel. Så balkongen används inte alls utöver inspektionen men den är säkert fem meter lång och blomlådorna vittnar om trevligt på sommaren.
Det enda problemet är att jag hela tiden går vilse
Mitt lokalsinne är uruselt och det är många korridorer, hörn och ljusgårdar på varje våningsplan. Jag hittar inte på första försöket en enda gång. Men det gör inget för korridorerna är utsmyckade med citat lite här och var och har golv-till-takfönster ut mot ljusgårdarna.
Baren på Scandic Grand Central
Baren har ingång både från hotellets foajé och från gatan. När jag har hängt lagom länge på rummet så går jag ner i baren. Den är ganska full, vilket kanske beror på det dåliga vädret, men jag hittar ett bra bord.
Restaurangen, som ligger bakom baren, är stängd (varje söndag?) och en timme senare är det så knökfullt runt alla bord att gäster som kommer in får vända. Det verkar vara många som ska på Vasateatern och eftersom leveranstiden på mat är en timme får många nöja sig med nötter och oliver. Men inte jag, för jag har massor av tid. Valet faller på en Caesarsallad, som är en av de godaste jag har ätit i mitt liv. Och så stor att jag tar med halva till lunchlåda på jobbet dagen efter.
Jag är en av de sista som lämnar baren för kvällen och då ser det såhär tomt ut. Dock är det så lockande i loungen så jag kommer inte längre än dit innan jag sitter ner igen.
Frukosten på Scandic Grand Central
Nu tillhör inte jag de som sätter frukosten högst hos ett hotell, men den är viktigt. Utbudet på Grand Central är bra, med många både varma och kalla rätter. Jag har inte så många med-gäster till frukost, jag tror vi var max tio personer nere då jag åt vid 07:30. Stort plus, eftersom buffén inte blir lika kladdig då.
Generellt gillade jag Scandic Grand Central mycket och skulle tänka mig att bo här igen. Gärna i precis samma rum, OK samma rum men på översta våningen om jag ska vara petig. Och då vill jag gärna ha sol så jag kan njuta av balkongen lite också.
Först och främst var det de allmänna ytorna i form av loungen och baren som gjorde det extra hängvänligt.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
Här kommer en sammanfattning av Alaskaresan sommaren 2018, dag för dag. Klicka på länkarna för att läsa mer om varje ställe, aktivitet, vandring och allt det andra fina.
I slutet hittar du också mina bästa tips för att göra en kopia av vår underbara rundresa. Alla topp aktiviteter att göra i Alaska och vad du inte vill missa. Lägg en kommentar så svarar jag, om du skulle ha någon fråga.
Klicka på kartan för att förstora den och få fler detaljer om den perfekta roadtrippen i Alaska. Givetvis enligt mig. Det blåa är rutten vi körde och det röda är aktiviteterna och sevärdheterna.
Dag 1 – Flygresa och Anchorage
Jag landar i Anchorage vid 17 och väntar in Jeanette, Katarina och Sofia som kommer från Seattle och landar vid midnatt. Vi sover över i Anchorage.
Alla fyra vaknar med tuppen, fast vi har avtalat klockan 08, och hämtar ut hyrbilen tidigt. Vi kör till vårt AirBnB-hus i Kenai stad, tre timmar resa plus foto- och lunchstopp. Samt att vi råkar ta en bensträckare precis vid Berrys chain carving-verkstad. Solen skiner och på kvällen beställer vi pizza, med gratis leverans, som vi äter på balkongen.
Dag 3 – I Kenai
Vi vaknar till hällregn. Det ceriserosa regnsetet som jag köpte till Färöarna, men inte fick användning för, åker på. Dagens utflyktsmål är Homer; längst syd på halvön Kenai och två timmar att köra. Dock stannar vi först till på en camping där det finns örnar, men jag har fel både objektiv till kameran och skor, då man behöver vada något, och utforskar i stället alla husbilar på parkeringsplatsen.
Vi når sen Homer och åker direkt ut till tarmen som utgör Homer Spit för lunch. Här finns pittoreska byggnader längs vägen och vi anar konturer av höga fjäll genom dimman. Jag antar Homer hade varit fantastisk vacker om inte sikten hade varit 20 meter.
Vi vaknar igen till spöregn och vi har en maratondag framför oss; tillsammans sju timmar körsträcka. Dock har vi många stopp längs vägen att avverka, så vi delar upp den. Vilket är skönt men också resulterar i att det tar hela dagen att köra.
Första stopp är staden Whittier, där det både finns ett övergivet spökhus samt ett höghus som hela staden bor i. För att ta sig dit behöver man köra genom en enfilig tunnel som delas av biltrafik och tåget, så tunneln är öppen bara en halvtimme åt vardera håll och tåg och bilar får då samsas.
Tillbaka i Anchorage svänger vi väster på ringvägen som heter först 3, sen 2, sen 4 och slutligen 1 och påbörjar den klassiska rundresan i Alaska. Nästa stopp är Eklutna och kyrkogården där med alla små husen.
Vi stannar sen i Talkteena, som har en katt som borgmästare (!) och från var det ska vara underbar utsikt mot fjället Denali, som är Nordamerikas högsta. Om inte dimman hade legat tätt och det regnade.
Vi gör ett kort fotostopp vid det övergivna igloohotellet, som uppfördes men aldrig öppnade, nära Cantwell. Strax innan incheckningen stänger kl 21 är vi framme på vår lodge Grizzly Bear i Denali nationalpark.
Halleluja, solen skiner och här ska det hajkas. Vi tar bilen så långt in i nationalparken det är tillåtet, sen påbörjar vi den fyra timmar långa hajken Savage Alpine Trail. 500 höjdmeter och utsikten är fantastisk. Vi pausar, njuter och fotar hela tiden.
Kvällen spenderas i lodgen med hämtmat från thaitrucken på området och med prisvärda ansiktsmasker på ansiktet.
Förflyttning från Denali till staden Fairbanks, som är Alaskas näst största. Två och en halv timme i bil och vi stoppar endast för lunch. Vi har hyrt en rund jurta via AirBnB, en traditionell boendeform från Mongoliet men som också finns i Alaska.
Vi spanar in staden, sen åker vi förbi botaniska trädgården innan vi tar oss till trevliga bryggeriet HooDoo och avslutar kvällen där. Kvällen spenderas i på jurtans balkong och rätt som det är kommer en älg med sin kalv ut från skogen bara fem meter framför oss. Alaska alltså!
Direkt efter frukost åker vi till staden North Pole, som är känt för julafton året om och sin enorma julpyntsbutik. Alla lyktstolpar är polkagrisrandiga och det samma är McDonalds skylt.
Vi åker sen guldgrävarvägen Steese Highway och äter på Howling Dog Saloon i Fox, sen blir det en öl på bryggeriet Silver Gulch, mitt emot saloonen. Kvällen avslutas än en gång på HooDoo.
Dag 9 – Mot McCarthy
Ännu en maratondag i bilen, vi ska till gruvstäderna McCarthy och Kennicott långt ute i bushen. Tio timmar i bilen, varav de två sista på en grusväg. Klockan 20 checkar vi in på det kombinerade hotellet Ma Johnson´s / Lancaster’s Inn och beger oss sedan till middag på en av stadens tre restauranger.
Vi åker till Kennicott, den övergivna kopparstaden som lämnades 1938. Vi spenderar en heldag här och äter sen middag på McCarthys fine dining restaurant, som rekommenderas i Michelin-guiden. Båda kvällarna avslutas på byns bar The Golden Saloon, som också är en av de tre restaurangerna.
Vi har inget boende bokat för de två sista nätterna, men har sett ut ett område vi vill bo på väg tillbaka till Anchorage. Valet faller på samhället Eureka, där vi checkar in på ställets kombinerade diner och motell vid namn Eureka Lodge, med tillsammans sex rum. Tyvärr börjar det regna precis när vi tänker ta en sväng med bilen och spana in omgivningarna, så det blir i stället klassisk amerikansk apple pie på dinern.
Hajkingdags igen! Vi vill upp på Lion´s Head, härifrån ska utsikten över glaciären Matanuska vara formidabel. Efter en dryg timme och trehundra höjdmeter, där det nästan hela vägen var så brant att vi fick dra oss upp efter träd och undervegetation längs stigen, är vi uppe. Utsikten är precis så fantastisk som utlovat. Kvällen spenderas i baren på Eureka Lodge.
Dag 13 – Mot Anchorage och hemresa
Hemresedag. Vi lämnar Eureka klockan 07 för att hinna med en snabb vända i Anchorage innan planet går hem klockan 14.
Vi hyrde först en bil från Avis, som det visade sig att vi inte fick ta på grusvägen till McCarthy. Detta upptäckte vi tre dagar innan vi skulle åka, det blev med andra ord lite hektiskt kring att hitta ny hyrbil. Boendet i McCarthy rekommenderar dessa hyrbilsföretag; bläddra längst ner på sidan och klicka dig vidare.
Det kändes som vi hade planerat perfekt antal dagar för den rundresa vi önskade göra. Det finns inte så många vägar i Alaska, då det är rejält bergigt, så med bara en vecka finns det risk att du inte hinner hela rundan, eller får spendera mycket tid i bilen.
Dock tyckte vi alla fyra att staden Talkteena var väldigt trevlig och hade gärna spenderat en natt där. Vi gillade också McCarthy och Kennicott skarpt och hade gärna stannat tre nätter i stället för två. Fairbanks utöver North Pole och Steese Highway var inte så kul. Så extra dagar i Talkteena och McCarthy och kortare i Fairbanks och Eureka om det hela ska perfektioneras.
Tänk på att vädret är instabilt i Alaska och det kan regna mycket. Temperaturen sjunker kraftigt när solen inte är framme. Det blåser också bitvis genom märg och ben. Vi var där i juni och jag skulle uppskatta att vi hade 23-24 grader de finaste dagarna och 12-13 grader som sämst.
Jag flög till Anchorage via Island, med IcelandAir, vilket var snabbaste sättet. De andra flög via Seattle och stannade några dagar där innan de flög vidare till Anchorage. Kostnaden för båda alternativen blev ungefär samma; cirka 8000 kronor.
Anchorage är inte Alaskas huvudstad; det är Juneau som är detta och som ligger på den smala tarmen längs kusten som gränsar mot Kanada. Anchorage är dock största staden och Juneau kan endast nås med båt eller flyg.
Jag äringen invig charterresenär men då jag nyligen var i Mexiko så var jag del av en tvättäkta charterresa. Självklart har jag varit på många tidigare charterresor, främst då jag var barn, men jag tror den förra jag gjorde var till Kap Verde år 2014.
Det känns dock som en hel evighet sen och jag har gjort en miljon reguljärresor sen då. En och annan förändring har skett sen senaste charterresan. Både faktiska ändringar och i mitt huvud.
Det var jättemånga barn på planet
Jag erkänner direkt, hur korkad får man vara? Hur kan man inte fatta att det är på charterresa barnfamiljerna åker? Jag har inget att säga till min hjärnas försvar. På raden framför mig satt det barn, på raden bakom och på samma rad fast i mittsektionen. Alldeles oförberedd var jag. Tror aldrig jag har sett så många barn på ett och samma plan tidigare.
Samma barn var väldigt tysta
Jag hörde knappast några barn som grät, lekte med paddan på högsta volym eller lät på något sätt. Väldigt otroligt imponerande.
Det var ingen som drack sig svinberusad på planet
Vad jag märkte i alla fall. Självklart positivt att vuxna personer växer upp och lär att bete sig. Men minnet om kvinnan på planet till Gambia som var så packad att hon somnade liggande i mittgången då vi mellanlandade på Teneriffa hänger kvar. Inte gick hon att väcka heller, så två manliga flygvärdar fick lyfta henne upp i stolen och fästa bältet. Charmigt.
Och ingen applåd när planet landade
Hur kunde det bli så? Var har skett? Jag som hade lovet Sofia att filma applåden och allt. Kan någon förklara för mig? När slutade man med detta?
Jag tror inte det fanns någon grisfest på programmet
Nu missade jag ifs informationsmötet (det fanns kvar!) men utifrån vad jag fattade så har grisfesten avvecklats. Bra, frågar du mig. Oftast en svinig tillställning.
Transferbussen från flygplatsen åkte nästan direkt
Vid tidigare charterresor har vi ofta fått vänta timmar på att alla resenärer och allas väskor ska komma sig ombord på transferbussen. Nu åkte vi ifs i en minibuss med bara 15 personer, men inom 20 minuter från jag hade anmält mig till Calle i ljusblå pikettröja och språkflaggor på bröstet så rullade vi ut från flygplatsen.
Informationspärmen på hotellet verkar ha ersatts av en app
Som jag ifs aldrig laddade ner. Men jag fick en massa meddelanden om både det ena och det andra, både utflykter och shoppingtips. När hemresan började närma sig kom meddelande om upphämtningstidpunkt. Undrade jag över något så skickade jag bara ett meddelande. Väldigt smidigt.
Inte hade vi med någon guide i bussen heller och alla 15 sussade utan att störas. Så jag vet fortfarande inget om kranvattnet går att dricka eller inte på Isla Holbox. Antar att det inte kan drickas men står säkert i appen. Hade säkert fått veta på informationsmötet, som jag råkade missa.
Jag skulle absolut tänka mig att åka på flera charterresor. Jag har principiellt inget emot dem så länge resmålet och hotellet tilltalar mig. Och direktflyg är aldrig dumt.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
Då jag var på Santorini i somras så bodde jag ju de två första dagarna i lilla byn Pyrgos, som ligger mitt på ön. Här är det inte jättemånga turister som väljer att bo och det var nog därför jag tyckte så bra om Pyrgos.
Lite äkta och genuin grekisk känsla, vem gillar inte det?
Jag har tidigare skrivit en artikel om Pyrgos, där jag i djupare ord uttrycker min kärlek. Och nedan kommer ett urval av de foton som inte fick plats i förra artikeln, vilka igen valdes ut av de 700 foton jag lyckades ta under två dagar. Jobbigt många…
Gissar det är många som kollar sommarresor nu under ledigheten och vill verkligen slå ett slag för Pyrgos.
Jag är alltidtidigt ute med att boka alla mina resor. Så att jag har sommarens resor bokade till påsk är egentligen lite sent. Men nu så, är de alla på plats! Det är fem ganska så olika resmål men det gör det hela roligare.
Maj – Oxford och London i England
Denna resa har jag redan skrivit om tidigare, eftersom jag köpte den under Black Friday-rean förra året. Och maj är nog egentligen inte riktig sommar men nu är resan med i alla fall. Jag hade varit i Bath precis innan Black Friday och ville gärna tillbaka och se fler engelska städer. Kanske bara jag som inbillar mig men jag tänker att Bath är vackraste staden i England och Oxford näst vackraste. Så valet föll på Oxford. Men för att kunna få med min väninna Viveca så var jag tvungen att kompromissa in London, vilket resulterade i två dagar i Oxford och två dagar i London.
Alice i Underlandet afternoon tea i London år 2015
Juni – Ljubljana och Piran i Slovenien
En rundresa i Slovenien har stått på min bucket list sen Maxime och jag var i norra Kroatien 2008 och tog en dagsutflykt till Piran. Jag åker med Viveca (igen) och Marie och det är Kristi himmelfärdshelgen som gäller. Vi ska bo tre dagar i Ljubljana, där vi kommer göra en dagsutflykt till insjön Bled och upp i bergen, samt två dagar i kuststaden Piran. Äntligen; det tog elva år att komma tillbaka.
Vid sjöarna Plitvice i Kroatien år 2004
Juli – Cornwall i England
Cornwall har alltid stått på min bucket list men jag har aldrig kommit iväg. Mycket beroende på det oförutsägbara engelska vädret; jag vill ju inte bli besviken om semestern regnar bort. Men när SAS lanserade ny flygrutt till Cornwall for sommaren 2019, och jag var tvungen att ta ut en Eurobonusresa innan nyår, så passade jag på. Så skönt att komma direkt till Cornwall och inte behöva åka tåg från London, Bristol etc. Jag bokade förresten denna i samma veva som Oxford och är borta i fem dagar. Hoppas-hoppas-hoppas på fint väder.
Cardiff i Wales
Juli – Gotland i Sverige
I min familj brukar vi ofta ge varandra resor i julklapp och när vi fyller år. Tidigare har Maxime, min syster och jag gett resor till vår mamma/mormor till Edinburgh, Svalbard och Färöarna i julklapp. I år var det vår mamma/mormor som gav oss tre ”en resa till valfri ö i Östersjön”! Då min mamma flera gånger har uttryckt att hon önskar åka till Gotland så blir det så. Typ sjätte gången gillt för mig, men jag älskar Gotland. Nytt är också att vi har hyrt bil och jag ska äntligen få se mer av ön än bara Visby. Har bokat boende både vid Fårösund och på södra delen av ön.
En blond Maxime i Visby år 2013
Augusti – Chisinau i Moldavien
Och i går satte jag sista kronan på verket! Jag har också på min bucket list (många hänvisningar till denna nu) att åka till alla länder som ingick i Sovjetunionen. Det går riktigt dåligt för de fem som utgör Centralasien men utöver de så har jag bara Moldavien kvar. Jag gillade grannländerna Vitryssland och Ukraina mycket, så nu blir det fyra dagar i Moldaviens huvudstad Chisinau i augusti. Planen är att göra flera dagsutflykter, då Chisinau i sig inte ska vara världens vackraste eller roligaste stad. Dock läser jag att det finns flera bra restauranger, ganska otippat vill jag påstå.
Minsk i Vitryssland
Jag ser självklart en massa fram emot alla resorna men två av dem är jag lite extra exalterad över. Kan du gissa vilka två det är?
Och en annan fråga; har du bokat sommarens resor än? Och vart går de? Eller är du den som väntar med att boka för att kunna vara mer spontan?
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att inte missa nya artiklar!
Mexikanska önIsla Holbox har det mesta jag önskar mig av en semesterort. Den känns småskalig, genuin, charmig och äkta. Detta fast det går charterresor hit. Här finns inga stora hotellkedjor, inga resorter alls faktiskt, alla hotell är småskaliga i max tre våningar eller som små egna byggnader.
På stranden finns fiskebåtar och när de inte används så glassar fåglarna i dem. Husen är färgglada och det känns exotiskt. Ön är ganska lång med tar bara tio minuter att gå över den på brädden och det är bara samhället Holbox som är bebyggd. Resterande del är nationalpark. Holbox bebyggelse är koncentrerad kring torget och ett fåtal närliggande gator. Alla gator är av sand och fordonen är golfbilar, mopeder och cyklar.
Stranden på Isla Holbox
Stranden på Holbox är generellt långgrunda och jag orkade
aldrig gå så långt ut att jag inte bottnade. Sanden är finkorning och ljus,
fast inte kritvit. Vattnet är turkost, fast inte kristallklart. Många hotell
har händmattor på stranden och det finns de som har hängmattor i pålar i
vattnet. Precis som jag har sett på bild och så man vill ha det i Mexiko.
Stränderna är ganska lugna, då och då kommer det förbi någon
försäljare. Många både promenerar och cyklar i vattenbrynet och det finns hela
tiden något att spana in från solsängen. Det är lätt att förflytta sig till
andra restauranger för att äta lunch. Överallt finns det fåglar som simmar i
grupper och solar i fiskebåtarna längs stranden. Pelikanerna blev mina
favoriter.
Utöver hotellen fanns det några solsänguthyrningar där det går att hyra en säng för 100 pesos/ca 50 kronor per dag. Jag såg dessa ungefär rakt ner för torget och norra delen av stranden.
Min favoritrestaurang på stranden blev Zomay, som också har solsängar att hyra för 200 pesos/ca 100 kronor. Hade jag inte haft gratis solsäng tre minuters promenad bort så hade jag hyrt in mig här. Här finns också hängmattor i vattnet och en strandbar med hängstolar och gungor att sitta på.
Holbox by
Isla Holbox by är som sagt uppbyggd runt torget. På torget finns en stor scen och någon gång per vecka pågår det underhållning från scenen. Byn är egentligen bara de fyra gatorna runt torget, med förlängningar, och en till mellan stranden och torget. Plus bostadsområden självklart men där finns inget annat. Det finns många restauranger av både den enklare sorten och dyrare, samt frukostställen och barer.
Vad det å andra sidan inte finns så många av är de strandbarer som man hittar lite överallt i exempelvis Thailand. På Holbox är kvällslivet mest koncentrerad till torget och gatorna och mindre till stranden. Först de sista dagarna hittade jag en bar med hängmattor och gungstolar, nära stranden men med ingång från gatan, där jag drack färgglada tequilabaserade drinkar med salt chilirand.
Kort sagt kan jag bara säga att all mat jag åt var fantastisk. Jag har alltid älskat mexikansk mat men inte tidigare ätit den i Mexiko. Till lunch och middag hade jag egentligen tre paradrätter jag varvade mellan. Den ena var taco. Mums. Rätt nummer två var guacamole, med nachochips. Egentligen ett tillbehör att dela men är man själv så är en portion perfekt som en hel rätt. Kan aldrig få för mycket avokado. Sista var fisk och skaldjur, vilket var både billigt och supergott. Är man på en ö etc.
Frukost
Frukost åt jag oftast på El Cafecito, som låg runt hörnet för mitt hotell. Jag beställde alltid tonfiskröra-croissanten, apelsinjuice samt fruktsallad med yoghurt och granola. Kunde inte blivit godare. Enda problemet med stället är att de bara har sex bord, så ibland kunde det redan vara fullt. Då åt jag frukost på hotellet.
Lunch
Godaste lunchen åt jag på hotellet Zomay. Deras kycklingtaco
var underbar och jag testade också fisktacon som var god. Men återgick dagen
efter till kycklingen igen. Zomay hade också fin strand med bar med hängstolar
och hängmattor i vattnet. De andra dagarna åt jag lunch sittande i solsängen på
min hotellstrand La Palapa, som också hade väldigt god mat. Här brukade jag
varva mellan nachotallrik och, hör och häpna, taco.
Middag
Middag åt jag på lite olika ställen och i olika prisklasser. Ett favoritställe blev Viva Zapatas grillade vitlökscampi, som var så goda att jag gick tillbaka sista kvällen. Här betalade jag motsvarande 200+ kronor för en pina colada, räkorna samt öl och vatten.
Jag åt också två kvällar på snabbmatstället Taco Queto, som hade 22 olika varianter på taco. Med olika protein, olika bröd och allt med eller utan ost. Deras guacamole var också att dö för, så andra dagen blev den en taco och guacemole. Här serveras ingen alkohol och en middag kostade runt 60 kronor. Jag älskar hål-i-väggenställen; de har oftast godaste maten.
Jag åt en kväll på El Chapulim, som är en av de finare restaurangerna på ön. Det finns fyra bord utomhus, och det är där man vill sitta, samt sex-sju inomhus. Det var alltid lång kö utanför varje kväll då de inte tar bokningar men ena kvällen jag gick förbi fanns det två lediga bord. Jag kastade mig över den ena bordet som en projektil.
Det finns varje dag tre rätter på menyn, som presenteras av kocken som också tar beställningarna. Jag fick en underbar fisk med massor av sås och frukt. Älskar sås och älskar spicy frukt i mat. Dubbel lycka. Lite dyrare, som sagt, jag tror jag betalade motsvarande drygt 300 kronor för varmrätt med en drink samt öl.
Annan restauranger som jag önskade prova men där jag inte fick bord var LUUMA, som delar lokal med en snygg butik. I övrigt är det väldigt populärt med pizza men detta testade jag inte så jag vet ingenting om. Det finns flera besökande än restaurangstolar på ön, så beräkna kö efter klockan 20.
Stranden Punta Coco
Punta Coco är en strand som ligger en timme att gå längs stranden eller tio minuter i golfbil från torget. Eller hyr en cykel för en dag. Här kostar en solsäng 200 pesos för tre timmar och man ligger antingen på vanliga sängar eller på stora sängar med tak. Det är extra långgrunt här och det finns extra många hängmattor i vattnet. Och känslan är extra äkta ej-resortig.
Jag var som sagt på charterresa och var länge i valet och kvalat om jag skulle boka ett hotell med strandläge eller ett vid torget. Till slut vann strandläge, eftersom jag inte visste hur det fungerade med att hyra solsängar.
Hotell La Palapa
Valet föll på La Palapa, som är ett trestjärnigt hotell. Varje dag såg jag att det målades någonstans och det krattades hela tiden på stranden. Sjögräset som kan flyta iland var hela tiden bortstädat från vår strand.
Jag la till 350 kronor för balkong och delvis sjöutsikt och fick till min stora lycka en hängmatta på balkongen. Hotellet har bara 26 rum och det rekommenderas absolut att lägga extra till för balkong och sjöutsikt. På stranden fanns det solsängar för 21 av rummen (jag räknade!), så inget paxande. Läget var också perfekt, tre minuter att gå till torget. Jag åt frukost på hotellet två gångar men var inte riktigt nöjd. Lunchen var jag å andra siden mycket nöjd med.
La Palapa finns både att boka via TUI och hos t ex hotels.com.
Hotell Zomay
Jag vill också slå ett slag för hotell Zomay, som jag tyckte verkade fantastiskt. Enligt mig Holbox bästa strand, med både hängmattor i vattnet och en strandbar där alla hängde vid solnedgång. Deras tacos var smarriga och blev min favoritlunch. De små friliggande hotellrummen ser också fina ut på bild.
Zomay är definitivt mitt val för boende om jag kommer tillbaka till Isla Holbox, och åter till La Palapa som andraval. Jag kollade också på Hotell Arena, som ingår i TUI:s utbud, och som ligger vid torget. Alltså utan egen strand. Hade jag vetat hur enkelt det var att hyra solsäng så hade jag kanske bokat hotell utan strand.
Att åka till Isla Holbox
Närmaste flygplats från Isla Holbox är Cancun. Därifrån är det ca två och en halv timme med buss till byn Chiquila och det går bussar direkt från flygplatsen. Dock endast tre till fyra per dag och varannan timme från ca kl 10 till 15. Så tajma in ditt flyg med bussen! Sen är det en halvtimmes båt från Chiquila över till Isla Holbox, för att sen ta en golfbil till hotellet.
Det upplevs enklare än vad det låter, jag lovar!
Om det är värt den långa resvägen från flygplatsen till ön? Alla dagar i veckan.
Eller köp en flygstol med hotelltransfer från TUI eller Ving. Du får då direktflyg utan mellanlandning och det gillar man ju. Och transferbussen avgår när du landar, även om planet skulle vara försenat. Men bytet till färja och golfbil kommer du inte undan.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att inte missa någon ny artikel!
Maxime har ju jobbat på Nordea några år, där hon jobbar med strategisk information. När Nordea letade gäster till sitt poddavsnitt om reseekonomi sökte de generellt bland resebloggare på nätet, och vips hittade de en anställd i det egna ledet!
Maxime tackade givetvis ja till förfrågan och nu är avsnittet äntligen ute. Här får du både hennes, och kollegan och ekonomen Ingelas, bästa tips för ditt sparande för dina resor samt för att hålla kostnaderna nere. Ju lägre kostnader, ju flera möjligheter att resa!
Armenien varvärldens första kristna land. Och givetvis finns det då massor av kyrkor i landet. Maffiga kyrkor i natursten och vackra landskap är en kombination som faller mig på läppen.
Armenien är överhuvudtaget ett spännande land som jag tycker att du borde åka till om du har tänkt tanken. Just do it! Här kommer en miniguide och bästa tipsen till sevärdheterna och kyrkorna i och nära Jerevan. Samt våra favoritrestauranger och -barer.
Jerevan – Armeniens huvudstad
Jerevan var i ärlighetens namn en stad jag inte tyckte var fantastisk. Vi la in en heldag i staden, men i backspegeln hade jag hoppat detta. Monumentet Kaskaden, i äkta sovjetstil, var kul att se. Stadens höjdpunkt var helt klart restaurangen Dolmama´s och vi gillade också flera av serveringarna nära Operatorget och Alexanderplats framför Kaskaden.
Tur att Jerevan har så många fantastiska kyrkor och kloster
i närheten som du kan åka till.
Välkommen till en överdos kyrkor och kloster. Och böljande gröna dalar. Gillar du inte detta så är kanske inte Armenien landet för dig.
Khor Virap
Klostret Khor Virap är nog Armeniens mest kända sevärdhet.
Enligt mig är det inte den finaste kyrkan eller klostret. Jag antar att kändisstatusen
beror på närheten till Jerevan, som bara är 45 minuter med bil rakt söder om
Jerevan och vid den turkiska gränsen.
Noravank
90 minuter öster om Khor Virap, också nära turkiska gränsen, ligger kyrkokomplexet Noravank. Detta är två kyrkor som ligger längst inne i en dal; spektakulärt omgiven av bergen. Noravank är på delad första plats hos mig när jag ska utse Armeniens vackraste kyrkor. Absolut värt den långa resvägen. I Areni, nära Noravank, ligger också flera vingårdar.
Garni tempel ligger 45 minuter rakt öster om Jerevan. Templet uppfördes under Jesu tid och är inspirerad av de grekiska templen. Templet är vacker och ett trevligt ombyte till alla kyrkor. Missa för all del inte basaltpelarna som ligger under templet och som du måste hyra en 4WD för att nå, vid namn Garni gorge.
Geghard
Det är bara 15 minuter från Garni tempel till Geghard kloster. Geghard Ligger också längst inne i en dal och omgivningarna är imponerande. Klostret har två kyrkor, varav den ena ligger delvis insprängd i berget och den andra är stor med en imponerande mur. Utanför klostret går en bro över en liten å och det är väl värt att gå en liten sväng också där. Detta blir min andra delade förstplatskyrka i Armenien, tillsammans med Noravank.
Staden och sjön Sevan ligger en dryg timme norr om Jerevan
och kyrkan Sevanavank ligger väldigt vackert på en udde vid sjön. Kan göras som
en dagsutflykt från Jerevan, men vi stannade till på väg mot Tbilisi i
Georgien.
Även om jag inte föll för Jerevan som stad så vill jag säga att Armenien är ett otroligt vackert land. Men nu gillar jag både gamla stenar, som i kyrkor, och den ödsliga men samtidigt frodiga naturen.
Armenien är förresten alldeles ypperligt att kombinera med grannlandet Georgien.
Maxime vetvad jag gillar och då jag fyllde år gav hon mig en heldag på Sturebadet för oss två. Varm bubbelpool, lyxig känsla, smarrig lunch och vacker jugendinredning.
Paketet jag fick heter Sköna söndag och eftersom jag inte är ofin har jag inte tagit reda på priset på presenten jag fick. Det får ni hitta själv på Sturebadets hemsida. I alla fall ingår SPA-inträde och tvårätters lunch och som namnet säger är det givetvis en söndag som gäller. Eftersom vi ville beat the crowd så var vi där redan klockan 10 på morgonen.
Det första Sturebadet byggdes redan 1885 och låg där Sturecompagniet ligger i dag, på läkaren Carl Curmans initiativ. Går du dit dagtid en vardag, när det är café, så kan du se hur det tidigare var ett bad där. Huset uppfördes faktiskt för detta, med inspiration från Venedig, vilket du också ser på fasaden.
1902 öppnades den delen som är dagens bad, i vackraste jugendstil med små omklädningshytter vid poolkanten. 1985 brann tyvärr badet men lyckosamt nog hade ägarna, Stockholms badhus, gjort en omfattande fotodokumentation bara veckorna innan. Kallar jag tur i oturen. Det beslutades om återuppbyggnad och av farten passade man då på att göra om hela kvarteret. Och vips föddes idén om Sturegallerian.
Vi börjar med varma bubbelbadet och fortsätter egentligen
med det samma. I alla fall sitter vi ganska så länge i det varma och sköna
vattnet med jetstrålar som masserar olika delar av rygg och vader. Sen gör vi
en förflyttning till en av mina favoriter; de formgjutna liggstolarna i mosaik
med värme i.
Efter det flyttar vi över till vanliga liggstolarna, i sammanslagna omklädningshytter som utgör små bås. Det googlas lite och bläddras lite i tidningen som ligger på sidobordet. Men vi njuter mest av stället och den lyxiga SPA-känslan.
Lunch på Sturebadet
Vi får själv välja plats på restaurangen på mezzaninen. Det blir ett bord på badets kortsida där först jag kollar ut över poolen och jugendväggen och badet och Maxime mot stora blyinfattade fönstret. Miljön är underbar inne på Sturebadet, så både sidorna ät lika bra. Viktigt att ha fin utsikt när man äter, jag kan ofta lägga tid på att välja bord när jag äter ut och ibland provsitter jag också. Det är svårt att få mig att skämmas.
Jag gick genom restaurangen tidigare och det doftade ljuvlig kokosmjölk och det vill jag också ha. Den visar sig innehålla kyckling, breda nudlar och välrostade cashewnötter. Maxime tar det samma och vi är överens om att maten håller hög klass. Desserten består av vinbärssmulpaj med vaniljsås och croissanter och vi två passar på att byta plats vid bordet. Miljöbyte.
Ner i den anrika poolen
Sen måste vi bada lite i stora poolen också, bara för att den
är så fin. Efter det tillbaka i varma hydramassagepoolen och den är precis lika
skön som den var några timmar tidigare. På väg ut tvingar jag Maxime att posera
i nischduschen med stora munstycket bredvid stora poolen.
Också omklädningsrummet är en dröm med kristallkronor och
fåtöljer i små fågeltapetserade rum med draperi framför.
