D et brukar sägas och skrivas att stranden Anse Source d´Argent på Seychellerna är väldens mest fotograferade strand. Ni vet; den med de räfflade stenarna, som du borde ha sett tusentals foton på!
Inte vet jag om det stämmer att det är världens mest fotograferade strand. Men det jag vet är att Anse Source d´Argent är en otroligt vacker strand med en särprägel jag inte har sett annanstans. Men det är långt ifrån den enda stranden på La Digue, för att vara en ö som är bara ungefär fem gånger tre kilometer så är antalet vackra stränder väldigt imponerande.
För några helger sen fick jag möjligheten att åka till Örebro och bo på hotellet som går under namnet Borgen. Det var nätverket Influencers of Sweden, där jag är medlem, som bjöd in till en workation.
Och eftersom jag länge hade varit sugen på att testa hotellet samt en helg med bloggkollegor aldrig er dumt, så var jag snabb med att anmäla mig.
Kort om Clarion Hotell Borgen
Borgen uppfördes 1891, som huvudkontor för Örebro sparbank, inspirerad av medeltidens riddarborgar. Banken flyttade ut och från 1934 till 2013 höll tidningen Nerikes Allehanda till i byggnaden, och den var då mest känt som NA-borgen. 2013 flyttade tidningen ut och Clarion Collection Hotell Borgen öppnade 2016, efter två års renovering.
Borgens rum
Vår workation inleds med att vi visas runt i hotellet av hotelldirektören. Vi får först se vad som jag tycker var häftigaste rummet; ett tornrum med öppet upp i tornet och små fönster av typen för att skjuta ut från. Ett av de coolaste utformade hotellrummen jag har varit i! Beroende på en bärande vägg är badrummet nästan lika stort som rummet. Stort älsk från min sida!
Rummen i huvudbyggnaden är unikt utformade och det är burspråk, torn, vinklar och utsikt över Svartån och Örebro slott som gäller. Inte ett rum är det andra likt men alla rum har samma snygga badrumsgolv och många har badkar på lejonfötter.
Jag fick ett rum i den hopbyggda grannfastigheten, som är renoverat i samma stil men rummen är fyrkantiga och utan burspråk, torn, utsikt mot slottet och allt det där. Så kolla upp vilken rumstyp du ska boka för att få rum i själva borgen.
Frukost, fika och middag – Och en spökvandring
Hos Clarion Collection ingår alltid eftermiddagsfika och middag, utöver frukost. När vi kommer tillbaka efter dagsens samlingar så slår jag mig ner och äter scones tillsammans med Isabelle, Anna och Savita som eftermiddagsfika. Några timmar senare är det först mingel och sen middag på programmet. God mat och med 20 influensers kan det inte bli annat än lyckat.
Efter middag är det dags för spökvandring på slottet. Spökvandring är alltid roligt men jag skulle nästan rekommendera en guidning dagtid för att se mer av slottet i stället.
Nästa morgon är det frukost som gäller, självklart. En riktigt trevlig sådan, som erbjuder allt jag önskade mig och jag fick bästa starten på dagen.
Örebro slott, väggmålning och svampen
På söndagen ska vi ha två föreläsningspass på Örebro slott. Helt OK inspirerande arbetsmiljö… Jag vill fota slottet i dagsljus, så jag går före de andra. Precis när jag är klar ser jag varningstexten på kameran som säger no memeory card.
Här har jag fotat hela morgonen och minneskortet sitter kvar i datorn sen dagen innan, alltså vilken miss. Jag fattar inte att jag kunde vara så dum och att jag inte såg den rödblinkande varningen innan. Jag svär högt men är glad att jag parallellt har fotat med mobilen.
Örebro har också en målning av den kände konstnären ROA på en gatufasad som jag spanar in tillsammans med Isabelle och Anna. Under middagen på lördagen pratar Sanna, som bor i Örebro, och jag om vattentornet Svampen, som innehåller en restaurang och har fått en kopia i Riyad. Jag vill se men kommer inte ha tid.
När vi är på väg hem stannar Jeanette bilen vid ett rödljus och då ser jag Svampen bakom en bensinmack. På två röda är mobilen framme och Svampen är också avprickad på listan.
Drygt 24 timmar i Örebro och jag har upplevt både en borg och ett slott. Inte illa. Clarion Hotell Borgen är perfekt för en natt eller en helg, och är ett hotell värt en omväg.
Frukostbilden äga av Sanna Rosell, som snällt lånade ut den när jag hade fotat min egen frukost utan minneskort.
Ordet workation är en kombination av engelskans work och vacation, alltså kombinerat jobb och ledighet.
När andra har en bucket list eller bara önskar åka någonstans, så är jag mer besatt av resor jag måste-måste-måste genomföra. Hälsosamt eller inte; detta överlåter jag till andra att tycka till om. Själv gillar jag mitt liv och lite besatthet är bara kul.
Här är resorna som hela tiden finns bakom pannbenet och får mig att tappa all fokus på annat.
Namibia
Jag har varit sugen på att åka till Namibia sen jag först läste om sandöknarna i resebloggen På vift. Vänligen observera den lugna och normala intressenivån. Än så länge…
Sen berättar Maxime för mig i somras att hennes pojkvän Jonas pappa fyller 50 år nästa år och att de ska ta med sina två söner med respektive till Namibia. Min intressenivå stiger från lugn till hysterisk. Ska Maxime åka till Namibia och inte jag? Orättvist. Och nej, jag är inte medbjuden på resan.
Besattheten blev inte lägre när jag för någon vecka sen lästa hos Renates reiser ett underbart reportage från sanddynerna. Och under veckan skrev 4000 mil ett reportage om deras bästa tips för Namibia, fast ingen av deras läsare vill läsa om landet! Det dummaste jag har hört på ett bra tag, jag trodde först de skämtade. Hur kan någon inte vilja läsa om Namibia? Ofattbart.
Bildkälla: Renates reiser
Oman
Oman upptäckte jag första gången när Maria´s Adventure skrev om landet. Då blev jag så inspirerad att jag genast beställde ett gästreportage från henne. Sen har landet, med både fantastiska sandstränder i söder och underbara berg- och ökenformationer, varit ett av resmålen jag då och då kommer tillbaka till. Men efter att min kollega Lotta för några veckor sen nämnde att hon funderar på Oman för familjen under sportlovet nästa år så vill jag också. Genast och på en gång.
Glimt av verden, som också är en reseblogg jag älskar, måste också ta på sig delar av skulden för min Omanbesatthet.
Bildkälla: Maria´s Adventures
Machu Picchu
Machu Picchu har jag också drömt om ett tag. Eftersom jag är mer för utsikt och vackra vyer än att vandra i tre dagar för att komma dit, och de flesta skildrar sina vandringar, så har jag lyckats hålla besattheten i schack. Fram till att jag skulle skriva detta inlägg och via en kommentar klickade mig från Renates Namibiainlägg till GlobetrotterElisas inlägg om att åta tåg och buss till Machu Picchu. Me like och me genast kan inte tänka på annat. Hur snabbt kan jag åka? Och vem ska jag fråga om vill hänga med?
Bildkälla: Pixabay
Kirgizistan och Kazakstan
Alltså, jag vet att jag under flera år har tjatat om hur gärna jag vill åka till Centralasien. När jag lärde känna Johnnybajdzjan så antog drömmarna nya dimensioner eftersom han jämt är i Centralasien och också jämt skriver om det på sin blogg.
Men med fem länder och ofattbart mycket att se så har det blivit med planerna och drömmen eftersom minst tre och gärna fyra veckor behövs. Men förra året kom jag på den briljanta idén att stycka upp Centralasien i två längdmässigt mer överkomliga resor. Först på listan är Kirgizistan och Kazakstan, där man numera kan besöka båda länderna utan visum.
Bildkälla: Johnnybajdzjan
Och hur är det med dig?
Lider du av generell resebesatthet? Finns det någonstans du känner du måste åka till? Säg att det inte bara är jag.
Jag har startaten ny behind the scenes-serie här på bloggen! Den handlar om det hårda livet en resebloggare lever; det gäller att vara högpresterande precis hela tiden, och det kostar. Här får det frysas, klättras och svettas. Allt för den perfekta bilden!
Första delen var på Sofia från Fantasiresor då vi var i Alaska i somrasoch hon skulle posera för en drömmig utsiktsbild. Det gick sådär…
Behind the scenes in Thailand
Låt mig presentera Tine från A World of Backpacking och Inka från Archie Gone Lebanon! Båda går, som jag har bildbevis på nedan, all in för att ta den perfekta ovanifrån-bilden på thaimaten vi sekunder senare ska hugga in på.
Så här ser maten på bordet ut om man fotar från mitt perspektiv, dvs 173 centimeter över marken.Inka, i gult, och Tine tycker inte riktigt det duger med egna höjden för att få den perfekta bilden. Då måste man kliva upp på stolen. OK, det ska erkännas att de båda var mer än 10 cm kortare än vad jag är.Här har det thailändska grannbordet upptäckt att jag har kameran framme. Men sekunderna innan, då de bara såg girlsen på solarna och innan jag fick fram kameran, såg de ut som ett kollektivt långbord fågelholkar.Ta-da; resultatet! Uppifrån och allt. Fotat av Tine/A World of Backpacking.
En av de första dagarna av augusti i år satte jag mig på nattflyget till Santorini. Bara fem dagar och jag åkte alldeles solo. Att resa själv tycker jag är tråkigt och fem dagar var precis en dag mer en vad jag tyckte var halvkul i mitt eget sällskap. Sista dagen var det nästan så att Lena (tilltalsnamnet) började föra samtal med Andréa (andranamnet).
Första halvan av semestern valde jag att bo i den lilla byn Pyrgos mitt på ön. Mest för att Lisa, som äger resebloggen Livet från den ljusa sidan, tyckte så bra om byn. Och Lisa är en persons vars omdöme jag litar på.
Mitt på ön men bara 15 minuter med buss till stranden
Och jag ångrade inte en sekund på mitt beslut. Pyrgos, med några tusen invånare, är huvudsakligen en by turistbussarna stannar till i en timme eller två för att njuta av idyllen. Färre turister väljer att bo här. Orsaken till detta är givetvis att Pyrgos ligger mitt på ön och inte vid stranden. Men bussarna går varje halvtimme, dvs enligt schema gör de det men egentligen går de lite när de själv vill.
Efter 15 minuters bussfärd hamnar du på stranden Perivolos. Här finns det gratis solsängar, det är lite lugnare och sanden är svart; som de är på Santorini. Atmosfären är lugn och stranden var halvfull.
Fortsätter du med bussen så når du efter ytterligare 15 minuter stranden Perissa, som jag tror är öns mest utbyggda strand. Här finns det en dramatisk klippa som stranden slutar i på ena sidan och du måste vara beredd att betala för en solsäng. Stranden är också här svart. Jag gick cirka fem minuter längs stranden från busshållplatsen, där det både var färre andra turister och mer humana priser.
Sätter du sig i stället på bussen i andra riktningen hamnar du efter 20 minuter i Santorinis huvudort Fira.
Men åter till Pyrgos med solnedgångar, gränder och kyrkor
Byn ligger på en höjd och gatorna är utan undantag smala krokiga och backiga gränder. Här går de grekiska gummorna och gubbarna runt i lugn mak med sina schalar respektive hängslen. Själv går jag också omkring i tre dagar och hittar hela tiden nya vägar att ta. Jag hittar det perfekta frukoststället med godaste yoghurten och finaste utsikten och bredvid ligger byns mest aktiva kyrka, vars klockor väcker mig varje morgon men eftersom det är Grekland förlåter jag allt.
Precis framför kyrkan ligger restaurangen Penelope´s och på söndagen äter jag där. Gudstjänsten pågår i kyrkan och jag har redan varit inne och fotat. Älsk på att en gammal gubbe tecknar åt mig att gå in och fota när jag försöker vara respektfull och låta bli. I alla fall dukas kyrkans nattvardsbord upp precis bredvid mitt bord på Penelope’s och plötsligt är jag mitt i alla greker med vin i pappbägare och mat i överflöd. Här är det ingen oblat utan massor av mat och det langas ner i påsar att ta med hem. Eftersom jag har en extra stol vid mitt solobord är det alltid en gammal man eller kvinna som slår sig ned vid mitt bord för att vila fötterna.
Bredvid favvofrukosten Kasteli 1663 finns ett valv och en stentrappa och här kommer man upp till Pyrgos övre del. Här finns, självklart, en till kyrka och en fine diningrestaurang som jag aldrig testar. Men här finns också baren Franco´s som har fantastisk utsikt över solnedgången och där jag första dagen tar stora plocktallriken till middag.
Mitt absolut bästa tips om du ska till Santorini är några nätter i Pyrgos. Jag kan garantera att du, precis som jag och alla överdagen-turister, kommer att älska den lilla byn. Måste vara det bästa vid hela ön, enligt mig.
Då jag var i Minsk i fjol så gjorde jag en gatukonstvandring. Fast när jag tänker efter så fick vi åka bil… Mycket roligt att se i alla fall, oavsett färdmedel. Många konstnärer var vitryska, medan andra var utländska.
Formspråket var i alla fall lätt att känna igen hos flera av dem.
Millo
I Minsk visste jag vad jag gick till men i Vilnius hade jag inte riktigt kollat upp gatukonstscenen. Gissa om jag blev förvånad när guiden, utanför saluhallen i Vilnius, i en bisats nämnde ett konstverk på en fasad och fick oss att vända oss om. Jag älskar ju serier och blev alldeles till mig när jag kände igen stilen. Fram med mobilen för att visa guiden att detta kände jag minsann igen . Hon blir lika till sig över att jag ens har hört talas om konstnären Francesco Camillo Giorgino, mer känt som Millo.
Flygplanen känner man ju igen på båda fasaderna också.
MinskVilnius
Osgemeos
Sen var det inte så mycket mer med det, innan guiden igen tar med oss till populära BBQ-restaurangen Keule Ruke. Hon visar oss en ett annat konstverk, på Trump och Putin som delar en joint. Sen vänder jag på huvudet och vad annat lyser mot mig än gruppen Osgemeos gula ansikten. Också bekant sen Minsk. Den här gången tvingar jag mig att vara lite lugnare och nämner det lite nertonat att jag känner till också dessa konstnärer sen tidigare.
Bröderna som utgör Osgemanos är från Brasilien men deras farfar/morfar var tydligen från Litauen och den är han som sitter i handen.
Som vanligt blir jag lite ivrig och smått manisk nu, så googlar var jag kan hitta fler verk av båda. Här finns en utmärkt karta över Millos fasader och jag är så sur över både Kiev och Buenos Aires som jag har missat. Och här finns en bra översikt över Osgemeos verk. Vill-vill-vill åka alla ställen.
I dag gästas vi av Ellinor Mårtensson, som är frilansskribent med fokus på resor.
Vi befinner oss i vad som i folkmun här anses vara Spaniens hjärta, Andalusien. Jag och min pojkvän har till ett billigt pris fått hyra en bekants lägenhet som ligger strax utanför Estepona, ett stenkast från det mer välkända och turistvänliga Marbella. Men här tycks den andalusiska själen lysa med sin frånvaro, och istället är det svenska och engelska vi hör på gator och torg i Esteponas stadskärna. Som tur är har vi hyrt en bil och vi påbörjar snart vårt sökande efter de där charmiga och mer genuina platserna som ännu inte blivit exploaterade av den nordeuropeiska turismen. Och visst hittar vi dem till slut.
Vid foten av de vita byarna
Vi behöver inte åka långt för att nå vad vi söker. Efter en bilresa på 15 minuter längs virvlande småvägar uppenbarar den sig plötsligt: Casares, en liten bergsby i snövit skrud. Det känns nästan som om vi har snubblat rakt in i en sagovärld när vi kliver ur bilen och blickar ut över byn och det väldiga, prunkande landskapet omkring. Vi fortsätter till fots längsmed trånga gator av kullersten, fascinerade av den påfallande, drömlika arkitekturen som harmoniskt smälter samman med den omkringliggande naturen. Vi möts av varma blickar och ett och annat ”buenos dias” från Casares invånare som alla verkar vara på strålande humör. Här råder lugn och sinnesro; stimmiga försäljare som försöker pracka på oss souvenirprylar känns långt borta. Däremot kantas gatorna av små hantverksbutiker med lokala konstnärer som stolt visar upp sina tavlor, sin keramik och annan skulpturkonst.
I Casares besöker vi även en minneslund med gravstenar i vit marmor, där de avlidna åtnjuter en hisnande utsikt över dalarna och bergen och där varje gravsten är omsorgsfullt prydd med färgglada och väldoftande blommor.
En utsökt och värmande cappuccino i den något kyliga senvinterluften får avsluta vårt besök i byn. Denna avnjuter vi på en restaurang hos en av byns få utländska invånare, en schweizare, som efter många varv runt jorden här fann lyckan i vad han själv hävdar vara paradiset på jorden. Vi har inte svårt att förstå varför. Djurvän är han dessutom, och vi får snart sällskap av pratsjuka katter och en tillgiven före detta gatuhund från Bologna som han tagit under sina vingar.
Vill man äta riktigt, riktigt gott i Casares är ett starkt tips att besöka restaurangen Arroyo Hondo, där vi åt den godaste måltiden under hela vår Andalusienresa.
Nästa anhalt – Gaucín
Bilfärden fortsätter uppåt i bergen och efter en halvtimme når vi byn Gaucín, även denna smått skrattretande tjusig, och kanske med en än mer spektakulär utsikt tack vare sitt något högre läge. Det är lite svindlande att stå vid foten av Gaucín och stirra rakt ner i ravinerna och jag känner hur det riktigt suger till i magen, vilket påminner mig om att det var längesen vi åt. Vi tar därför sikte på ett närliggande matställe och hamnar snart på byns bästa restaurang enligt TripAdvisor. Den heter Platero & Co och drivs av ett holländskt par. Maten smakar fantastiskt och vi drömmer genast om att återkomma för att spendera en helkväll här med mat och dryck.
Nöjda och belåtna över dagens äventyr, som bjudit på storslagna panoramavyer, gästvänliga människor och superb mat, lämnar vi pueblos blancos bakom oss med känslan av att vi har kommit den andalusiska folksjälen något närmare. Jag och min sambo är rörande överens; hit åker vi snart igen.
Text och bild: Ellinor Mårtensson. Mejl: ellinormartensson16@gmail.com
För en veckasen skrev jag om att jag sprang på påven i Vilnius. Sen fick jag för mig att ställa frågan Har du av en tillfällighet suttit på bordet bredvid Tom Cruise i London, hamnat mitt i inspelningen av Gudfadern i New York eller liknande? Jag funderar på att skriva ett ”Jag mötte Lassie-inlägg”, men bara om någon här kan hjälpa mig med bra stories i gruppen Vi som gillar att resa på Facebook.
I ärlighetens namn var jag inte säker på om jag skulle få några svar, men i skrivande stund har tråden fått 79 små historier.
Välkommen till första sjoket av era bästa Jag mötte Lassiehistorier. Resterande kommer om någon vecka. Så många roliga, och långsökta små historier, mina favoriter är nog den med Thomas Ledin som tappade gitarren i gatuhörnskrocken samt Hasse Aro och bullen. Fast lunch med Mohammad Ali är ju väldigt imponerande…
Här kommer Lassie och hans kompisar
Johnny: Jag är dålig på kändisar men en gång hamnade jag typ 2 meter från Charles och Camilla i Edinburgh. Det var väl lite kul ändå. 🙂
Annika och Daniel: Vilken rolig ide! Vi mötte Lindsay Lohan när vi var och shoppade och samma dag såg vi Miranda från sex and the city! Det bästa är ändå syrran som bodde granne med Antonio Banderas på semestern (visar vilken standard hon har på sitt boende) ???
Lindsey och Miranda i Los Angeles så det var på hemmaplan för dem. Men vi flög samma flyg som Tony Hawk i Sydafrika så det var lite otippat ?
Annelie: Jag, med axelvaddar, mötte också Påven, fast Den avlidne Johannes Paulus II i Vatikanen. Vi skakade hand och han lade sin hand på mitt huvud.
Annelies bild på påven och henne
Susanne: Många år sedan nu men det har hänt mig 3 gånger.. Satt på ett sommarcafé och åt saffranspannkaka så satt Christian Luuk (med sällskap) på bordet bredvid på Gotland. Såg La Toya Jackson shoppa loss precis bredvid mig på Lafayette i Paris. Men den största kändisen (som jag knappt kände igen osminkad) var Goldie Hawn som tog en strandpromenad i Achladies på Skiathos 🙂
Gun: Bjöd Markoolio på en chokladbit högt upp i luften på väg till Dubai. Han blev shåååklad så glad ?? Han satt längre fram i planet. Vi spånade om att bjuda på choklad. ”Råkade” sedan hamna i toakön samtidigt och hade chokladbiten från matbrickan i koftans ficka. ?
Karin: Såg Mike Tyson i Miracle Mile shop i hotell Planet Hollywood i Las Vegas.
Cecilia: Hej! Jag har en kompis i England, som i sin tur har en vän som har spelat trumpet i Chris Reas band. Om det räknas.
Jag har också sett Kristina Lugn åka rulltrappa ned till tunnelbanan.
När jag åkte sjuktaxi en gång så kom det fram att föraren var en släkting till nu bortlidne skådespelaren ” Allan Edvall”❤. Då jag fick säga att Allan Edvall var mycket omtyckt som skådespelare, tillsammans med alla som var med i Astrid Lindgrens ❤filmer. Ingen nämnd Ingen glömd
Zara: En gång gjorde jag något så osvenskt och sträckte mig efter sista bullen .. samtidigt som Hasse Ahro (Jag fick den sista bullen ?)!
Jörgen: Stötte på Putin på Molo, piren, i Sopot. Såg honom på 5 meters håll. Ganska liten kille men ha hade några storväxta killar runt sig, så jag gick inte fram och hälsa. Det var 2009 då man högtidlighöll 70 årsdagen av andra världskrigets start.
Daniel: Var faktiskt på audiens med påven för typ 4-5 år sedan i Vatikanen, men det var ett planerat möte. 🙂
Kerstin: Jag såg Dalai Lama på flygplatsen i Singapore. Helt plötsligt såg vi flera personer som la sig ner på golvet och hälsade vördnadsfullt, och han log stort och hälsade tillbaka. Med sig hade han endast en annan munk, inte någon livvakt i sikte.
Linda: Har träffat en del på jobbet (vilket inte räknas i och för sig), men den gulligaste jag träffat är helt klart Neve Campbell. ❤️
Just det ja, gick på Oxford Street en dag när det var en jäkla massa folk. Fattade inte varför, men så kom Mariah Carey rullande i en bil. Gick ut, vinkade, försvann in på Selfridges. Jaha, hej hej.
Och så har jag varit på Windsor samtidigt som drottning Elizabeth, räknas det? ?
Zandy: Jag hamnade mitt i gänget som varit i USA och spelat in Änglagård-Andra sommaren när jag flög från New York 1994. Rikard Wolff satt bredvid mig på andra sidan mittgången. Jag var för ung och blyg för att våga prata med honom, men det var en rolig upplevelse, och det var lite extra kul att se filmen när den kom på bio sen. ?
Andréa: Råkade hamna vid en inspelning av project runway på times square i New York med självaste Michael Kors och Heidi Klum, och några andra kändisar som inte är lika kända i Sverige som Nina Garcia och Tim Gunn.
Magdalena: Jag satt och åt frukost bredvid Bob Geldof på Seychellerna. Lunchade några bord från Björn Skifs i Thailand. ??
Sirkka: Har hamnat mitt i inspelningen av Transformers i Chicago.
Katarina: Ungerns fotbollslandslag vid ett vattenfall på Färöarna. Vad sägs 😉
+ ska enligt mina föräldrar blivit klappad på huvudet av en Saudiarabisk prins under världsutställningen i Sevilla 1992 för att jag trängde mig in framför honom. Han stod tydligen vid ett modellbord jag tyckte var intressant. Jag var 8 år. Minns inte alls detta.
Veronica: Jag stod på Grand hotell i Stockholm när en mycket sportig ung man vinkar till mig och kommer fram och frågar om jag är hans hostess. Jag log tillbaka och sa att tyvärr inte (han såg sjukt bra ut) men jag kunde bli om han ville. Då stannade han kvar och presenterade sig samt skrev sin autograf. Det visade sig vara Andre Agassi som var här för att spela i Stockholm Open.
Har även mött Robert Plant, Jimmy Page och John Paul Jones på Grand hotel. Men då gick jag fram till dom då Led Zeppelin är och förblir mina största idoler.
Ylva: Jag o min syster var 1 m från Richard Gere på Drottninggatan. Premiär på hans film.
Marie: Jag sprang in i rapparen/skådisen Ice T på gatan i New York när han spelade in en film där 2010. Hade nästan glömt det?!
Are: Hamnade på lunch med boxaren Mohammad Ali i Jeddah 1989.
Glömmer det aldrig…
Camilla: Stötte på Anders Lundin på flygplanet till London i februari 2015. Mina barn har även flugit med samma plan som kungaparet när de flög hem från Thailand.
Daniel: Just det ja, förutom att ha träffat påven så har jag varit på ”dejt” med Carola Häggkvist i Stockholm medans hon spelade i ”Sound of Music”. Var backstage under föreställningen och lunchade med hela rollbesättningen med bl.a. Carola och Christer Sjögren. ?
Mona: Har delat minibuss med Camilla Läckberg och Martin Melin från Lindskog långtidsparkering till terminal fem på Arlanda. Vi flög dessutom med samma plan till Grekland. ?
Anna: Min man är rätt nöjd med att ha dansat med prinsessan Madeleine på en nattklubb i Verbier tidigt 2000-tal. På ett överfullt dansgolv där alla dansar med alla, visserligen. Sedan försökte han prata med henne och när hon insåg att han var svensk så gick hon…???
Olle: Vi var på en sushi-restaurang i LA när Kim Kardashian kom dit! ?
Sussie: Harald Hamrell (Pojken med guldbyxorna, numera regissör) sa prosit åt mig när jag nös i frukostmatsalen på ett hotell i Göteborg för ett par år sedan. ?
Anna: Druckit dompa på ett hotell på Lanzarote med Anders Frisk och resten av svenska fotbollsdomareliten.
Tappat nycklarna framför Kurt-Erik Holmqvist vid en hiss på ett hotell i Netanya.
Uppträtt för Andreas Johnson på ett hotell i jungeln i Thailand.
Sen några andra saker som är crazy och inte lämpar sig i skrift ?
Ragnhild: Sprang på drottning Elisabeth av England med make på statsbesök i Berlin.
Irina: Vaxholm på 80-talets mitt. Janne Loffe Karlsson, Annifrid Lyngstad, Carola, Niclas Wahlgren, Björn Borg med Jannike, Björn Skifs osv. Lagat mat, serverat och pratat med dom ???. Det var vardagsmat att svenska kändiseliten ramlade in över tröskeln på Hamnkrogen och vi som jobbade där reagerade inte ens ???
Reidar: Blivit punktmarkerad av Peter Forsberg farsa, när jag spelade fotboll i Domsjö. Han spelade i Friska Viljor
Lars: Jag såg jag Mike Tyson på en bar i Las Vegas 1989, jag gick fram för att hälsa på honom men livvakterna hindrade mig. Han nickade i alla fall! Jag mötte också Steve Lukather (gitarrist i ToTo) i dörren till en pizzeria i Los Angeles då han käkat klart och var på väg ut. Dessutom råkade jag stöta till Diana Ross med axeln i en trappa på LA international airport. Till sist så känner jag en kille som skakat hand med Jimi Hendrix när han spelade i Karlstad på sextiotalet.
Marie: Skakade händer med och hälsade Prinsessa Diana i 1986. Var extra i en film i samma år där jag fick prata lite med John Cleese.
Sarah: Min mamma träffade drottning Silvia i Toronto på 80-talet. Mamma och pappa sätt barnvakt åt Alice Coopers barn på en spelning i Toronto på tidig 90-talet. Mamma har oxå fått skäll av Tommy Lee ??
Min kusin är Sylvester Schlegel från The Ark om det nu räknas som kändis…?
Claes-Göran: När Stones för några år sedan spelade på Stadion var jag o min kompis där. Kvällen innan var vi på ett ställe på Biblioteksgatan. Helt plötsligt, när vi stod i baren kom Mick Jagger med livvakter gående förbi oss på tre decimeters avstånd. Han var mindre än jag trott
Zarah-Lou: De höll på att fixa som tusan i Kaunas när jag var där för 3 veckor sedan, just pga. påven 🙂
När jag var vid Times Square, NY 2013 och skulle passera en gata var den plötsligt avspärrad. Stod längst fram vid avspärrningen och folk pratade om att president Obama skulle passera. Mycket riktigt. 45643262 motorcyklar/poliser och 46677784 svarta ”limousiner” och stort jubel och glada turister/amerikaner senare hade han passerat. Avspärrningarna försvann på 3 röda och allt var som vanligt igen.
Så nära kommer jag nog aldrig Obama igen. Om han bara hade sträckt ut handen och high five:at mig! ?
Helena: Stod bakom en skapligt bakis Ted ”Olyckan” Åström på Ica i Linköping när han var här för att spela barnteater. Stod bredvid ”Prince” i en skivaffär i Minneapolis där vi bläddrade bland skivor i varsin back.
Joel: Mellan 97-2006 var jag väldigt aktiv i rockklubben Pipeline i Sundsvall. Träffade och festade med oräkneligt många ”kändisar” inom musiken under den perioden.
Tina: Jag sprang också på påven i helgen haha. Men missade dig.
Per: Åt på samma restaurang som magnum pi.
Katarina: Sprang på skidåkaren Johan Olsson på Arlanda när han landat efter det makalösa VM-guldet på 5-milen.
Susanne: Min man och dotter gick på 5th Avenue i NY när plötsligt en massa svarta bilar kör fram, ur hoppas Mr Trump och vinkar glatt till dem innan han försvinner in i Trump Tower. På samma resa såg vi Bruce Willis träna vid Hudson River. ?
Eva-Karin: Inte lika flashiga kändisar som en del andra här i tråden men jag har t ex dansat vals med Robert Wells på en efterfest någon gång på 80-talet när han precis slagit igenom och badat bastu med Malin Berghagen på Aqua Nova i Borlänge ?.
Anette: Gick runt ett hörn så att jag krockade med Thomas Ledin så att han tappade gitarren.
Jag har också plockat skärvor av en sönderslagen nappflaska (detta var på 80-talet) med Sharon Dyall.
Tack alla för era roliga historier!
Till slut en tilläggs-Lassie från mig, som jag kom på när jag läste kommentarerna ovan: Jag har också sett Dalai Lama! Pluggade geografi på Stockholms universitet för 25 år sen. Vi skulle göra grupparbete och vi fick tilldelat Nynäshamn. Åkte dit för att rekognisera och på torget den dagen skulle Dalai Lama av en händelse prata. Vi var kanske 50 personer som lyssnade. Hade med kameran för att fota för uppgiften men hade inte satt i filmrullen ordentligt…
Jag har varit i Bangkok för första gången! Detta var min femte resa till Thailand men alla gångarna tidigare så har jag liftat med billiga charterflygstolar direkt till stranden. Så äntligen, kan jag också säga att jag har varit i Bangkok.
Jag var på en pressresa, med fokus på mat, där vi började med två dagar i Bangkok innan vi åkte till Khanom. Khanom återkommer jag till i senare artikel, nu är det storstaden som gäller.
Bangkoks Chinatown – Yaowarat Road och alla matvagnar
Första eftermiddagen och kvällen viger vi åt Chinatownområdet. Vi börjar med gatan Yaowarat Road, där trafiken är massiv och neonskyltarna många till antalet. Jag älskar neonskyltar, så detta var fantastiskt. Med på resan är danska Tine från A World of Backpacking samt finska Inka från Archie Gone Lebanon, och som tur var så älskar vi alla tre både neonskyltarna och att fota lika mycket.
Men vi var i Chinatown för mat och det var dags att påbörja jakten. Rawin, från Tourism Thailand, och vår guide Duc vet precis vilka gator vi ska gå för att hitta de bästa ställen. Fast vi ska börja med mat, som vuxna och ordentliga personer, så stannar först vi till vid en Guide Michelin-rekommenderad vagn som serverar friterad smet med olika såser, som tydligen heter patango. Vi väljer pandan custard, som är ljust grön och som tydligen the topping. Jag vet; det låter inget märkvärdigt men jag lovar att det var fantastiskt!
Vi fortsätter runt bland gatorna och alla vagnar och stånd på gatorna som serverar mat. Och de är verkligen många. Vi ser också en och annan restaurang i byggnader men vem vill äta på en restaurang när det finns massa street food? Inte jag i alla fall.
I en gatukorsning ligger, på ena hörnet, röda stället; där alla stolar samt bord är röda och det är personalens kläder också. På hörnet mitt emot är allt grönt. Enligt Rawin så är maten samma på båda, men roligt är det. Vi springer alla tre runt med kamerorna i högsta hugg; detta är riktig godis för den fotointresserade.
Vi passerar ett till Guide Michelinställe; Guay Jub Ouan Pochana, av tillsammans sju ställen i Chinatown. Älsk på att de också inkluderar street food och inte bara vita linneduker. Men det blir med att kolla och fota från gatan; detta är nämligen inte vårt mål för middag.
Till slut slår vi oss ner på ett ställe och beställer fyra olika rätter på Krua Porn Lamai, där maten serveras på rykande varma gjutjärnstallrikar. Vi dricker vatten från plastflaskor med sugrör och jag känner att jag älskar att äta på detta sätt. Billigt, oftast gott och smakrikt samt omgivna av lokalbefolkningen eftersom de äter på samma ställen. Precis som jag vill ha det.
Hippa barer på Soi Nana Road
Efter vattenflaskorna till middag är det dags för en drink eller två. Vi går först till stället Teens of Thailand, som är en minimal bar med fokus på gindrinkar. Bakom baren står skakar och blandar bartendern som det proffs han är. Min passionsfruktsdrink håller hög klass. Men efter bara en drink är det dags att bege oss vidare; vi är ju ute för att upptäcka flera ställen.
Nästa ställe på listan är spanskinspirerade El Chiringuito. Men här blev det tyvärr nobben i dörren. Abonnerat och full fest. Ajajaj, så kan det gå. Men när jag googlar ser det riktigt trevligt ut, så ett besök rekommenderas. Sist på listan hade vi Tep Bar, men hu hade vi tappat piffen och var jetlagade och det var dags att ta oss till hotellet och sussa.
En riktig bra första dag i Bangkok, vill jag säga. Och dagen efter var det riktig Guide Michelrestaurang som gällde; med bestick och duk på bordet!
Resan gjordes i samarbete med Tourism Thailand.
Foton, text och synpunkter är mina egna.
Ihelgen var Maxime och jag på resande fot till Vilnius i Litauen. Den som läser nyheterna och har intresse av påvliga besök vet nog redan att också påven var i Vilnius i helgen.
Eller så är ni som oss som inte visste detta men åkte i alla fall.
En avspärrad stad och svårt att ta sig runt
Resan i fråga var en pressresa och höjdpunkten skulle vara att flyga luftballong över Vilnius. Tyvärr ställdes detta in beroende på att man under det påvliga besöket inte fick flyga eller om det var vädret. Vi fattade aldrig men resultatet var det samma; ingen luftballong. Snopet värre.
Eftersom var och varannan gata var avspärrad och hela Vilnius, och halva landet i övrigt, väntade längs de avspärrade gatorna för att få en glimt av påve Franciskus, var det en aning svårt att förflytta sig runt i stan. Men skam den som ger sig.
Min kompis påve Franciskus
När de andra går hem efter dagens sightseeing så beslutar jag mig att gå en sväng förbi republiken Uzupis, som alltså är en självständig och alternativ del av Vilnius. Jag går nerför en backe och ska bara korsa gatan och över en bro, sen ska jag vara där.
Om det inte vore för att också denna gata är avspärrad. Och givetvis står påvebeskådarna tätt i tätt längs staketet. Jag svär för mig själv och är nära att vända på en gång. Men jag vill verkligen till Uzupis så jag frågar en poliskvinna hur jag korsar. En kilometer åt det hållet säger hon och pekar mot höger. Jag är nära att vända igen, sen kommer solen fram och jag bestämmer mig för att börja gå.
På bilden ovan i mitten står det något i stil med; detta är gångbanan
för den som är ouppmärksam och går och surfar på mobilen.
En halvtimme senare, och en kilometer dit och en kilometer tillbaka, är jag tillbaka på samma ställe som jag började. Fast andra sidan gatan. Samtidigt som jag svänger 90 grader för att börja gå över bron ser jag i ögonvrån ett gäng polisbilar med blänkande ljus kommer körande. Bakom ser jag en öppen popemobile komma körande med den vitklädda påven i. På en sekund är kameran uppe ur väskan. Jag hinner knäppa fem foton; på två vänder han sig åt andra hållet och två är suddiga. Men bild nummer tre har både godkänt skärpa och han kollar rakt fram.
Publiken är alldeles tyst när han passerar; ingen ropar, applåderar eller jublar. Men vinkar gör de. Hade han kommit 30 sekunder senare så hade jag gått på bron och inte märkt att han passerade precis bakom mig.
Men nu har jag sett honom. Min kompis påve Franciskus.
Resan genomfördes i samarbete med Litauens turistbyrå.
Ord, text och synpunkter är som alltid våra egna.
De två sista nätterna på Santorini bodde jag i Oia, lägst norr på ön. Oias främsta tillgång är solnergångarna över kalderan, dvs det som en gång var vulkanens krater och som i dag är östra sidan av vulkanhalvan som är kvar och som utgör Santorini. Ryktet om solnedgångarna gör att Oia drar åt sig enorma mängder turister, varav flertalet väljer att bo i ett så kallad cave house ner längs kalderan, där den enas tak är det ovanförliggande husets terrass.
Dessa hotell och rum kostar en halv förmögenhet och ofta har de också en privat minipool. Oia är nämligen ett grekiskt semesterparadis utan bra badmöjligheter men det återkommer jag till.
Alldeles för mycket turister för min smak i Oia
Jag visste att jag inte skulle vara ensam turist i Oia, men hade inte fattat innan att jag skulle gå i kö längsmed huvudgatan som följer kalderans kant. Med många turister följer ofta många dåliga restauranger och så var det också i Oia. Jag har svårt att hitta grekisk mat; ofta serveras något hopkok av pasta och andra icke-grekiska rätter. Jag vill ha grekisk bondkost; serverad på det sättet som min norsk-grekiska väninna Irene gör. Sista kvällen lyckas jag dock med att hitta god mat!
Och inte finns det någon strand heller
Oia ligger som sagt längst upp på en klippa. Första kvällen går jag runt och känner in byn och jag hittar skylt till en pool vid namn Lioyerma. Jag går ner och det visar sig vara gratis att ligga vid poolen så länge man beställer mat och dricka. De öppnar klockan 10 på morgonen och nästa dag är jag på plats någon kvart efter att de har öppnat. Vilket visar sig vara smart eftersom det snabbt blir fullt.
Jag har innan läst att det finns en strand i hamnen Ammodi, som ligger några hundra trappsteg under Oia. Sen eftermiddag lämnar jag poolen och tar mig nerför trappan. Det är vackert nere i hamnen med tavernor längs vattnet. Badplatsen ligger drygt fem minuters promenad längs vattnet men jag får både klättra över stenar och balansera på en smal bjälke där vägen har rasat. När jag kommer fram till badplatsen är det en tio kvadrmeter brygga där man får klättra över sylvassa lavakanter för att nå vattnet. Det turkosa vattnet ser sååå lockande ut men jag passar beroende på orkar inte klättra. Så nästa, och sista, dagen på Santorini blir det igen poolen.
Mina känslor för Oia var splittrade då jag var där. Det var otroligt vackert, både den blåvita arkitekturen och solnedgångarna, men turisterna var för många och den genuina grekiska känslan som jag älskade i Pyrgos hittade jag inte en gnutta av. Sen var det också detta med maten som inte föll mig på läppen.
Men nu när jag går genom de egna fotona så tycker jag att det ser fantastiskt fint ut där. Det är kanske då jag behöver bilden nedan, alla som kollar in solnergången, för att påminna mig om varför jag inte gillade Oia så mycket…
Men skulle jag till Santorini som förstagångsbesökare så skulle jag absolut besöka Oia, det är som du ser otroligt vackert och pittoreskt. Kanske bara stanna en natt och kosta på mig ett av alla cave houses som vetter mot kalderan eftersom det ändå bara är en natt. Men solnergången såg jag lika bra från Pyrgos, om jag ska vara ärlig.
I mitten av augusti var jag en sväng i Göteborg. Jag blev erbjuden att bo på ett hotell som jag hade hört mycket gott om, så då tackar man ju ja. Jag hade gärna stannat hela helgen i Göteborg men nu blev det inte så denna gång.
Jag la in Göteborg som en liten omväg när jag i alla fall skulle förflytta mig mellan Stockholm och Oslo. Nu tänkte jag visa er mitt dygn på Arken hotell och SPA i bilder.
Jag checkades in i en liten svit, med ett sovrum såklart…
… och en vardagsrumsdel med soffa (misstänker det är en bäddsoffa men snygg är den) och ett skrivbord. Utanför bilden till höger finns världens största garderob.
Sen hade jag lite bråttom till SPA:et.
Eftersom en av de superpopulära kopparkaren med varma stenar var lediga så la jag mig där en kvart. Hur jag visste att det var huggsexa på dessa? Tjejen som visade mig runt i SPA:et tipsade mig.
Sen var det dags för min behandling; en Art Garden Bambu Releax. Visst ger behandlingsrummen rätta SPA-känslan?
När jag kom ut från behandlingen så sken solen. Jag passade då på att gå ut en sväng. Arken ligger majestätiskt på en höjd och på uteområdet har de sparat bergsformationerna och byggd terrasser och och trappor som följer bergets former.
Fantastiskt fint! Det finns sittgrupper tillgängliga för alla gäster och solsängar för SPA-gästerna. Allt hopbundet med trätrappor och stigar.
På det; utsikten. Jag dööör lite.
Så var det upp på SPA:ets övervåning som gällde. Jag gick höger och visste inte vad jag skulle mötas av. Men det visade sig att vara tidernas häftigaste infinitypool.
Håller ni inte med? Det var helt fantastiskt att hänga här och njuta av solen och utsikt över havsvatten och segelbåtar.
Jag hade hamnat lite i ofas med måltiderna och runt fyrasnåret känner jag mig rejält hungrig. Jag går ut i hotellreceptionen för att köpa en bar eller en påse nötter. Men där är det dukat upp med en enklare afternoon tea, så då passar jag på att hugga inpå den. Tyvärr ingen bild då jag inte visste innan jag gick ut att jag behövde kameran och blev för glad över utbudet och var för hungrig för att hämta. Men såhär ser Arkens loungdel ut.
Orangeriet har utgång från infinitypoolen. Mer orangerier åt folket! Här låg jag också ett tag och drog mig.
Nästa stopp var de två saunas på markplan, med panoramafönster och faaaantastisk utsikt. Den med vatten för att kyla ner fötterna blev min favorit på hela Arkens SPA! Utsikten! Så naturnära och vackert.
Och här är de två saunorna sett från trädgården. Visst ser de magnifika ut också härifrån?
Inomhus igen! Lite dolt runt ett hörn ligger ljusterapirummet, som är bländande vitt och superljust, och som också kallas för Summer Lounge.
Sen var jag ju bara tvungen att prova mörketerapirummet; aka Winter Lounge.
Efter fem timmar i SPA:et, ifs inkluderat en behandling, så var det faktiskt dags att dra sig därifrån. Jag gick upp till rummet och duschade. Sen hängde jag lite i soffan i sviten och kollade vilka bilder från SPA:et som behövde tas om och läste lite nyheter och andra bloggar.
Plötsligt var klockan halv nio och det var dags att gå ner för middag. I mitt paket Lilla Art Garden SPA ingick trerätters middag. Bredvid mig satt ett gulligt äktepar från Trollhättan med svenska flaggan på bordet; de firade nämligen sin 50 bröllopsdag! De hade stora vinpaketet till middagen och var redan glada när jag kom ner och tyckte synd om mig som var själv. Det visade sig att de ägde husbil och hade hade varit på långresa i både Kanada och Australien med sönerna, så vi hade mycket att prata om.
Nästa dag vaknade jag med tuppen! Som boende får man innan SPA:et öppnar klockan 9 möjlighet att hämta ut nyckel. Vilket jag självklart inte ville missa! Jag var där strax innan klockan 8 och såhär såg det ut i Autumn Loungen då.
Jag gick direkt upp till övervåningen, passerade det inspirerande trapphuset, och gick direkt in till Spring Lounge där det finns jacuzzi, kallkulp och fyra olika bastun. Det var så många andra där dagen innan att jag ville spara denna delen.
Först en detaljbild från fotbaden, där man kan slipa fossingarna med salt.
Sen spenderade jag en liten evighet, väl så länge jag kunde innan jag började koka, i den kaneldoftande bastun. Det syns inte på bilden med det är 90-gradigt vinkelfönster på högersidan, så utsikten var också här il magnifico.
När jag var som en kokad kräfta så lämnade jag kanelbastun och gick till infitypoolen för att kyla ner mig igen. Här hängde jag nästan en halvtimme men den har ni redan sett foton på. Så det blir en detalj från bottenvåningen i stället.
Därefter blev det lite kopparkar igen men de har ni också sett bilder på, så då blir det dessa fina sängar precis bakom koppar karen. Som jag tyvärr inte testade. Tidsbrist.
Snöbastun håller -4 grader, så här öppnade jag bara dörren och sprang sen ut igen. Sen var klockan kvart över nio och det var dags att gå upp på rummet och duscha för att hinna med frukosten som avslutas klockan tio.
Sen plockade jag på mig allt det mumsiga som finns på hotellfrukostar och njöt. Eftersom jag hade varit vaken i nästan tre timmar så hade jag hunnit upparbeta en rejäl aptit.
Beroende på såg lockande ut så gräddade jag en våffla. Fast jag inte gillar våfflor. Och nej, jag gillar fortfarande inte våfflor, nu är jag helt säker. Oavsett hur goda de ser ut.
Under frukosten kom molnen tjocka (denna bild är från dagen innan) och det planerade hänget i trädgården byttes ut mot att åka in till Göteborg och se på Pridefestligheterna innan tåget mot Oslo skulle avgå klockan 15. Erkänner att jag hann med lite shopping också… Arken hotell ligger cirka 15 minuter bil från centrala Göteborg, eller drygt 30 minuter med buss. Först åkte jag en busslinje som het Röd (vilket gulligt namn!) i en 20 minuter, sen bytte jag till buss 32 i tio minuter. Framme!
Besöket på Arken hotell och SPA gjordes i samarbete med hotellet.
Text, foton och synpunkter är mina egna.
Våra två sista alaskiska roadtripdagar har vi inte bokat boende för. Vi tänker vara lite halvspontana men vägen mellan McCarthy och Anchorage erbjuder inte de stora överrakningarna och sevärdheterna. Detta vet vi innan och vi har sett ut samhället med det vackra namnet Glacier View som stället där vi önskar checka in. Utsikt över en glaciär, liksom.
Planen är att hitta ett motell längs motorvägen; det känns som vi måste testa detta superamerikanska konceptet under en roadtrip i Alaska. Sofia har mobilabonnemang som ger gratis surf i USA, vilket hon generöst delar med oss tre andra. Vi som inte kör letar ställen att bo på; det verkar både fullt och dyrt i Glacier View. Vi lämnade den gamla gruvstaden McCarthy efter frukost, vi börjar bli hungriga och när vi kommer till en diner i Eureka så svänger vi in för lunch.
Eureka Lodge & Restaurant
Dinern är precis så klassisk amerikansk som vi har sett på TV en miljon gångar och utsikten mot bergskedjan är stunning. När vi ser på menyn att de också hyr ut rum så beslutar vi oss på en gång att slå till.
Vi softar lite på rummen och precis när vi känner det är dags att ge sig ut så kommer dimman och regnet. Katarina och jag tar en sväng med bilen men sikten är lika med noll. Vi åker tillbaka och de andra läser lite på rummet, jag tar med boken och går till dinern som känns som vårt vardagsrum. Strax innan stängning kommer andra ut och vi tar var sin enorma bit paj.
Hajk till Lion´s Head
Området runt Glacier View och Eureka är känt för två sevärdheter. Det ena är glaciären Matanuska och det andra är bergstoppen Lion´s Head. Från sistnämnda har man fin-fin utsikt över förstnämnda.
Efter pannkakor, med Musse Pigg på, till frukost beger vi oss förbi Galcier View och parkerar vid foten av Lion´s Head. Hajken upp ska ta en timme och är 300 branta höjdmeter upp. Och brant kan vi lova att det är! Vi får nästan hela vägen dra oss upp efter trädgrenar och undervegetation och det är fortfarande blött efter regnet samma natt.
Efter 90 minuter är vi äntligen på toppen! Alltså, vilken utsikt! Vilken glaciär! Alla fyra är alldeles lyriska och vi turas om att posera för varandras kameror; så långt ut på kanten som möjligt. Vi äter någon energibar och lite nötter men alla är nu hungriga och vattnet är slut. Det är dags att ta sig ner igen.
Sheep Mountain Lodge hade ingen någon ledig stuga för oss att bo i men en lunch fick vi i alla fall. Vi började med att ta in lemonad och iste samt vatten, vilket försvann på några sekunder. Här var fyra törstiga kvinnor. Vi fick sen en tillbringare på bordet och allt blev genast bättre.
Eftersom vi var extra hungriga så blev det en hummustallrik att dela på före maten. Och maten var bland den godaste vi fick under resan, så passa på att stanna till på Sheep Mountain Lodge om du har vägarna förbi Glacier View i Alaska.
Baren och de uppstoppade djuren
På väg mot eftermiddagshajken så körde vi in i världens regnväder, till trots för strålande solsken när vi gick ut från restaurangen. Så då var det igen häng på rummet som gällde, innan vi spenderade kvällen i Eureka Lodge´s bar. Baren har för övrigt en imponerande samling djur på väggarna.
Nästa dag skulle vi flyga hem och köra klockan 07, så någon sen sista kväll i Alska blev det inte.
Eureka är den norra slutet på vackra Glenn Highway. By the way; det finns ingen glaciär att se från Glacier View. Från Eureka har du i stället fin utsikt över både bergskedjan och glaciären.
Vi fick möjligheten att avsluta tre veckors sommarsemester på bästa sätt genom att åka till Mayrhofen i Zillertal. Destinationen bjöd på en stor mängd varierade aktiviteter och fantastiska vyer.
Mayrhofen kan beskrivas som huvudorten i dalen Zillertal, som är en del av Tyrolen i Österrike. Destinationen är känd för glaciärskidåkning året om och även alla vandringsleder. Vi flög direktflyg till München och hoppade in i en minibuss som tog oss till hotellet på två och en halv timme.
Huber’s Boutique Hotel
Väl framme i Mayrhofen checkar vi in på det familjeägda och nyrenoverade hotellet Huber’s Boutique Hotel. Läget är fenomenalt; mitt i bykärnan och nära de två bergsbanor som tar dig till bergen Ahorn och Penken. Hotellet bjuder på magisk utsikt utöver dalen, SPA med möjlighet till massage och flera olika typer av bastu och femrättersmiddag varje kväll.
Eftersom Zillerälven går rakt genom Mayrhofen så finns flera vattenaktiviteter så som rafting, tubing, canyoning, kajaking, etc. Och detta är alltså utöver all fjällvandring! Vi upplevde Mayrhofen som väldigt familjevänligt då det var många aktiviteter och lekplatser både i byn och som en del av vandringslederna. Även populärt bland de äldre. Passar mao cirka 0 till 100 år!
Fjället Ahorn
Endast några hundra meter från vårt hotell fanns två bergbanor nära till hands; Ahornbahn och Penkebahn. Dessa bergbanor är de snabbaste och enklaste vägen att ta sig upp.
Väl uppe på Ahorn, 1980 meter över havet, så hittar du snabbt andra personer som är ute på hike eller promenad. Det finns en hel del icke-avancerade vandringsleder med magnifika utkiksplatser och även områden som är anpassade för utomhusträning och avslappning.
Lunchrestaurang finns även för de som inte gått all the way och packat egen matsäck. Vi spenderade flera timmar uppe på Ahorn och kan verkligen rekommendera en dag här för både den aktive samt den lugne.
En annan häftig upplevelse här uppe är att man får första parkett för att titta på de imponerande paragliders som flyger flera hundra meter över Mayrhofendalen. Även kossorna har tagit sig upp hit!
Vi använde oss utav ett varsitt Zillertal Activcard som gav oss en all inclusive-upplevelse. Priset ligger på ungefär 60 EUR för vuxna och ger dig tillgång till lokaltrafik, bergbanor, utomhuspooler. Vi upplevde det som mycket prisvärt och ibland är det skönt att slippa tänka på betalning under resans gång.
Innan vi åkte till Buenos Aires så hade vi fått tips om lönnkrogar från Maximes väninna Francesca. Ena tipset var en hemlig speakeasy bar och restaurang genom en blombutik i området Retiro. Den andra lönnbaren ligger i Palermo och är bland de häftigaste ställen jag har varit i hela mitt liv.
Floreria Atlantico – In i blomsterbutiken och ner en trappa
Floreria Atlantico är dagtid en blomsterbutik med riktigt fint avskurna blommor. Klockan 19 öppnar restaurangen och baren en trappa ner.
Det är vår sista kväll och vi har tagit en taxi för att hänga på låset klockan 19 för att hinna tillbaka till vårt bord i San Telmo klockan 20. Vi går in lite tveksamt i blomaffären, medvetna om att klockan bara är några minuter efter öppning. I Argentina äter alla sent, så vi räknar med att vara själva. Efter att ha kollat lite på blommorna, som är imponerande, frågar vi efter baren och killen öppnar den massiva trädörren. Som en kyrkodörr på den annars vita väggen.
Vi går ner för trappan och till vår förvåning finns det redan ganska många andra gäster i lokalen. Utöver den långa baren som går längs nästan hela väggen så finns det också restaurangbord. Cocktaillistan är lång och eftersom vi har lite ont om tid så går vi på bartenderns rekommendationer. På spanska, vilket jag pratar till 5% och Christiane till 30%. Stor är vår lycka därför när min drink serveras brinnande och båda smakar utsökt.
När vi lämnar strax innan kl 20 är det fullt längs baren och borden börjar också fyllas upp.
Nicky Harrison´s Speakeasy – In genom bokhyllan och rakt in i 20-talet
Det absolut häftigaste och mest genomförde stället vi var på i Buenos Aires var Nicky Harrisons lönnkrog i stadsdelen Palermo.
Vi vet att det är att äta sushi på restaurangen Nicky New York Sushi som gäller för att bli insläppt på den hemliga baren. Efter maten funderar vi på hur vi ska fråga, men när servitrisen kommer tillbaka med notan frågan hon elegant Would you like to visit our wine cellar? Vi förstår på en gång vad som menas och tackar snabbt ja.
Efter att ha visats runt i vinkällaren öppnar servitrisen en del av bokhyllan längst in i lokalen. Klassisk lönnkrogsingång och gud vad roligt! Jag vill klappa händerna men lyckas behärska mig. Vi kommer in i ett sammatsklätt rum där hon med engagemang förklarar oss historien om hur Mr. Harrison under det reglerade 1920-talet var framgångsrik ägare av en fiskaffär på 109 West 78th Street på Manhattan. Tyvärr visade sonen Nicky föga intresse för döda fiskar men han var mycket mer intresserad av umgänge och drinkar. Nicky startade därför upp en klassisk amerikansk hemlig bar på sin pappas bakrum i fiskaffären. Inom kort var Nicky Harrison´s Speakeasy mer populär än fiskaffären.
Tyvärr finns inte längre den original Nicky Harrisson´s från 1922 kvar på Manhattan. I Buenos Aires tappning har fiskaffären förvandlats till en sushirestaurang men Nicky´s speakeasy är den samma. Sen vrider servitrisen på ratten på valvsdörren på andra väggen och vi släpps in i baren.
Nu hoppar både Christiane och jag upp och ner lite av upphetsning. Miljön där inne är som att hämna rakt tillbaka i 1920-talet. Det enda jag vill är att beställa en absint och vänta på att Matisse, eller annan valfri halvgalen fransk målare, ska komma in dörren. Varje detalj är så fullkommen och tidstypisk; det är skira gardiner, fransar, sammet och kristall. Både servitriserna och bartendern har strama svartvita uniformer och drinklistan är en tidning som ligger på borden.
Jag älskar stället och vi tar ett litet runt bord under öppen himmel så vi kan spana in både bartendern som trollar med flaskorna och delen inomhus med mer matsalsliknande stuk. Drinkarna som serveras är utsökta, i frostade cocktailglas och eleganta loingdrinkglas.
Tyvärr är det fotoförbud där inne och Nicky Harrison´s foton på Instagram och Facebook visar mer drinkarna än miljön och stämningen. Gissar de vill hålla baren så hemlig som möjligt… Måste erkänna att jag smygfotade lite på toaletten, som ni ser.
