Det är fredag kväll och min väninna Viveca och jag går med snabba steg på Skånegatan i Stockholm. Vi ska till en restaurang som endast har drop-inbord och det gäller att komma i tid. I ögonvrån ser jag in genom ett stort fönster och något där inne fångar mitt intresse. Jag tvärstannar. Det är restaurang Mazra’a, säger Viveca. Du vet; stället jag har pratat om i flera månader.
Vi ser att det finns några lediga bord, så vi bestämmer oss på sekunden för att fråga om de har plats för oss.
Det har de! Vi enas snabbt om att byta fokus från mexikansk till palestinsk mat.
Vi får plats vid ett högt barbord för två en bit in i den lilla lokalen. Servitrisen är snabbt på plats och förklarar konceptet för oss, samtidigt som hon tar dryckesbeställningarna. Det är naturvin som gäller, vilket inte är min favorit. För grumligt och för lite bubblor. Jag ber om det minst grumliga vita eller rosevinet de har, och hon lyckas trolla fram ett mörkt rosevin som faller mig på läppen.
Maten på Mazra’a
Menyn är indelad i större och mindre rätter, och det är två till tre per person som gäller; beroende på storleken. Servitrisen lovar på eget bevåg också att säga till om vi beställer för mycket, vilket verkligen uppskattas. Jag blir alltid lika irriterad när vi uppenbart har beställt för mycket mat i förhållande till antalet vid bordet och den som tar beställningen inte säger till.
Både hummus och babaganoush är givna rätter för oss, en av de stora favoriterna när det gäller mat från Mellanöstern. Till detta ett runt Jerusalembröd med sesamfrön, som serveras varmt direkt från ugnen.
Vi väljer två av Mazra’as stora rätter; en fisk- och en kycklingrätt. Fisken är friterad dorade, också kallad sea bream, med sallad och grön Jerusalemtahini, kyckligen musakhan är en palestinsk klassisker och serveras med karamelliserad lök, sumak och olivolja.
Hummusen är den godaste jag har ätit, och då är länder som Libanon och Jordanien inkluderat. Babaganushen är också god, men först och främst en fröjd för ögat. Kycklingrätten är inte mycket att se på, men väldigt mustig och god i smaken.
När det kommer till doraden så är den helt fantastisk. Perfekt friterad, knaprig och god. Den gröna tahinin kompletterar fisken perfekt och när vi frågar får vi veta att det gröna bland annat är koriander och persilja.
Maten på Mazra’a håller verkligen hög klass, detta är ett ställe som är både elegant och avslappnat på samma gång. Servicen är också mycket bra och kunnig. När jag precis ska börja filea fisken och Viveca ställer en helknasig fråga om hur detta görs och jag skrattar till, så är en servitör snabbt på plats och erbjuder sig att hjälpa. Vilket vi självklart tackar ja till, så kul tycker jag inte det är att filea fisk.
Om jag ska dra fram något som kan förbättras så är alla fyra rätterna hos Mazra’a ganska små, särskilt när man beaktar att fisken kostar nästan 300 kr och kycklingen nästan 200. Då förväntar i alla fall jag lite mer mat på tallriken.
Deia är en bergsby på nordvästra Mallorca, söder om Port de Soller och en bit in från vattnet. Vi ankommer söderifrån på vår dagsutflykt från Palma och får köra genom staden för att leta parkering.
Jag känner omedelbart äkta kärlek för de små stenhusen, den lummiga grönskan med palmer och apelsinträd och de vackra vyerna. Att delar av byn ligger på en höjd och andra delar i små dalar bidrar till idyllen.
Precis min kopp te. Som tur är detta dagens sista stopp och vi planerar också att äta lunch.
Trattoria Italiana
Det är en bra bit efter lunchtid och vi är hungriga. Vi har i bilen på väg till Deia hittat restaurangen Trattoria Italiana, som får bra omdömen och har en stor terrass med fantastisk utsikt. Denna blir det.
Det finns ett och annat ledigt bord på terrassen och vi blir tilldelat ett med absolut godkänt utsikt. Vi beställer alla tre pasta, vi är ju på en italiensk trattoria. Pastan är god, men inte fantastisk. Det är terrassen och vyerna som är Trattoria Italianos största tillgångar enligt mig.
Deia ska vara känt för god mat, så det kan vara värt att göra egna undersökningar. Vi såg många mysiga ställen när vi promenerade runt, men många verkade endast ha inomhuslokaler.
Trattoria Italiana
Konstnärssjälar, gallerier och små butiker
Det är många konstnärer bosatta i Deia, och jag läser också att kända och förmögna personer söker sig hit. Konstnärerna gör att det finns många gallerier och små butiker som säljer konsthantverk och keramik. Här och var ligger också små caféer och tapasställen längsmed de smala och backiga gränderna. Det hela känns småskaligt, genuint och charmigt.
Den gamla tvättanordningen på trottoaren
Deia är inget stort ställe men detta är en äkta fotobuffé för min kamera. Jag beger mig ut på en liten promenad när hungern är ställd. Runt kröken på huvudvägen upptäcker har jag den perfekta vyn med en palm i förgrunden, följt av trädgårdar med apelsinträd och olivträd och de små stenhusen. Som en kuliss bakom det hela terrassodlingar och slutligen de höga bergen. Det kan knappast bli vackrare.
Jag springer på mitt sällskap Alice och Mija på gatan, vilket är oundvikligt i en liten by som Deia, och vi rör oss mot de norra och plattare delarna av byn. Här ligger flera av keramikbutikerna och Alice spanar in ett enormt fat hon var sugen på att köpa senast hon var på Mallorca. Men hur ska hon få hem det? Det blir ingen köp denna gång heller.
Trattoria Italiana
Det tar en knapp timme att promenera ner till stranden Cala Deia, eller tio minuter med bil. Vid vattnet ska det finnas fiskrestauranger öppna under sommaren.
Vi lämnar motvilligt Deia, i alla fall jag. På väg tillbaka till Palma passerar vi Hotel Hoposa Costa d’Or, som jag gärna skulle vilja checka in på vid något tillfälle.
Restaurang Voodoo Room på Söder öppnade våren 2023. I en maximalistisk inredning med voodoinfluenser och med genomgående rödskär i belysningen serveras mat och dryck med inspiration från New Orleans.
Jag var i New Orleans för några år sedan och älskade maten där, så jag har småsneglat mot Voodoo Room sen de öppnade.
På menyn finns kreolsk mat som kryddstarka och rejäla köttbiter men också stekta gröna tomater, och givetvis olika rätter innehållande skaldjur. Sistnämnda är något det kryllar av i New Orleans, med betoning på både färska och gratinerade ostron. Nu är inte ostron min grej, så jag hade i alla fall inte beställt detta, men för känslans och autenistetens skuld så saknade jag att detta inte fanns på Voodoo Rooms meny.
Min väninna och jag började med var sin goda cocktail. Som varmrätt tog väninnan tonfisken med apelsinsås och korianderpotatis, medan jag tog en jambalaya med scampi och spicy korv. Min jambalaya var mustig och smakrik, absolut i linje med den mat jag åt på plats i jazzens stad. Portionen var också väl tilltagen, fast jag lämnade korven (jag äter inte rött kött, inget fel på korven i sig), så fick jag inte plats med all mat.
Jag smakade också på tonfisksteken, som jag tyckte var lite i mildaste och diskretaste laget. Sällskapet smakade också på min och vi var både överens om att jag hade dragit vinstlotten.
Jag älskar generellt ställen som erbjuder extra allt inredningsmässigt; jo mer krimakrams ju bättre, så Voodoo Room är är ett ställe som föll mig mitt på läppen. Jag återvänder gärna vid ett annat tillfälle, där jag inte ser bort ifrån att det blir jambalayan igen.
Voodoo Rooms adress är Folkungagatan 84, precis innanför SoFo:s gränser och ett stenkast från T-Medborgarplatsen.
Min senaste resa till Palma var tillsammans med två mycket matintresserade personer. Detta betyder att vi gjorde grundlig research innan vi åkte, vilket igen resulterade i att vi åt väldigt god mat på trevliga ställen. Givetvis spansk mat, men vi varierade från enkla och genuina tapasställen till mer påkostade ställen med nyskapande rätter och med modern tvist på klassiska rätter.
Här kommer våra bästa tips till restauranger och en gelato får också vara med. Ingen inbördes rangering i listan nedan.
Taberna de La Bóveda
Taberna de La Bóveda ligger i livliga området La Lonja. Här snackar vi ett genuint ställe som kan sina tapas. Stora portioner, billigt vin, mönstrat kakel och trätunnor. Sommartid ska det finnas en terrass på hamnpromenaden, men vi satt inomhus vid fönstret. Väldigt goda tapas, min favorit är definitivt de klassiska på enklare och traditionella ställen.
Adress: Paseo Sagrera 3, öppet för både lunch och middag.
El Camino
Utöver att El Camino serverar fantastisk mat så är det en väldigt trevlig lokal där gästerna sitter vid en lång bardisk. Pricken över i-et är att köket är helt öppet och är placerat bakom baren. Det är extremt kul att sitta och kika på kockarna in action.
Av våra fyra kvällar i Palma så åt vi på El Camino två av dem, första besöket hade vi bokat hemifrån långt innan. Vi gillade stället massor och när vi skulle gå lyckades vi få personalen att boka oss in också vår sista kväll, fast det egentligen var fullt. Supergod mat också.
Adressen är Carrer de Can Brondo 4, öppet både för lunch och middag men stängt söndagar och måndagar.
Restaurang Xalest
Restaurang Xalest är en del av hotellet Concepció by Nobis, svenskägt och beläget i övergången mellan Palmas gamla stadsdel och Santa Catalina. Byggnaden är en gammal tvålfabrik, som har renoverats elegant. Xalest serverar moderna tapas och mellanrätter med en tvist. Prisläget är något högre, men inte avskräckande.
Adress: Carrer de la Concepció 34, öppet för frukost, lunch och middag.
Vermuteria La Rosa
La Rosa är, som namnet säger, en vermuteria, så här är det drycken vermouth som gäller. Också till maten. Vermouth är mest känt som ”den andra spritsorten” i dry martini, men kommer både som torr och sötare variant. Vi gick för den röda sötare till maten, som var olika tapas. Tapasen på Vermuteria La Rosa är klassiska och vällagde, dock lite mer eleganta och inte så rustika som på t ex La Bóveda.
Lokalen är livlig och stökig, servitörerna charmiga och maten smarrig. Menyn är omfattande och de har också ett stort urval av små konservburkar för den som gillar det.
Adress: Carrer de la Rosa 5, öppet för både lunch och middag.
Patron Lunares Cantina
Patron Lunares ligger mitt i populära Santa Catalina och detta stället bokade vi pga deras guacamole, som Alice och Mija hade ätit tidigare. Man väljer styrka och får den serverad i en skål och blandar själv vid bordet. På menyn finns ett spännande urval av av mellanrätter, det sägs att deras paella ska vara god men vi provade inte denna. Modern och luftig lokal, och på hemsidan (som bara finns på spanska, så jag kan ta fel) tycker jag mig se att det finns en terrass också.
Adress: Carrer de la Fàbrica 30, öppet både för lunch och middag.
Giovanni L. Gelato Deluxe
Glasstället Giovanni L. ligger mitt på Palmas största turistgata och ett stenkast från torget Placa de Cort, vilket givetvis får varningsklockorna att ringa. Men detta är Palmas definitivt godaste glass, vill du bejaka turisten i dig så tar du med den till en bänk på Placa de Cort och spanar in det berömda olivträdet La Olivera samtidigt.
Adress: Carrer de Jaume II 1, öppet från 11 till 23.
Toronto är största staden i Kanada, här bor ca 2,5 miljoner människor av 80 olika etniciteter och det talas mer än 100 språk. En etnisk smältdegel med andra ord. Lite klassisk amerikansk storstad med skyskrapor, neonskyltar och breda avenyer men också områden med äldre byggnader i behov av lite kärlek och stort utbud av etniska restauranger.
Det är lätt att jämföra en amerikansk storstad med Manhattan. I jämförelsen skulle jag säga att Torontos största fördel är att det är promenadavstånd överallt inom centrumkärnan, från gatan Bloor Street och norrs delen av innerstan till hamnen tar det 45 minuter att promenera. Jag var fyra hela dagar i Toronto och jag gillade staden mycket; både det breda utbudet av etnisk mat, och i synnerhet asiatisk, och att jag kunde gå överallt bidrog till detta.
1. CN Tower
CN Tower är ett av Torontos mest kända sevärdheter och ligger helt söder i Entertainemnt District. Detta är en radio- och TV-mast från 1970-talet, är 553 meter högt och var världens högsta då det uppfördes.
Utsiktplattformen ligger på ca 350 meter och utsikten över staden är fantastisk. Det finns en roterande restaurang en trappa upp och en edge walk ännu en trappa upp, där man går på en smal plattform utomhus; hängande fast i en lina. Hjälp, inget för mig.
Inträdet till CN Tower är 43 kanadensiska dollar för en vuxen, vilket motsvarar ca 330 kronor. Eftersom jag är i Toronto utanför turistsäsongen så går jag bara dit och köper biljetten och det är ingen kö. Köerna är dock långa under högsäsong och helger, så det rekommenderas absolut att förhandsköpa.
2. Toronto Railway Museum
Precis utanför ingången till CN Tower ligger Toronto Railway Museum, som visar flera äldre modeller av tågvagnar och lok utanför. Väldigt snyggt mot skyskraporna åt ena hållet och CN Tower åt andra hållet.
3. HTO Beach och HTO Park
När jag är uppe i CN Tower så ser jag något strandaktigt i hamnen, vilket jag självklart vill utforska. Efter en tio minuters promenad är jag framme, och är nu i Harbour District. Så här i september är det inte bikinivarmt och de som är där har kortärmat och kjol/shorts, så jag har lite svårt att avgöra om det solas och badas här på sommaren. Bakom stranden ligger HTO Park, där jag ser några med picknickkorg. Detta är absolut ett trevligt område.
4. Queen´s Quay Promanade
Från HTO Beach går jag trevliga Queen´s Quay Promanade längsmed vattnet till Destillery District, i ganska sakta lunk tar detta ca 45 minuter. Promenaden skapades 2015, när motorvägen Queen´s Quey minskades från fyra filer till två filer.
5. Distillery District
Distillery District är, som namnet säger, inhyst i ett gammalt whiskeydestilleri. Byggnaderna är i tegel och uppfördes under 1800-talet. Dagens Destillery District öppnade 2003 och området består av ett flertal byggnader och den gamla industrikänslan är väl bevarat.
Här ligger ett flertal restauranger, barer och caféer samt små butiker som säljer kläder och konsthantverk.
Efter att ha spanat runt bland de olika restaurangerna väljer jag till slut mexikanska El Catrin Destilleria, som har en färgglad uteservering. Jag tilldelas bord bredvid den öppna brasan, vilket är roligt men en aning varmt då temperaturen fortfarande är hög i september. Jag beställer quesedillas, som tyvärr är den tråkigaste rätten utseendemässigt på menyn. Runt mig kommer det in margaritas i alla färger till borden, och rätter med tillbehören serverade i färgglada skalar placerade i utskurna hål i brädor.
Min mat är absolut god men El Catrin Destilleria är ett ställe man vill gå till med ett gäng vänner och ta in halva menyn att dela på. Inomhus är det också väldigt fint, detta är ett ställe som fungerar också på vintern.
5. Queen West
Gatan Queen Street går väster om Younge Street under namnet Queen Street West. Gatan har gett namn till ett helt område Queen West, där den mer centrala och östra delen består av större och dyrare lägenheter. Den västra delen, mellan Bathurst Street och Gladstone Avenue, går under namnet West Queen West, består av mindre lägenheter och är Torontos mesta hipsterområde.
Gemensamt för hela gatan är det stora antalet restauranger och barer. Queen West har utropats till näst hippaste stadsdelen i världen av magasinet Vouge.
Nu vet jag att alla undrar över vilken som blev nummer ett; det var Shimokitazawa i Tokyo. En stadsdel jag tydligen missade helt då jag var där. Jag kan också lägga till att på tredje plats kom Söder i Stockholm.
7. Graffiti Alley
Gatan Graffiti Alley är en gata som går parallellt med Queen Street West och är en del av området Queen West. Här är graffiti inte bara lagligt utan den uppmuntras också. Gatan består av flera kvarter graffiti och håller hög standard, vissa konstverk sträcker sig över en hel fasad och fortsätter runt hörnet.
Torontos Chinatown ligger i korsningen av Spadina Avenue och Dundas Street, vilket är tio minuters promenad från Graffiti Alley. Jag fascineras alltid av olika Chinatowns och super in atmosfären.
Jag visste redan innan att jag ville äta när jag var här och efter att ha kikat lite runt faller valet på House of Gourmet. När jag kommer in i lokalen visar det sig vara en ganska stor restaurang och extremt populär, så jag får köa lite. I kön kommer jag i snack med en lokal familj som bor i området och går till House of Gourmet varje lördag för lunch. Enligt dem god och prisvärd mat.
Jag visas till ett delat bord, där alla är gäster som äter själv. Menyn är inte bara lång utan det är flera menyer att beställa från. Valet faller på en citronkyckling; mycket god men en aning mild i smaken. Glad och nöjd tar jag med mig min blåa lapp med min beställning och betalar i kassan på väg ut.
9. Kensington Market
I nordväst går Chinatown över till Kensington Market. Här ligger indiebutiker, vintagebutiker, konstnärslokaler och restauranger. Området är mycket färgglatt och alternativt, och som godis för min kamera. När jag kommer till en bil sprejlackad i alla regnbågens färger med gröna växter som väger ut genom det trasiga taket och dito fönster så känns det normalt. Huvudgatan är Augusta Avenue men det är mycket att se på också i tvärgatorna.
10. St Lawrence Market
St Lawrence Market är en saluhall, där den första delen uppfördes redan 1850. I södra delen återfinns den fasta saluhallsdelen med frukt, grönsaker, fick och kött. I den norra delen är det ambulerande verksamhet, med bland annat Saturday Farmer´s Market på lördagar och söndagar upptas lokalerna av antikhandlare.
Yonge Street är världens längsta gata; 86 kilometer lång. Den börjar i söder vid vägen Queen´s Quay (se ovan) i Torontos hamnområde och går norrut till Lake Simcoe. Sträckan från hamnområdet till Bloor Street brukar räknas som centrala Toronto.
Den sydligaste delen utgör gränsen mellan Old Town Toronto och Entertainment District. Här ligger också en stor koncentration av kontorsbyggnader och en stor del upptas av enormt stora Union Station.
From Queen Street och norrut sträcker sig området Downtown. Här finns de höga skyskraporna tät i tät och torget Yonge-Dundas Square är som ett mindre Times Square med neon och stora reklam-boards. Här ligger också ingången till Eaton Centre, en stor och bra shopping mall. Precis söder om Queen Street ligger varuhusen Saks Fifth Avenue och Hudson´s Bay Company.
Ett kvarter norr om Yonge-Dundas Square ligger World Food Market, med ett gäng food trucks som säljer street food från alla världens hörn. Det hela är enkelt och billigt och för den som vill avnjuta sin mat sittande finns det picknickbänkar att slå sig ner vid.
Sträckan mellan College Street och Bloor Street är den som tilltalar mig mest. Här kantas Yonge Street av äldre byggnader i två-tre våningar, mixad med en och annan skyskrapa. I de äldre husen ligger nagelsalonger, tatueringsstudion och en mängd små restauranger. Detta är verkligen ett multikulturellt område med huvudsakligen fokus på Asien, och hälften av restaurangerna jag passerar vill jag äta på.
Jag äter väldigt goda nudlar både på Mabu Generation och Seoulicious, för en mycket liten peng. Jag har också span på Bone Soup Malatang, men med bara fyra dagar på plats är det begränsat vad jag hinner med.
Mabu Generation
Mitt hotell ligger i detta område, vilket bara blev så eftersom hotell är orimligt dyrt i Toronto och jag fick ta ett som passade plånboken. Jag trodde det skulle kännas långt från allt annat att bo här och att jag skulle få åka mycket i tunnelbana, i stället var det ett perfekt läge och jag promenerade nästan överallt.
Seoulicious
12. Church-Wesseley Village i Toronto
Detta område upptäcker jag av en tillfällighet när jag ska gå till tunnelbanan för att åka till flygplatsen. Gatan Church Street går parallellt med Yonge Street och området runt korsningen Wesseley Street går under namnet Church-Wesseley Village och omtalar sig själva som de homosexuellas område. Här finns regnbågsfärgade gator, färgglada hus och överallt på trottoarerna står skyltar om drag shows och drag brunch.
Nu jag ser detta för sent att hinna och drag brunch är något jag hade velat göra med en grupp vänner och inte själv, men låter väldigt kul.
13. Yorkdale Shopping Centre och The Cheesecake Factory
Yorkdale Shopping Centre är Torontos absolut största shopping mall. Här finns allt man kan önska sig i shoppingväg. Resan tar ca 30 minuter med tunnelbana från stan och jag åker hit för att äta en Adam’s Peanut Butter Cup Fudge Ripple på The Cheesekake Factory.
Jag älskar detta maximalt kompletta bakverk och brukar drömma om det hemma. Så när jag är en halvtimmes tunnelbanafärd från the Cheescake Factory så är det för mig lika självklart att åka till Yorksdale som om det skulle vara fem minuters promenad bort.
14. Dagsutflykt till Niagara Falls
Det är ca två timmars resa till Niagarafallen från Toronto och det går en uppsjö av bussar och tåg dit. Fast Niagarafallen omges av väldigt mycket kommers och aktiviteter att göra så är fallen i sig imponerande och absolut värt resan.
SAS flyger direkt från Stockholm till Toronto fyra dagar i veckan. Resan tar ca nio timmar och det går att hitta tur- och returresor från 6000 kronor. Direktflyg rular alltid.
Fun fact
Toronto är visserligen Kanadas största stad, men landets huvudstad är Ottowa.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
– Artikel i samarbete med International Drivers Association –
När det började gå direktflyg från Stockholm till Brindisi i Italien så var jag snabb med att planera en resa. Jag fick med mig min väninna Viveca och vi bestämde mycket snabbt att vi önskade uppleva och bo på flera och att vi skulle resa med offentlig transport.
Apulien är en väldigt fin del av Italien, inte lika känt bland skandinaver, men en region som jag definitivt rekommenderar.
Här är vår ukesrutt dag för dag, samt till slut några tips om regionen och vad jag hade gjort annorlunda om jag innan visste vad jag vet nu.
Dag 1 – Flyg från Arlanda till Brindisi
Vi landade ca 19.30 på Brindisis flygplats och hade förhandsbokat en taxi som stod och väntade på oss. Taxiresan tog någonstans mellan 30 och 40 minuter, så var vi framme i vårt första stopp; staden Ostuni. En av de kända vita städerna på kullar i Apulien. Vi checkade in på vårt fina hotell, så gick vi ut i gränderna för middag.
Taxiresan gick på svindlande €85, som tur var hade vi kommit i kontakt med två tjejer i en Facebookgrupp som vi kunde dela med. Det går också buss, men så här sent på kvällen ville vi bara fram så fort som möjligt.
Dag 2 – Ostuni
Vi hade en heldag i Ostuni, slappade, söp in atmosfären samt gick runt och njöt av den fina staden. Precis perfekt med en heldag och en kväll här; vi hann med allt vi ville göra men inte att ha tråkigt.
Vi lämnade Ostuni för Martina Franca direkt efter frukost. Planen var att ta buss med byte i Cisternino, men vi ändrade oss på plats och tog en taxi. Taxiresan tog 20 minuter, där vi passerade trullihus längsmed vägen och vi såg staden Locorotondo på håll, men för €50 kände vi oss en aning rånade.
Martina Franca är en fin stad, men inte så stor, och det blev lite länge med en heldag.
Planen var att ta tåg mellan Martina Franca och Alberobello, men nu hade vi fått smaken på hur skönt det är med taxi och vi tog ännu en dyr taxi efter frukost.
Framme i Alberobello checkade vi in i vårt fantastiska smurfhus av en trulli och gav oss så ut för att utforska staden. Alberobello blir resans höjdpunkt, både vårt boende och miljön i övrigt i staden var precis som jag älskar det. Online fanns det nästan bara varningar att läsa om alla turister i Alberobello och hur förstört staden är, men under de första dagarna av juni tyckte vi inte alls att det kändes så. Jag hade gärna stannat en till dag här.
Efter frukost tog vi faktiskt en buss från Alberobello mot Polignano a Mare, med byte till tåg i Monopoli. Vi ankom Polignano a Mare innan lunch och kunde gå till vårt B&B i gamla stadsdelen från stationen. Här hade vi tagit på oss spenderbyxorna och bokat tre nätter i varsin stora lägenhet med utsikt ned mot lagunstranden.
Polignano a Mare är en mycket fin mindre stad, där vi åt väldigt god mat och som var precis lagom storlek för tre dagar. Stranden var som förväntad överfylld och det är viktigt att vara förberedd på att skuggan från de höga klipporna kommer ganska tidigt.
Flyget hem avgick ca klockan 20 från Brindisis flygplats, vilket gav oss massor av tid i Polignano a Mare också sista dagen. Dock regnade det cats and dogs denna dag; det var inte riktigt optimalt.
Resan till flygplatsen tog ca 90 minuter, med byte till buss från Brindisis tågstation. Vi ville inte riskera missa flyget hem och åkte 15.30 och var på flygplatsen ca klockan 17, utan några missöden eller dröjsmål alls. Klockan 23 landade vi enligt tidplan på Arlanda.
Tips om Apulien och rundresa i regionen
Vi hörde innan vi åkta att Apulien är ett ganska fattigt område i Italien. Vi märkte inte direkt någon fattigdom, men det fanns inte märkesväskor och -kläder på var och varannan person, eller dito butiker, som det gör många andra ställen i Italien. Vi antar att mao att detta med fattigdom är relativt.
Området Apulien heter Puglia på Italienska, på svenska upplever jag att de två namnen används lite om varandra. Det brukar sägas att Apulien utgör klacken på den italienska stöveln, men området går en bra bit uppöver stöveln också. Största staden är Bari och därefter i fallande ordning Lecce, Taranto, Foggia och Brindisi.
I skrivande stund flyger RyanAir direkt till Brindisi och Norwegian till Bari.
Beroende på att vi förflyttade oss kollektivt, och inte hade egen bil, så fick vi inte med staden Locorotondo, som ifs ska påminna mycket om Ostuni, eller Cisternino som ska vara liten och gullig. Vi missade också stalaktitgrottan i Castellana Grotto, som jag gärna hade besökt, samt trulli-B&Bet Fiano Marchione en bit utanför, som jag hade fått rekommenderat.
Om jag hade gjort om det hela så hade jag bott två nätter, som vi gjorde, i Ostuni, skippat att bo i Martina Franca och i stället bott två nätter i vår fina trulli i Alberobello. Vi ville ha tre dagar med strand och sol i Polignano a Mare, men för den som bara söker upplevelser hade det nog räckt med en dagsutflykt eller en natt och kanske heller bott i en trulli på landsbygden. Jag hade också haft hyrbil och besökt Martina Franca, Locorotondo, Cisternino, och Castellana Grotto på dagsutflykter. Norr om Polignano a Mare ligger fiskebyn San Vito och stränderna Spiaggia San Vito, Spiaggia Porto Contessa och Spiaggia di Porto Cavallo, som jag också hade tagit med.
Vi höll oss nordväst om Brindisi, i riktning Bari, och missade staden Lecce, som egentligen var ursprungsplanen. Det finns också flera fina stränder öster om Brindisi som vi missade; exempelvis Punta Prosciutto, Porto Selvaggio, Marina di Pescoluse, Torre Sant’Andrea samt Spiaggia di Torre dell’Orso. Vi hörde att det är mer klippstränder på Apuliens norra kust och sandstränder på den södra; in mot fotvalvet. Det är redan på min lista att åka tillbaka till Puglias södra delar; då blir det hyrbil som gäller och när man ska hyra bil utomlands är det bra att ha ett internationellt körkort.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
Viveca och jag är på en veckas rundresa i Apulien i södra Italien och väljer staden Martina Franca för den pampiga renässansmiljön. Vi ankommer efter en kort taxiresa från Ostuni, och kan checka in tidigt in vår lägenhet, som inte har mindre än tre terrasser och två våningar.
Vi spanar in lägenheten och utsikten över hustak, blommor och kyrktorn från alla terrasserna. Men vi har också bråttom ut för att utforska stan, så vi går snabbt vidare.
Valvet Porta di Santo Stefano
Martina Franca
Martina Franca är en ganska stor stad i sig men den historisk stadskärnan, centro storico, har en överskådlig och promenadvänlig storlek. Om man ska hårddra det hela så består den av en huvudgata, som går från valvet Porta di Santo Stefano i öst och förgrenar sig i ett antal smala gränder och slutar några hundra meter senare, strax innan Porta di Santo Nicola i nordväst. Givetvis också med en och annan tvärgata.
Detalj på bostadshusPlockbricka på Fadi
Huvudgatan är dock bred och gjord i marmor, och längsmed den ligger enorma kyrkan Basilica di San Martino med vackra tornet med klockan Torre dell´Orologio. Lite tur har vi också, för när vi passerar första gången så pågår ett stort italienskt bröllop. Vi passar självklart på att fota storfamiljen när de poserar framför kyrkan. En favoritsyssla!
Bröllop i Basilica di San MartinoInteriör på FadiUtsikt från takterrassen på vår lägenhet
Aperitivos och pizza
Ett pyttelite stenkast längre bort ligger Piazza Maria Immacolata med två svängda längor med valv. Här dricker vi på kvällen först goda aperitivos på Chi Se Ne och äter senare smarriga pizzor på grannstället Trattoria Ai Portici. Efter det sätter vi oss på en av de många uteserveringarna längsmed huvudgatan och dricker rosecco.
Fadis uteserveringKyrkan Basilica di San Martino
Plötsligt känns det som hela stan flanerar förbi oss, det är nästan köbildning. Överallt hör vi dock italienska; Martina Franca är inte en stad som de utländska turisterna hittar till i flock.
Lunch äter vi på Fadi, som egentligen serverar mest kaffe och vin men som har en hygglig bricka plockmat som vi tar in. Väldig originellt och roligt ställe.
Detalj på en av terrasserna i lägenhetenTornet Torre di San Nicola i den gamla stadsmuren / Uteserveringen på FadiHuvudgatan
Att se och göra i Martina Franca
När vi innan resan läser på om sevärdheter i Martina Franca så nämns de fyra valven i den tidigare stadsmuren, som alla har namn efter helgon, och där den tidigare nämnda Porta di Santo Stefano är den mest imponerande.
Kyrkan Chiesa di San Domenico, belägen i en smal gataTorget Piazza Maria Immacolata, med Chi Se Ne och Trattoria Ai Portici bakom valven till höger
Det finns också flera torn kvar i den gamla stadsmuren, vi tog en runda och kikade på två eller tre av dem men de var inte särskilt spännande. Som sig hör och bör i Italien ligger det också kyrkor lite här och var i staden, utöver stora San Martino är Chiesa di San Domenico den mest imponerande.
Aperitivos på baren Chi Se NeKyrkan Basilica di San MartinoPizza på Trattoria Ai Portici
I tillägg till huvudgatan och de stora torgen består Martina Francas av en mängd smala gränder kantade med bostäder. Här hänger tvätten mellan husen och känslan av italienskt vardagsliv är påtaglig. En stor del av dagen går vi medvetet vilse i gränderna och har vi tur så kommer vi till det valv eller det torn vi letar efter. Det är förresten bilfritt i nästan hela centro storico, vilket känns trevligt och bidrar till en avslappnad känsla.
Detalj från bostadshusRosecco på en av uteserveringarna på huvudgatanEn av de smala gatorna i bostadskvarteren
Martina Franca historiska stadskärna, för det är ju den man vill åt, är inte stor. Vi kom dit efter frukost och åkte vidare till Alberobello efter frukost nästa dag, vilket är tillräckligt för att uppleva staden. För den som har tight schema skulle några timmar också fungera bra.
Torget Piazza Plebiscito och tornet Torre dell´Orologio
Mikrolandet Andorra var ett ställe som tog mig med storm. Nu pratar vi inte om huvudstaden Andorra la Vella, som är ett tax-freemecca för speciellt spanjorer, med allt vad det innebär av kommersiella inrättningar. Utan vi pratar om naturen och Pyrenéerna, bara en kort biltur utanför stan.
Höjdpunkten var utkikspunkten Mirador Solar de Tristaina, en plattform utformat som ett enormt solur. Precis mot gränsen till Frankrike och knappt 40 minuter med bil från Andorra la Vella. Dock finns det en hög gulliga byar att stanna till i längsmed vägen, och lägg till hisnande vackra berg att beskåda, så detta kan lätt bli en halvdagsutflykt.
Vi har tidigare publicerat en omfattande guide till Andorra under sommaren, så vi visar vidare till den och lämnar er här som lovat med 15 bilder med WOW-känsla.
Casa del Cava ligger på Söder i Stockholm, på hörnet där Hornsgatan och Götgatan möts och nära Slussen. Här serveras det spansk mat, både i tapasform och a la carte.
Vi är tre personer som tar ett glas på Freyjas takbar Söder efter jobbet en fredag och i 18-tiden börjar vi känna oss hungriga. Vi är redan i området och det går utmärkt att boka bord kl 19, så vi slår till på detta.
Casa del Cava
Detr är halvfullt vid borden när vi kommer till Casa del Cava och vi visas till ett mindre runt bord mitt i rummet. Bästa placeringen! Med hörnläge och stora fönsterytor är det ljust i lokalen och det moderna intrycket förstärks genom mycket blommor och stilren utformning.
Mat och dryck
Det finns endast vanlig sangria på menyn men när vi frågar om cavasangria så går det att trolla fram! En gul kanna med god och fruktig variant kommer på bordet inom kort.
När det gäller mat så går vi för tapas; många smårätter är ju min finaste melodi. Casa del Cava serverar klassiska tapas med en modern twist. Våra val landar på Tabla Mixta, dvs ost- och skinkbräda, potatisen Patatas Bravas, osten Burrata, kroketterna Crocetas Jamon Iberico Pata Negra samt Quesadillas.
Mina två väninnor dricker varsitt glas rött vin på druvsorten Saperavi till maten, medan jag tar ett glas cava från Katalonien.
Ost- och skinkbrädan består av en serranoskinka och en cenina leónskinka, gjort på nöt, samt osterna manchego och madurat; detta är definitivt kvällens godaste rätt. Patatas Bravas serveras med infernosås med sting i, stenbitsrom och gräslök och kroketterna har en tydlig smak av ibericoskinka; båda rätterna är mycket goda. Burratan kommer med basilikakräm och pinjenötter, den är god men anonym och sticker inte ut på något sätt.
Som sista rätt ville vi egentligen ha en griskind, men Casa del Cava höll precis på att byta ut delar av menyn och den fanns inte längre. Vi blev i stället rekommenderade quesadillas med fläsksida, ost, salsa, gräddfil och avokado, som var kvällens svagaste rätt, helt enkelt pga att det var tråkiga smaker, och som i skrivande stund också är borta från menyn.
Allt i allt var vi nöjda med vår middag på Casa del Cava. Jag har varit där tidigare och druckit cava, min ena väninna hade också ätit där tidigare. Stort plus för att fungerar att boka samma dag och att detta inte måste göras veckor innan.
Välkommen till mina personliga favoriter i Norges huvudstad Oslo! Staden där jag föddes och växte upp och där jag fortfarande spenderar mycket tid.
Detta är mina fem absoluta favoritställen. Några mer kända och andra mer okända, gemensamt är att de är det bästa jag tycker Oslo har att bjuda på när det gäller något trevligt att se och göra.
Frognerparken med Vigelandsanläggningen
Frognerparken ligger i centrala Oslo; Vigelandsanläggningen är en del av denna och består av mer än 200 skulpturer och statyer. Detta är min största favorit i Oslo, och jag är här hela tiden. Sistnämnda hänger också ihop med närheten till mig lägenhet. Utöver att det är extremt fint att strosa runt, finns det också gräsmattor för vila samt två restauranger.
Nu pratar vi nationalromantik på hög nivå! En halvtimmes resa med tunnelbanan kliver du av 425 moh och möts av timrade byggnader i norska drakstilen, utsikt över hela Oslo och en legendarisk äppelkaka på Frognerseteren kafé. Ett stenkast bort ligger både Holmenkollen hoppbacke och stavkyrkan Holmenkollen kapell också.
Oscarshall lustslott ligger på Bygdöy, 20 minuters resa från centrala Oslo. Detta är Oscar den I:s present till drottning Josephine, uppförd i finaste nygotiska stil med tinnar och torn. Slottet består av flera små byggnader, en lummig park och det finns också ett café.
Gressholmen är en av tillsammans sex öar i indre Oslofjord. Alla öar är trevliga på var sitt sätt, men Gressholmen är egentligen tre öar som har växt ihop och har flest icke-exploaterade delar. Här finns en strand jag tycker mycket om, och numera också en trevlig restaurang.
Oslo har en medeltida fästning belägen mitt i stan! Ett stenkast från Aker brygge ligger denna pärla, med torn, murar och gräsmattor att slå sig ner och vila på. En gammal goding som jag har gillat sedan jag var barn.
Gatan Graffiti Alley går parallellt med hippa gatan Queen Street West, i Torontos område Fashion District. Den korta gatan är en självklarhet i Toronto för den som gillar mer udda saker att se och göra, men ligger lite bortgömd och inget man bara snubblar över.
Graffiti Alley är tre kvarter lång och fasaderna på båda sidor täcka av högklassig gatukonst. Här är inte graffitin bara laglig, utan det uppmanas att täcka fasaderna med olika konstverk.
Gatans formella namn är Rush Lane, men även på Google Maps anges Graffiti Alley. Som många andra storstäder hade Toronto en utmaning med illegal graffiti över staden. Under början av 2000-talet påbörjades ett arbete med att legalisera och samla målningarna, och 2012 beslutade staden om StreetARToronto, som går under kortnamnet StART, och Graffiti Alley skapades.
De flesta målningarna är gjorda av Kanadas största graffitikonstnärer och största delen lämnas i fred utan att taggas ner av andra. De olika konstnärerna ändrar då och då sina fasader, så förvänta inte att hitta precis samma vid nästa besök.
Uber5000 i Graffiti Alley
Mest imponerande är de gula fåglarna, som fortsätter runt hörnet och täcker två hela fasader. Konstnären är Uber5000 och just de gula varelserna verkar vara hans signum. Jag förmodas att det berättas en historia men jag har inte riktigt lyckats klura ut denna. Någon? Eller är det två motiv, där den sista är att åka skridskor? Och den första en hummer som agerar DJ??? Ja, jag har googlat.
Glöm inte kameran och se till att det finns batteri på mobilen. Selfie-faktorn är mycket hög.
Restaurang Freyja, med takbaren Söder, är Stureplansgruppens första satsning på Södermalm i Stockholm och öppnade i mars i år. I ett helt nybyggt våningsplan, längst upp i samma byggnad som inhyser baren Akkurat, finns det 1100 kvm bar och restaurang och med 360 graders utsikt över Gamla stan, Riddarfjärden, Stadshuset och Söder.
Freyjas takbar Söder
Takbaren Söder är uppdelad i flera olika zoner och med en större och en mindre bar. Drinkarna är både populära, snygga och goda, med roliga namn som rabarberbaserade Rabalder, röda vinbärssura Farstaglitter och jordgubbsfräscha Cykla till Bahamas. Yes, jag har smakat alla!
Mot Riddarfjärden och Gamla stan är Feyjas takbar ett enda långt barbord och här är de bästa platserna enligt mig. Kom i tid för dessa platser, Freyja och Söder öppnar klockan 14 och redan vid 16-tiden en solig fredag kan de bra utsiktsplatserna varit tagna, fast de är många till antalet.
Restaurangen Freyja ligger på samma våningsplan och har likande hissande utsikt. Emma Shields ansvarar för menyn och hon har uttalat Jag vill servera okomplicerad mat av högsta kvalitet. Menyn på Freyja handlar om Sverige och våra bästa råvaror. Det är nutida mat som du blir glad av.
Jag har fortfarande till godo att testa restaurangen, då vi var där valde vi att gå vidare till en annan närliggande restaurang.
Restaurangen Tabbouli
Restaurang Tabbouli serverar libanesisk mat och ligger ett stenkast bort på Tavastgatan. Jag hade inte varit här tidigare, men förälskade mig genast i den lummiga uteserveringen kantas av blommade syrener när vi gick förbi. Uteserveringen är ganska stor, fast alla bord såg upptagna ut så gick vi in och frågade.
Tyvärr var alla bord bokade men de hade ett ledigt bord för två personer inomhus och när det blev ledig utomhus skulle vi få flytta ut. Detta tackade vi självklart ja till och vi fick flytta utomhus redan innan drickan serverades.
Tabbouli har ett stort antal mezerätter på sin meny, men också två avsmakningsmenyer. Vi beställde var sin av den lilla menyn, med varma och kalla meze, för 395 kronor. Först kom de kalla rätterna, där alla mina favoritröror ingick, dvs kikärtsröran hoummus, auberginröran moutabbal, den avrunna yoghurten labneh, mhammara med paprika, strödbröd och valnötter samt kycklingsröra med sesam. Utöver detta kom också persiljesalladen tabbouli och vinbladsdolmar.
Nästa servering var de varma smårätterna, med skivad friterad potatis med koriander, chili, vitlök och citron, ett fat med två sorters piroger, mozarellasticks och falafel. Vid sidan om detta kycklingvingar, räkor och haloumi.
Som alltid är det mer mat än vad man har plats för i en libanesisk avsmakningsmeny. Det finns också stora avsmakningsmenyn, där grillad kyckling och lam ingår, för 495 kronor. Även om en libanesisk avsmakningsmeny alltid består av mer mat än vad jag kan äta så är de generellt mycket prisvärda i förhållande till att beställa separata mezerätter och jag gillar att smaka på många röror och rätter.
Mina tre absoluta libanesiska favoriter är moutabbal/babaganousch, mhammara och kycklingröran med sesam. Alla tre var med och föll mig på läppen, så jag var glad. Det jag inte gillade så mycket med Tabboulis avsmakningsmeny var att först serverades alla kalla rätter, och sedan alla varma. Jag föredrar att äta rörorna tillsammans med den varma maten, inte alla röror först.
Franska restaurangen Chez Jolie i Stockholm öppnade i höstas; ett stenkast från Dramaten, Teatergrillen och Riche, och i nattklubben Collages gamla lokaler.
I pressmeddelandet innan öppningen läser vi lantlig rustik fransk mat och lyxig storstadsbistro möts på nya restaurang Chez Jolie. Vem kan stå emot detta? Inte mina fem goda grannar och jag i alla fall.
Vi är tidiga på plats och börjar med en flaska champagne vid ett av småborden i baren. Jag gillar att komma lite innan och börja med en drink, det blir en dubbel upplevelse av lokalerna med både baren och matsalen. Går man direkt till bordet så missar man ofta baren.
När vi visas till vårt bord så är det till ett runt sådant med en stor rosa soffa, alldeles vid fönstren ut mot gaten. Denna fina majkväll är alla fönster öppnade åt sidan och det är fullsatt på uteserveringen.
Miljön på Chez Jolie
Chez Jolie betyder hemma hos Joile, där Jolie är favorit tjejnamnet till krögaren Mikael Einarsson, som fick två söner och namnet förblev oanvänt. Fram tills nu!
Det är utom all tvivel att vi är på en fransk restaurang. Det är sobert inredd med mörkt trä, vita dukar på borden och mycket speglar. Runt oss står stora champagnekylare med flera flaskor lite här och var. Dekorationen består bland annat av rosor, som förstärker den franska känslan.
Drycken serveras i glas med tunn-tunn stjälk och maten på tungt porslin och med rejäla bestick. Känslan på Chez Jolie är elegant och påkostad.
Förrätter
Vi är sex till bords denna onsdag och till förrätt blandar vi från les entrés– och les hors d´oeuvres-menyerna. Två av oss tar in endiviesallad med getostcrème och rostade hasselnötter, ytterligare två tar kyckling- och ankleverpastej med bakade äpplen, en tar en halv portion tartar på svenskt ytterlår med kapris och jag tar en ankrilette med grillat bröd. Min stora favorit inom fransk mat är confiterad anka, vilket inte finns på Chez Jolies meny. Då får jag i stället möjligheten att prova något nytt i riletten, vilket också är bra.
Alla fortsätter med champagne från fördrinken till förrätten.
Vi är alla väldigt nöjda med våra förrätter, redan nu pratar vi mat av hög glass. Snyggast är pastejen, som serveras i ett donutformat bröd med läcker garnityr. Min ankrilette är underbar; kraftig och mustig i smaken och perfekt kombinerat med det luftiga och rostade brödet.
PARIS-BREST – Kyckling- och ankleverpastej med bakade äpplen, sauternessirap, örter och hasselnötterTrancheringsvagnen / RILLETTES DE CANARD – Varm ankrillette med örter och grillat bröd
Huvudrätter
Som sig hör och bör på finare ställen så är det en riktig paus mellan förrätt och varmrätt, vilket är bra då det ger oss tid att avhandla vad som har hänt sedan julmiddagen.
Så plötligt är de där; huvudrätterna. Två ångade portioner torsk med rotsellericrème och gröna jordgubbar, två ryggbiffar med gruyère- och lökcrème, en hel portion tartar på svenskt ytterlår och vårkyckling med spritärtor till mig.
Torsken upplever båda som god, men väldigt mild och försiktig i smaken. Ryggbiffen, som också är snyggaste rätten visuellt, är båda supernöjda med. Tartaren, som är samma som förrätten men hel portion, faller också i smak. För min egen del är kycklingen god; jus gras-såsen, som är gjort på saften som droppar ned i pannan när kycklingen steks, är underbar men i övrigt blir kycklingen lite tråkig. Jag kan inte låta bli att jämföra med ankan till förrätt och då förlorar kycklingen. Skulle dock säga att detta er mitt eget fel att jämföra två fågelrätter.
Tillbehören till huvudrätterna beställs separat, vi väljer flera skålar med pommes, potatispuré och tomatsallad att dela på.
En rolig detalj är att servitören heller upp såsen på allas tallrikar vid bordet; jag älskar när detta görs.
Till huvudrätterna beställer de andra en pinot noir från Bougogne, för 950 kronor; hvilket är nivån för de lägst prisade vinerna hos Chez Jolie. Jag är inte så mycket för rött vin, så jag byter till en cremant i stället.
FILET DE CABILLAUD – Ångad torskmed rotsellericrème, gröna jordgubbar, gurka och vitvinssås smaksatt med fläderPOULET DE PRINTEMPS – Stekta bröst och grillade lår från vårkyckling med sauterad sallat, bigorre de noir, spritärtor, citron och jus grasSTEAK GRILLÉ – Grillad ryggbiff med gruyère- och lökcrème, grillad knipplök, persillade och rödvinssås
Efterrätt på Chez Jolie
Självklart ska vi ha efterrätt! Precis som senast vi åt middag tillsammans så tar alla likadana. Det blir varm chokladsås med vaniljglass och praliné, där sistnämnda är ett bakverk på karamelliserade nötter. Precis i min smak när det är chokladsås med glass framför glass med chokladsås.
Om efterrätten är det lite delade meningar; hälften tycker den var extremt god, här ingår jag, den andra hälften tycker den är helt OK.
PROFITEROLE – Varm chokladsås med praliné och vaniljglass
Klockan är nu 23 på kvällen och vi har varit på Chez Jolie i över tre timmar. Tre timmar full njutning, med oklanderlig service, mycket god mat och underbara lokaler. Jag gör gärna ett återbesök.
Notan kommer på 7300 kronor för sex personer; då ingår förrätt, huvudrätt med tillbehör och efterrätt samt en flaska champagne, två flaskor rött och två glas cremant.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
Åtta mil norr om Ilulissat på Grönland ligger glaciären Eqip Sermia. Den fem kilometer höga glaciären kalvar i genomsnitt varje tionde minut, dvs att en del lossnar, ramlar ner i vattnet och ett isberg skapas.
Mitt emot glaciären ligger Glacier Lodge Eqi; ett dussin röda stugor och en handfull glampingtält. Alla med första parkett till glaciären.
Båtturen i norra Diskobukten
Klockan 07.45 står Hanne, Peder och jag kittade utanför World of Greenlands kontor i centrala Ilulissat, tillsammans med en handfull andra. Vi prickas av på listan och åker ner till hamnen och dagens båt, som är en av de stora rödorangea, som vi har sett så många gånger på avstånd.
Vi kliver ombord, hittar platser och vi börjar resan mot de norra delarna av Diskobukten, där glaciären Eqip Sermia och vårt boende Glacier Lodge Eqi ligger. Vi passerar större och mindre isberg hela tiden och efter ett tag vill jag gå ut för att se bättre. Det blåser ganska så friskt på övre däck; genom min tunna dunjacka och jeans, så det blir att plocka fram de vindtäta regnkläderna från väskan och ta på. Mycket bättre.
Vi passerar berg på land och det är is, vatten och sol så långt ögat räcker. Vi åker förbi samhället Oqaatsut, ett fiskeläge från 1700-talet utan gator eller biltrafik och känt för restaurangen H8 Explorer.
Glaciären Eqip Sermia
Vid lunch är vi framme vid Eqip Sermia, den fyra kilometer breda och tvåhundra meter höga glaciären. Utöver att den är imponerande och mäktig så kalvar denna glaciär i genomsnitt varje tionde minut under dygnets alla timmar, dvs att en del lossnar och ramlar ner i vattnet.
Vi behöver inte vänta många minuterna innan vi hör det första dova och rullande ljudet som kommer med de större kalvningarna. Tyvärr är det så att ljudet kommer efter att delen har lossnat och ramlat i vattnet, så det är för sent att leta efter kalvningen när ljudet hörs. Det är också svårt att hålla koll på fyra kilometer glaciär samtidigt.
Jag lyckas ha ögonen på rätt ställe och få med mig större kalvningar vid flera tillfällen. Båten ligger cirka 500 meter från glaciären och det är en spektakulär upplevelse att vara så nära. En riktig häftig naturupplevelse.
Här serveras också lunchen, i lådor vi har med oss och med bröd till. Min vegetariska variant var god, det samma var den vanliga rätten med något som såg ut som järpar med grönsaker.
Efter två timmar börjar båten röra på sig igen; vi åker tvärs över fjorden och mot Glacier Lodge Eqi. De röda stugorna och stora vita tälten ligger som kastade ut bland gräs och berg; det ser fantastiskt ut. Jag är sååååå glad över att jag är bland de som ska sova över här och kliva av båten.
Glacier Lodge Eqi
Vi inlogeras i våra röda stugor, som alla är namnsatta efter kända grönländare eller personer som har utmärkt sig på ön. Hanne och Peders stuga bär namnet Arnarulunnguaq, som var en kvinnlig grönländsk expeditionsdeltagare i Knut Rasmussens femte Thuleexpedition över Nordvästpassagen under 1920-talet. Jag bor i stugan Ann Bancroft, som var en amerikansk kvinna som 1992 blev den första kvinnan att krossa Grönland från öst till väst på skidor. Samtliga stugor har utsikt mot glaciären Eqip Sermia och stora fönster med panoramautsikt från sängen.
Vi är sent ute med att boka och det finns bara standardstugor kvar, utan indraget el och vatten. Jag är mycket skeptisk till att bo med delat badrum men det fungerar utmärkt för en natt.
Allt känns helt perfekt på Glacier Lodge Eqi. Naturupplevelsen är makalös; med glaciären framför oss och de röda stugorna utspridda. Bara is, hav, berg, himmel och karg natur så långt ögat räcker. Total avkoppling och hundra procent vackert.
Vi går lite runt och kikar, sitter på Hanne och Peders terrass med var sin Qajaq öl och sätter oss också på kanten av plankorna som utgör gångvägarna utanför min stuga. Vi kan inte se oss mätta på omgivningarna och den kalvande glaciären. Igen och igen säger vi att detta är magiskt och fantastiskt.
Innan middag öppnar baren i Café Victor. På menyn finns det tre drinkar, vilket passar perfekt för oss tre och vi tar varsin färgglada variant. Till middag serveras det som förrätt grillad bröd med romröra, till huvudrätt mustig köttgryta med potatismos, och en svampvariant till den som inte äter kött. Efterrätten har jag i ärlighetens namn glömt bort vad var, men mycket vacker är den och ser ut som vita stenar i grönländsk ljung.
Efter middagen drar vi oss tillbaka till våra stugor, där alla tre ligger i sängen och läser och kikar ut på Eqip Sermia.
Nästa morgon vaknar jag tidigt och tar en runda ner till bryggan, där den franska polarforskeren Paul-Émile Victors stuga från 1950-talet står kvar. Jag passar också på att utforska området med tälten, innan jag träffar Hanne och Peder för frukost.
Det ingår en fyratimmars vandring till moränkanten vid glaciären i vistelsen. Redan när vi bokade bestämde vi oss för att skippa denna för att sitta på altanen och kolla på glaciären till ögonen trillar ut. Vi njuter av glaciären ett tag efter frukost men vi har hört att det finns en kortare vandring upp till en sjö och vi beslutar att gå dit upp. Efter ca tjugo minuter är vi uppe vid den lilla sjön, som ligger där mörk och spegelblank. Vi går upp på en höjd och hittar stora stenar att sitta på och njuter av utsikten.
På vägen ner igen insisterar Peder på att göra en avstickare på en stig som leder till vad som verkar vara ett stup; Hanne och jag följer lagom intresserade med. Det stämmer att vi kommer fram till ett stup, men nedanför detta ligger den turkosa lagunen med sandbanken som skiljer den från det blåa havet. Turen till moränkanten går förbi lagunen och vi hade innan pratat om att gå till lagunen efter att ha varit vid sjön, men att se den ovanifrån slår tusen gånger att stå vid brädden. Vi står länge och njuter av den vackra synen och tar en drös foton. På väg ner igen passerar vi en del av marken med ränder i olika färger; jag är ingen geolog men antar det är mineraler som färgar den på detta sätt.
Strax efter klockan två är det dags att ta våra grejer och bege oss ner mot bryggan för tillbakafärd. Den stora rödorangea båten lägger till igen och vi kliver ombord och åkar tillbaka till Ilulissat. Nu blåser det betydligt mindre, jag sitter hela resan i solen på övre däck och bara njuter.
Vilken upplevelse! Det är svårt att beskriva det hela med ord; kombinationen av mäktig-fabulös-spektakulär-makalös-fantastisk-magnifik-storslagen-fenomenal är nog det närmaste jag kommer.
Bra att veta om Eqip Sermia och Glacier Lodge Eqi
Glacier Lodge Eqi ägs av World of Greenland och bokning görs via deras hemsida. Det finns inga vägar hit och lodgen kan endast nås med båt eller helikopter.
Det går både att göra en heldagsutflykt med båt till glaciären, samt både glaciären och sova över på lodgen. Båten avgår på morgonen och det tar tre och en halv timme till glaciären Eqip Sermia. Där görs det ett tvåtimmars stop och det serveras lunch. Efter det lägger båten till vid den lilla hamnen Port Victor och gästerna som ska bo på Glacier Lodge Eqi stiger av. Båten är tillbaka i Ilulissat igen innan middag.
Det finns fyra sorters boenden på Glacier Lodge Eqi; comfort de luxe, comfort, standard och glampingtält. Comfort de luxe och comfort har indraget el och vatten, dvs de har badrum och uppvärmning. Standard och glampingtälten har varken el eller vatten, det finns gemensamma duschar och toaletter att använda i byggnaden som inhyser Café Victor. Här går det också att ladda mobiler och kameror.
Varje stuga eller tält har en dubbelsäng, i vissa finns möjlighet att bädda för barn i bäddsoffa. I min stuga fanns tre riktiga sängar, men detta hittar jag inget om på hemsidan. Fråga! Alla stugor är ljusa och moderna, med sköna sängar. Lakan och handdukar ingår. Både glampingtält och stugor har privat terrass med liggstolar.
En natt i comfort de luxe kostar ca 5400 danska kronor per person, i comfort kostar det ca 4600 danska kronor per person, medan det i standard och i glampingtälten kostar ca 4200 danska kronor per person. I priserna ingår båtturen, en vandring till moränkanten av glaciären samt trerätters middag, frukost och lunch. Dagsutflykt med båten inklusive lunch, utan att gå i land, kostar ca 2500 danska kronor per person.
Säsongen är från mitten av juni till en vecka in i september, detta gäller också dagsutflykten. Lodgen säljer mycket snabbt slut, så avvakta inte med att boka om du har bestämt dig.
Det finns tre olika guidade vandringsturer att köpa till. Den kortaste är en tretimmers till deltat, det finns också en heldagsvanding till inlandsisen samt en vandring till inlandsisen med övernattning i tält vid base camp. De två sistnämnda kräver två nätter på Glacier Lodge Eqi. Det finns också möjlighet att gå egna vandringar utan guide, bland annat den till sjön som vi gick.
Det är 400 meter ganska brant, och halt, upp från hamnen Port Victor till lodgen. Det rekommenderas därför att packa för endast en natt i en liten bag och lämna resväskan i Ilulissat.
Måltiderna serveras i Café Victor. Här finns också en bar och det går att köpa snacks, chips och kex. Vi hade läst innan att portionerna som serveras är små och att det inte finns mat att köpa, så vi hade med lite förstärkningsmat. Detta var helt onödigt, den mat som serverades var god och vi blev mätta.
Myggor är ett generellt problem på Grönland och här i vildmarken är de extra jobbiga. Vi är här första veckan i juli, vilket är innan myggsäsongen börjar för fullt men de fanns redan överallt. Myggmedel är ett must och det var många som använde hatt med myggnät. Jag tog på min hatt en kort stund, sedan klarade jag mig bra med myggmedel.
Det finns ingen wifi eller mobilmottagning på Glacier Lodge Eqi.
Vintertid erbjuder World of Greenland Igloo Lodge. En annan upplevelse ett annat ställe på utanför Ilulissat, som också ser mycket häftigt ut.
När The Well under 2021 utökade sin stora SPA-anläggning med också ett hotell så var jag inte sen med att boka en natt. Jag verkligen älskar deras SPA och har varit där en handfull gånger; detta är en stor, exklusiv och välutrustad inrättning. Ett toppställe, så förväntningarna på hotellet är höga.
Hotellet är inhyst i en spektakulär och högrest byggnad, delvis ovanpå SPA-et, och med direkt anslutning till detta. Vi går in den gemensamma entrén men i stället för att svänga höger till SPA-et så går vi nu vänster mot hotellets reception. Vi möts av sobert trä och ljusa färger; jag känner spontant att detta kommer bli mycket bra.
Rummen
Vi har valt signaturrum och då finns två kategorier rum att boka; med eller utan skogsutsikt. Vi har valt med utsikt och placeras på översta våningen, där utsikten är fantastisk. Gröna träd så långt ögat räcker, maximalt rogivande.
Samma snygga trädetaljer som i receptionen och art deco-inspirerade detaljer i rummet. Jag går mot badrummet och detta är verkligen spektakulärt. Aprikosfärgat profilerat kakel, igen trä, massor av hyllor (ja, tack!), och en bakbelyst spegel. Väldigt snyggt badrum!
Allt i allt ett fint hotellrum, även om jag tycker det är lite väl sparsmakat med färger och detaljer. Jag kan inte låta bli att jämföra med Ellery i Stockholm eller Fyri i norska Hemsedal, båda ägda av ESS-gruppen, där jag tycker rummet på The Well kommer lite till kort.
Vi har köpt ett paket med hotell och SPA, vilket ger oss tillträde till SPA från klockan 12. Detta betyder att vi får börja med SPA och checka in senare.
SPA
SPA-avdelningen är fördelad på tre våningar och omfattar mer än 10 000 kvm. Här finns bland annat elva olike pooler, 15 saunor och ångbad, flera vattenfall, ett japansk badhus med onsen och ett orientalisk hamam, samt givetvis ett brasseri och en bar. Känslan är exklusiv och lyxig.
När jag tidigare har varit på SPA-et har jag oftast varit på plats vid lunch och stannat till runt 21. Det är inget problem att få tiden att gå, problemet är i stället att hinna med allt.
Vi har bokat femrätters middag i restaurang Mori, belägen högst upp i hotellet med enorma panoramafönster. Det är verkligen en WOW-upplevelse att komma ut av hissen och se utsikten.
Vi visas till ett runt bord 👏 vid de enorma fönstren 👏 och bredvid köket, så vi kan se maten som tillagas 👏. Precis som jag gillar det, vi kunde inte fått ett bättre bord.
De fem rätterna kommer in grupperade och allt är en fröjd för ögat. Så fint och så gott, även om jag tycker det generellt kunde varit lite mer sting i rätterna. Menyn är ändrat nu och jag minns tyvärr inte helt vad vi åt. Dessutom är vi en vegetarian och jag äter inte rött kött och har flera allergier, så vi fick så många alternativa serveringar att det hade blivit en hel roman att beskriva.
Vi hoppade vinpaket och valde i stället ett vitt vin som fungerade bra till allt som serverades. Miljön på Mori är fantastisk och servicen oklanderlig. Drygt fyra timmar senare lämnar vi bordet; glada, mätta och belåtna och går till baren ovanför receptionen för en nightcap.
I baren är det bara ett bord ledigt, men stämningen är väldigt lugn. Förvänta inget håll-igång utöver natten.
Bild från baren lite tidigare under dagen
Frukost i Brasseriet
Frukosten serveras i Brasseriet, som också är SPA-ets restaurang. När jag kommer ner 8.30 är bara ett annat bord upptaget.
Jag börjar plocka på mig den perfekta frukosten. Ja, jag älskar hotellfrukost och det är viktig att det runt också är perfekt. Dvs att jag vill ha det snyggt upplagt på mina tallrikar och jag vill hämta allt på en gång. Sistnämnda finns det två orsaker till; både att jag vill njuta och inte behöva resa på mig åtta gånger för att komplettera, samt att jag faktiskt vill glädja mig över synen av den perfekta frukosten dukat framför mig på bordet och se fram emot att äta den.
Frukosten på The Well serveras som buffé. Utbudet finns det inget att klaga på, med en mycket fräsch uppläggning och fina råvaror. Här finns ett stort utbud av frukt och grönt och inga våfflor eller pannkakor. Eftersom jag varken är våffel- eller pannkaksperson så uppskattar jag den mer vuxna känslan på The Wells frukost.
Praktisk information om The Well
The Well hotell och SPA ligger ca 15 minuter med bil söder om Oslo. Det går att åka buss från centrala Oslo, som stannar på vägen utanför.
Inträdet till SPA-et är i skrivande stund 595, där det går att stanna från det öppnar tills det stänger, och 445 kr för ett kvällspass med ingång från klockan 17. Det är inget problem att spendera en heldag här, det finns massor av pooler och saunas, samt organiserade ritualer i dessa. SPA-et stänger klockan 22.
Observera att det är tysk stil i SPA-et, med möjlighet att vara naken. Jag uppskattar att det är någonstans runt 20% av gästerna som väljer att vara nakna. I saunas är det förbjudet med badkläder, men det går att köpa en sarong att skyla sig med. I övrigt är det inte tillåtet med privata badkläder, man måste köpa deras egna, som ifs är snygga och sitter bra. Samma baddräkt kan användas vid flera tillfällen. Tisdagar är det alltid kläder på, även i alla bastur. Behöver jag säga att detta är min favoritdag?
För övernattningar finns det konstigt nog inga paket att köpa med båda övernattning, SPA och middag, utan i stället att få med champagne på rummet och en sovmask… Övernattning och inträde till SPA kostar ca 2750 för två personer i dubbelrum. Den som köper ett övernattningspaket får tillgång till SPA från klockan 12 på ankomstdagen och fram till klockan 12 på avresedagen.
Restaurang Mori ligger i hotelldelen. Vi åt en femrätters meny som kostar 895 kronor, det finns också en sjurätters som kostar 1195 kronor samt a la carte-rätter att beställa. Det går också att äta middag i Brasseriet för hotellgäster, men här kommer du att få dela restaurangen med SPA-gäster i badrock.
Bilderna från SPA-delen är pressfoton pga fotoförbud.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
