NOLA! Smeknamnet för New Orleans LA, där LA står för den amerikanska staten Louisiana. Staden som jag älskade från första sekund och som är helt olik alla andra amerikanska storstäder jag har besökt.
NOLA är först och främst känt för jazz och kolonialarkitekturen som utgör French Quaters (som faktiskt bygges under den spanska tiden). Men det finns också ett och annat utöver detta som gör NOLA till just NOLA.
Aramgah-e Shah-e Cheragh är ett gravmonument över Sayyed Mir Ahmad, en av Iman Rezas 17 bröder, som dödades av kalifatet år 835. För att hysa Ahmads reliker uppfördes ett mausoleum på platsen där han dödades. Dock är dagens imponerande byggnad huvudsakligen uppförd under 1800-talet.
Aramgah-e Shah-e Cheragh är Irans tredje viktigaste muslimska helgedom. Rutinerna för besök från turister skiljer sig något från andra iranska moskéer och sevärdheter vi besöker.
För det första så är det gratis inträde, vilket vi inte upplevde någon annanstans i Iran. Är det något Iran är bra på så är det att utnyttja att turisterna önskemål besöka deras sevärdheter. För det andra delas alla turister in i grupper enligt språk och får en guide som visar runt och berättar om de olika ställen. För det tredje är det så att alla kvinnor måste skyla sig med en heltäckande chador för att besöka helgedomen. Inga andra ställen har vi varit tvungna att täcka oss utöver schalen och de löst sittande och höfttäckande kläder som alla kvinnliga turister måste bära i Iran.
Vid ingången skickas män och kvinnor till olika tält. I kvinnornas tält får vi visa innehållet i väskorna. Alla som inte redan har på sig en chador får med sig ett nytvättat och inplastat exemplar. Vilket det också är många iranska kvinnor som får då det långt ifrån är alla som i vanliga fall bär chador. Som tur är så står det påkläderskor redo att hjälpa turisterna ta på plagget. Det är mycket tyg och inte helt lätt att fatta hur vi ska få dem att sitta på. Sen är det dags att återförenas med männen i vår lilla grupp.
Vi kommer först in på en mindre gård och får gå genom en portal innan vi kommer in på Aramgah-e Shah-e Cheraghs stora borggård. Ahmads reliker är inhysta i en byggnad där män och kvinnor får göra separata besök. Eftersom vi har manlig guide så är det en gammal gumma som inte pratar ett ord engelska som följer med kvinnorna i sällskapet in.
Efter att ha tagit av skorna så går vi in och möts av speglar överallt, i hela rummet. Det hela är helt sagolikt och jag jobbar hårt för att fånga det hela med kameran. Men lyckas inte som jag skulle vilja. Jag tar också några foton av de bedjande kvinnorna men då kommer vår gumma och förklarar med teckenspråk att jag kan fota tak och väggar i bönrummet men inte kvinnorna som ber, de får inte störas.
Det är lång kö för att röra det spegelklädda monumentet upplyst med gröna lampor som utgör Ahmads gravmonument. Och tyvärr inte tillåtet att fotografera här, gumman har sett hur ivrig jag är. Innan vi kommer dit pekar hon på kameran och skakar på huvudet. Fast jag så gärna vill ta en bild så lyckas jag behärska mig.
Aramgah-e Shah-e Cheragh är öppet dygnet runt. Kvällen efter vill Hanne gå tillbaka till hotellet efter middag och vila medan jag vill uppleva stället också på kvällen. Efter att ha tvekat en halv sekund så beslutar jag att gå dit själv. Jag har sagt det tidigare och säger det igen; det är absolut inte farligt för kvinnor att färdas själv i Iran, inte ens sent på kvällen.
Framme är det samma procedur med väskan. Men jag vet nu hur man gör och kan ta på chadoren själv. Jag är enda besökare vid turisternas ingång och jag får gå in utan guide. Eftersom jag vet vad jag vill se så tar jag mig direkt till stora borggården med stora kupolen och minareter. Nischerna som utgår väggarna är upplysta växelvis i olika färger. Över halva borggården sitter eller står iranier och väntar in dagens sista bön.
Stämningen är trevlig och uppsluppen och det pratas och skrattas medan andra redan har påbörjat bönen. Jag ser många kollar intresserad och undrande på mig. Men till skillnad för på gatan och i parker och på torg är det ingen som tilltalar mig. Om detta är för att de inte vill fråga eftersom de undrar om jag är där som religiös person (vilket verkar konstigt eftersom jag hela tiden har kameran i handen). Eller om det är för att jag nu är själv, och vi inte är två, får jag aldrig veta. Men det jag vet är att jag är glad för att jag gick tillbaka och för att uppleva platsen också på kvällen.
I Lonely Planets Iranguide anges det att turister i vanliga fall inte får besöka Aramgah-e Shah-e Cheragh alls. Men de säger också att handhavandet gentemot turister är olika och man kan ha tur och får komma in. Detta stämmer inte alls överens med vår upplevelse där de utrustade oss med egen guide för att visa oss så mycket som möjligt.
Dock fick vi veta vid första besöker att guide är obligatoriskt för turister och att vi absolut inte kunde fotografera utan guide. Medan jag vid mitt andra besök släpptes in utan guide och då fick jag ett nekande svar när jag frågade om det var fotoförbud utan guide. Så det är helt tydligt olika uppfattningar om hur turisterna ska tas hand om.
Cartagenas vackraste område är utan tvivel den gamla stadskärnan; med kolonialarkitektur och färgglada hus. Områden utanför den gamla stadskärnan består delvis av moderna skyskrapor och här måste jag erkänna att jag blev aningen förvånad under inflygningen. Jag hade absolut inte väntat mig en skyline!
Alla bröllopsgästerna är inhysta i olika lägenhetskomplex på stranden Laguito. Vi fyra från The Viking Delegation tilldelas en mer än rymlig fyrarummare på elfte våningen med tre badrum och där vardagsrum och kök måste vara nära 80 kvadratmeter. Brudens mamma bor i en motsvarande lägenhet på 13 våningen. Dock slår inte detta de fem kanadensiska tjejerna som har 240 kvadratmeter på 21 våningen med terrass ovanpå byggnaden och utomhus jacuzzi.
Det ska ärligt erkännas att stranden Laguito långt ifrån är den finaste jag har besökt. Varken sand- eller vattenkvaliteten är så som jag föredrar. Men det stranden inte erbjuder av skönhet tar den igen genom charm och personlighet.
Laguito är Cartagena-bornas egen strand. Här finns så gott som bara lokala och andra colombianska turister på stranden. Av brud och brudgum så har vi blivit tillsagda att hålla till på en särskild del av stranden och deras vänner kommer och går hela tiden. Det är alltid någon jag känner på stranden och alltid någon att äta lunch med.
Överallt finns massörer och säljare av mat, dricka och frukt. Efter att ha testar olika massörer de första dagarna så är alla fyra vikingar överens om att det är Anna-Isabella i den rosa t-shirt med Sesame Street på som är allas favorit. Nummer två är hennes syster i grön t-shirt, också med Sesame Street. Båda ger de underbar fotmassage men Anna-Isabella är lite hårdare i nyporna.
Vi äter oavbrutet mango och ananas från alla försäljare och dricker juicer från restaurangen. Favoriten blir lulo och en annan som jag inte minns namnet på. Det finns med andra ord massor med frukter i Colombia som jag varken har sett eller smakat tidigare.
Jag vågar mig inte på att äta någon från alla matvagnar. Men en kort promenad från stranden finns ett hål i väggen som säljer underbar räk-ceviche, där vi får en hel bägare med de godaste syrliga räkor, nästan helt gratis.
Utöver eftermiddagen dyker de upp; de som rappar med en portabel högtalare på magen och de traditionella colombianska banden. Vi låter oss minst en gång per dag luras till att få någon att rappa för oss. De traditionella orkestrarna, med dragspel och något som påminner om ett rivjärn med en pinne, håller oftast till under ett solskydd som fungerar som en scen och publiken dansar och höftrullar framför dem, iförd bikini eller badbyxa.
Kort sagt; inte en tråkig stund på stranden Laguito!
En lördag förra hösten befinner jag mig på tidiga morgonbåten mot Sandhamn. Vi är tillsammans tio väninnor och vi har kidnappat Maria, som fyller jämnt, för överrakningsfirande.
Sandhamn förknippas med sommar, sol, sand och salt vatten men det är också trevligt att besöka utanför sommarsäsongen.
Redan klockan 10 kliver vi av båten, i ett Sandhamn täckt av snö med som badar i strålande sol. Vi har tur och får våra rum på Seglarhotellet på en gång. Efter att ha ställt in väskorna så ger vi oss ut på en solskenspromenad.
Vi går mot hamnen och flera av oss shoppar loss på Sommarboden. Sen fortsätter vi genom bostadsområden med röda stugor med vita knutar och jag känner igen att jag vill ha ett sommarboende i Sandhamn. Som jag gör varje gång jag är här…
Restaurangutbudet är givetvis mindre under hösten än under högsommaren men klassiska Värdshuset har öppet. Är man i skärgården ska det ätas strömming; och så blir det för hela sällskapet.
Efter lunch är det dags att njuta av SPA:t. I paket vi har köpt så ingår inträde till hotellets SPA samt till utomhus badtunnan och den flytande bastun vid bryggan. Vi börjar med att hoppa ner i en av de stora badtunnorna. Solen håller på att gå ner och himlen färgas ljust rosa. Stort plus för utomhusbaren som är öppen också vid minusgrader och att bartendern tar beställningar från badtunnan.
Att lämna badtunnan är allt annat än trevligt men upp måste vi. Som tur är så var ät inte många meter att springa bort till bastun. I samma bastu träffar vi en grupp väninnor som ska bada efter bastandet. Vi tackar artigt nej när de föreslår att vi ska följa med.
I vårt paket ingår också tvårätters middag på hotellets restaurang Seglarrestaurangen. Eftersom vi har skvallrat om att vi har ett födelsedagsbarn så får vi lite extra uppassning i form av ballonger, bubbel och efterrätt. Efter middagen förflyttar vi oss de fåtal meterna till baren för dans och drinkar.
Vi kommer ner till frukost i lite olika omgångar nästa morgon. Några av oss bestämmer oss för en promenad runt Sandön medan andra behöver vila i SPA:t. Solen skiner fortfarande och Sandön är otrolig vacker, så för mig är promenaden ett givet val.
Vi fortsätter mot Trouville, den underbara stranden som nu badar i solstrålar bakom tunna moln. Vi går en sväng längs hela stranden och genom skugen till hamnen. Vi har planerat att köpa en av de kända seglarbullarna och kaffe på Sandhamnsbageriet men det är tyvärr stängt. I stället blir det att ge sig tillbaka till hotellet och fika i deras gillestuga.
Klockan 13 kliver vi på båten tillbaka mot Stavsnäs och bara fåtal minuter senare täcks solen av moln. Tack för denna gång, Sandhamn. Vi ses igen i juli.
Vi landar klockan 05 på morgonen på Bakus flygplats. Vi reser med endast handbagage och eftersom det går snabbt genom passkontrollen så är vi utanför flygplatsen på en halvtimme. Alla taxichaufförer försöker locka oss att åka med just deras bil och det uppstår nästan slagsmål när vi försöker undvika att bli lurade. Vi väljer den tystare killen lite bakom som tillhör kedjan med mörklila brittisk-inspirerade bilar, som går under namnet London Taxi.
En halvtimme senare stannar han på motorvägen utanför Bakus gamla stadsdel och berättar att nu får han inte köra längre. Han hoppar ut, och bär väskorna den korta sträckan till vårt hotell Sultan Inn. På vägen passerar vi det medeltida tornet Maiden Tower och han pekar. Mellan de traditionella byggnaderna ser vi Flame Tower, de tre ikoniska skyskraporna, och jag publicerar en tidig morgonstämningsbild på Instagram.
Ytterligare en kvart senare ligger vi båda i våra sängar på hotellet och sussar. Även om det kostar lite extra så har vi bokat hotellnatt också denna natten, vi ville vara säkra på att få rummet på en gång när vi kom fram.
När vi vaknar några timmar senare så bestämmer vi oss för att det är den gamla stadsdelen som står på dagens schema. Området har överkomlig storlek och det är benen som gäller som framkomstmedel. I den gamla stadsdelen är stämningen och byggnaderna tydligt österländska. På bakgatorna ser vi tydligt hur baku-invånarna lever sitt vardagsliv.
Som i så många andra städer omges den gamla stadsdelen av en medeltida skyddsmur. I Baku är muren så gott som intakt, med alla torn och portar, och är en imponerande syn. Vi hittar ett hamam, som har öppet för kvinnor på fredagar och tisdagar, och eftersom det är fredag bestämmer vi oss för att gå tillbaka innan middag. Några timmar senare får vi en underbar skrubbning och massage för cirka 150 kronor. Enda nackdelen är att det inte är tillåtet att fotografera inne den vackra byggnaden, men så är det i alla hamam.
Vi fortsätter till fots i Bakus gamla stadsdel. Längs stadsmurens västra sida betalar vi och går in i Shirvanshah palatset, som uppfördes under 1400-talet. Även om palatset är högt rankad hos TripAdvisor så blir vi föga imponerade då det mesta är alldeles sönder-renoverat. Det mest intressanta palatset har att erbjuda är foto-möjligheterna mot skyskraporna som utgör Flame Towers.
Längs murens östra sida ligger ett stort antal gamla karavanserajer, uppförda som övernattningsmöjligheter för handelsresande längs Sidenvägen under fornas tider. Numera har många karavanserajer byggts om till restauranger och just här ligger ett kluster av dem. Vi spanar in den som ser godast ut och bestämmer oss för middag där. När vi kommer dit, renskrubbade från hamamet, så får vi sista fönsterbordet och bara en kvart senare är det helt fullsatt vid alla bord.
Nästa dag ska vi utforska områdena utanför Baku. Vi har hyrt in en privat chaufför och guide och ska plockas upp tidigt. Med andra ord; dags att bege sig tillbaka till hotellet.
En halvtimmes bilfärd utanför staden Sarande ligger källan vid namn Syri i Kaltër, men som är mer känt under sitt engelska namn Blue Eye.
Vattnet kommer bubblande upp till ytan ur den underjordiska källan och bildar floden Bistricë, som 25 kilometer längre söderut rinner ut i Adriatiska havet. Dykare har varit 50 meter ner i vattenkällan men det är fortfarande okänt hur djup den är och var den börjar.
Vattnet håller en konstant temperatur på 12 grader, vilket självklart är ganska så kallt. Men det var en svårbeskriven fräsch och renande känsla att doppa sig där. Vada i, sätta sig ner och plaska lite i pluret, sen är det dags att ta sig upp igen. Ovanför källan är det byggd en utsiktsplatå, vilken mest fungerar som en hoppa-i-vattnet-platå. Jag skippar att hoppa i vattnet och överlåter detta till sällskapets tonåring My. Mot att jag tar fotograferar, vilket en helt lämplig fördelning av uppgifter enligt min åsikt.
Något nedanför källan ligger några stugor ock ett litet café. På caféet går det att sitta på två pontoner med tak. Känslan av att vara mitt i vattnet och kolla ner i det helt klara vattnet blir södra Albaniens höjdpunkt. När jag förflyttar mig vidare till bryggan, som har sjunkit halvvägs under vatten vattnet, så upptäcker jag algerna som trolskt bildar en värld under vattenytan. Sekunden efter upptäcker samtidigt My och jag en trampbåt ute på vattnet. Vi rusar till caféägaren för att fråga var de kan hyras. Svaret är tyvärr att det är caféet som hyr ut och de har bara en båt. Och den vi ser har precis hyrts ut för en timme.
Det enklaste är givetvis en hyrbil, men en taxi från Sarande som väntar i två timmar kostar 300 kronor. På väg dit hade vi möte med Apollos buss, så den som är på charterresa kan välja att följa med Apollo.
Vägen mellan Saranda och Blue Eye är mycket vacker med åkrar, blommor och berg samt får. Så resan i sig var också en njutning.
Sultanahmet är namnet på området som omfattar flertalet av Istanbuls mest kända sevärdheter. Här ligger Blå moskén och Hagia Sofia på var sin sida av vad som heter Sultanahmet Park, men som påminner mer om ett stort torg med gräsmattor. Bredvid torget ligger basilikacisternen och bara ett stenkast bort ligger Topkapi-palatset.
Om du också är intresserad av museum så ligger både konstmuseet och mosaikmuseet inom räckvidd. Inom Sultanahmet ligger också ett flertal hamam där du kan få en kroppsskrubb, samt den trevliga restauranggatan Hocepasa Sokak.
Det är i de områden som i guideböckerna kallas Sultanahmet och Basar-distriktet, dvs historiska gamla stadskärnan i Istanbul, som flertalet sevärdheter ligger. De två områden ligger också mycket nära varandra; det tar mellan 10 och 15 minuter att gå från Sultanahmet park till basaren. Många turister lämnar aldrig området och jag förstår att det lätt kan bli så.
Alla har olika intressen och önskar se och göra olika. Maxime och jag satsade på dessa aktiviteter:
Och hur lång tid behövs då? Under två dagar hann vi med allt ovan utan att stressa. Vi hade tid att sitta ner och dricka te, njuta av solen från en parkbänk (och få fågelbajs på axeln…) och äta underbara kebaber.
Favoritaktiviteterna, i prioriterad ordning, blir utan tvekan:
Om du är i Istanbul på ett riktigt pressat schema, till exempel en mellanlandning eller har förlängt affärsresan, så går det med planering att hinna med alla våra fyra favoritaktiviteter under en och samma dag. De tre första ligger med bara få minuters gångväg mellan.
Vi lägger också vid vårt bästa tips för middag och kvällarna. Ta spårvagnen till stadsdelen Beyoglu och ät en kebab och drick te i smågatorna. Ta er till exempel till gatan Fuat Uzunay Sokak och ni är mitt bland alla kebaberior och teställen som också erbjuder vattenpipa och backgammon. Vi vågar påstå att detta är så nära det riktiga Istanbul man kan komma som turist.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
Förra gången Maxime och jag var i Miami så passade vi på att gå den klassiska art deco-rundan och spana in alla vackra 30-talsbyggnader. Art deco är en underbar stilriktning; både elegant och stram på samma sätt och verkligen något som faller mig på läppen.
Under förra besöket, för ganska exakt tre år sedan, så var det särskilt två byggnader som jag kärade ner mig i. Båda används fortfarande som hotell och det ena lyder namnet Astor Hotel och det andra The Hotel on South Beach.
Läs mer: Art deco-distriket i Miami Beach
På väg till Colombia så hade vi en heldag i Miami Beach. Eftersom vår lägenhet låg bara ett kvartar bakom Hotel Astor så passade jag självklart på att svänga förbi. De hade renoverat sen senast! Vad som tidigare var snyggt var nu helt fantastiskt-underbart-supersnyggt.
Jag sa det efter förra Miami-besöket och jag säger det igen; vid nästa besök ska jag definitivt bo på ett av de två hotellen.
Boka boende: Hotel Astors hemsida
Jag lärde känna Tone under en skidresa till Chamonix i Frankrike då vi båda var 17 år. Något år senare flyttar jag till Stockholm medan Tone börjar studera vid Juridiska institutionen vid Oslos universitet. Mitt bland kriminologiska teorier och lagböcker lär hon känna Trond.
Ytterligare några år senare flyttar Tone till Kuba där hon skriver sin masteruppsats inom antropologi. Med sig hem från Kuba har hon Pando; som rappar på spanska och givetvis röker cigarr. Ungefär samtidigt pluggar Trond en termin i Amsterdam där han lär känna Claudia från Colombia. Efter ett kort mellanspel hemma i Colombia, med skyhöga telefonräkningar, tar Claudia med sig allt sitt pick och pack och flyttar till Trond i Oslo. Ungefär samtidigt som Claudia flyttar till Norge så flyttar väninnan Pilar till Kanada.
Claudia och Pando har samma utmaningar med ett nytt land, kylan i Oslo, lära sig det norska språket etc. och de fyra umgås flitigt.
Trond och Claudia respektive bruden Pilar
Vi snabbspolar 20 år framåt och jag sitter hemma i soffan en kväll under våren 2016. Mobilen ringer och displayen visar Tones namn.
Tone: Vill du hänga på till Cartagena i Colombia? Claudia och Trond ska i bröllop.
Jag: Carta…. Vad sa du?
Tone: Cartagena. Claudias colombianska väninna ska gifta sig med en kanadensare.
Jag: Kan du bokstavera? Jag måste googla. När och hur länge?
Tone: C-A-R-T-A-G-E-N-A. Tio dagar i januari nästa år.
Jag: Det ser ju helt fantastiskt ut där. Jag älskar kolonialarkitektur och har inte varit i Sydamerika. Ligger vid havet gör det också. Jag är på!
På det sättet slutar det med att vi båda bokar flygbiljetter under pågående telefonsamtal! Vi bokar så att alla fyra träffas upp i London och flyger vidare tillsammans.
Tiden går och avresan börjar närma sig. Under en Skype-planering säger Claudia i en bisats någon i stil med Det gör inget att du inte pratar spanska Lena, för det kommer många kanadensare till bröllopet. Jaha, plötsligt var man inkluderad som en av bröllopsgästerna också! Claudia fattar inget när Tone och jag förklarar att vi inte alls hade förväntat oss att inkluderas i bröllopet och egentligen var glada över bara att få vara med på resan. Självklart ska ni komma i bröllopet också; det är så vi gör i Colombia är svaret. Slutdiskuterat och givetvis ser Tone och jag fram emot händelsen. Ett sydamerikanskt bröllop! WOW.
Dagen efter får vi ett mail från brudgummen med ett detaljerat program. Varje dag anordnas det gemensamma middagar, häng på en särskilt del av stranden, båtutflykter etc. för de utländska gästerna och tillresande colombianer. Så när bröllopsdagen kommer så känner vi redan flertalet av gästerna.
Vad finns att säga? Bruden Pilar är vacker i klassisk klänning och brudgummen Greg är stilig i sin blå och vitrandiga kostym. Gregs 12-åriga son är hans best man och han bär samma ränder som sin pappa. Samtliga colombianska kvinnor har färgglada långklänningar och männen är ledigt klädda i ljus lin. Samtliga kanadensiska män har mört kostym och slips i värmen. Stackarna.
Stämningen är glad och uppsluppen. Mojitos serveras både innan och långt efter maten och till min glädje så har man inga långrandiga tal vid colombianska bröllop. Höjdpunkten är definitivt när bruden har hyrt in ett mexikanskt band. Kvinnorna får utdelat blomsterdiadem och männen får mustasch och någon mexikansk fluga att ha på skjortan. Som den enda personen får brudgummen också en hatt. Riktig bra partytrick och den höga stämningen blir ännu högre!
Så nu har man upplevt ett äkta sydamerikanskt bröllop också. Check på min bucket list.
En av de hetaste resetrenderna under senare åren har varit att resa själv. Faktiskt har det blivit så populärt att det har fått ett eget och lockande namn; soloresande. En soloresänär. Solo travel på engelska. Inte resa själv eller resa ensam eller något annat som ger negativa associationer. Utan resa solo och man säger det med stolthet i rösten.
Den som inte reser solo hänger inte med på den senaste resetrenden, helt enkelt. Både resebloggar, tidningar och magasin hyllar hur bra det är att resa själv. Förlåt; solo. Bloggaren Brooke Saward från World of Wonderlust vek ett helt kalenderår till att varje vecka hylla hur bra soloresande är.
Det finns självklart många fördelar med att resa själv. Man bestämmer själv vad som ska göras och behöver inte anpassa sig till någon annan. Ingen att bråka om restaurangval med, ingen att dividera med om man ska ha sovmorgon eller gå upp tidigt. Man behöver inte dela rum (och säng) med någon som snarkar. Man växer på att klara sig själv och blir mer självständig. Listan kan göras hur lång som helst.
Jag kan ärligt erkänna att jag tycker det är dötrist att resa själv på semester. Ändå har jag gjort det några gångar, så jag vet vad jag pratar om.
Dock är det så att de gångarna jag har åkt själv så har det enbart blivit så för att jag inte har hittat någon som kan eller vill önskar hänga på. Ni vet; valet har varit att åka själv eller inte åka alls. Och på något sätt har jag tydligen tyckt att det är bättre att åka själv än att inte åka alls. Det har aldrig varit så att jag inte har frågat någon om de vill hänga med.
Jag har två utmaningar kring mitt soloresande; det ena är att jag er en social varelse och jag gillar att ha någon att umgås med. Prata, skratta och skåla. Jag tycker det är tråkigt att vara utan sällskap under lång tid och för mig är längre tid mer än en dag. Det andra är att jag är ganska feg. Om jag är själv så händer det ofta att jag går förbi riktigt trevliga restauranger och tänker Hade jag haft sällskap så hade jag ätit där. Nu när jag är själv så vågar jag inte för det är en ”trendig partyrestaurang” där flertalet gäster är stora sällskap.
Ja, jag vet hur du nu kommer att säga att du trivs i ditt eget sällskap och älskar att sitta själv på en uteservering med en bok eller datorn och iaktta de som passerar. Men ärligt talat; tycker inte också du att det skulle vara roligare om du hade någon att skratta tillsammans med över kvinnan med den ovanligt fula frisyren eller hunken som har glömt stänga gylfen? Eller ha någon att skåla med när rosévinet du tar in på Puro Beach i Palma smakar fantastiskt?
Jag har dock kommit fram till att solo stadssemestrar är tråkigare än solo strandsemestrar. Det är något helt annat att ligga själv på stranden en hel dag än att gå omkring själv i en storstad. Då jag under fjolåret var tre dagar i Chigago blev jag på gränsen till deprimerad av att bara gå runt och runt hela dagarna och vara alldeles själv.
Dessutom; som beskrivet ovan så valde jag bort många restauranger som jag var sugen på att besöka. Och jag ogillar den fega sidan av mig själv som väljer bort något jag egentligen vill.
Att lära känna nya personer brukar också framhävas som något positivt med soloresande. Dock kräver det att man naturligt kommer i kontakt med någon. Det vanligaste för att komma i kontakt med andra brukar vara att bo på vandrarhem, vilket inte är min stil. Jag har en kollega som varje år soloreser tre veckor till Karibien och bor på all inclusive. Där lär hon känna de andra gästerna via bordplaceringen på resorten och tycker det är toppen. Dock är inte all inclusive heller min stil; jag gillar vanliga hotell som inte brukar uppmuntra till socialt umgänge med andra gäster.
Skärp dig Lena; du gillar ju att gå ut och säger du är social och får väl lära känna någon på en bar, tänker du nu. Jag måste göra dig ledsen igen; det är inte min stil att sätta mig själv i baren och vänta på att någon ska tilltala mig. Inte heller är det min stil att gå fram till ett sällskap; oavsett kön, och presentera mig. Jag är säker på att alla kvinnliga läsare har utsatts för den påträngande idioten som kommer och stör när hon är ute med sina väninnor. Jag vill inte vara den personen.
Under hösten behövde jag boka en EuroBonusresa innan mina poäng gick ut. Lite dålig framförhållning gjorde att jag satt två dagar innan utgång och skulle boka. Valet stod mellan Tokyo och San Francisco och jag hade inte tid att koordinera med någon att följa med.
Jag valde Tokyo, mitt under körsbärsblomstringen i slutet av mars, och tänkte att resesällskap löser sig. Självklart känner jag någon som vill hänga på till Tokyo. Eller???
Så nu står jag här; alldeles själv och om två månader är jag i Tokyo. Utan sällskap. Vem ska jag stå under de blommande körsbärsträden och peka och säga åhhhhhh tillsammans med? Inte kan jag prata med mig själv i alla fall. Hur ska jag våga besöka alla sushi-restauranger jag önskar? Att låtsas att jag är där med Alfons Åbergs osynliga vän Mållgan känns inte helt aktuellt.
Är du sugen på Tokyo och har semesterdagar och pengar över?
Svara i så fall till desperat och ensam i Tokyo.
Att resa-podden
Come Fly with Me
Earth Wanderess
Fantasiresor
Hallins reseblogg
Livet från den ljusa sidan
New York – My Bite of the Big Apple
Renates reiser
Resfredag
Sky Scanner
Det händer inte ofta men ibland går mina resor till ställen som verkligen fyller mig med häpnad. Det brukar vara för att de är vackrare och mer intressanta än vad jag har fattat innan. Eller att de är, vad jag tycker, beskrivet på ett sätt i guider, tidningar och bloggar som inte ger dem den rättvisa som de förtjänar.
Kiev är en sådan stad. Här finns flera kupoler än i Moskva, vacker arkitektur, god mat och en vänlig befolkning. Nedan listar vi våra nio favoriter från staden.
Som samtliga tunnelbanesystem i forna Sovjet så är tunnelbanestationerna i Kiev en fröjd för ögat. Första linjen öppnades år 1960 och byggnationen pågår fortfarande. En enkel biljett kostar motsvarande tre kronor, så du har råd att åka en kortare sträcka bara för nöjets skuld.
Efter att ha rådfrågat våra kontakter som har varit i Kiev och läst andra resebloggar så fanns det inget tvivel; vi ska bo på Hotell Ukraina, som är Kievs mest kända hotell från kommunisttiden.
Uppfört 1961, fyra stjärnor (men inte riktigt motsvarande svenska stjärnor) 14 våningar, 371 rum, heltäckningsmatta i alla rum och strippbar på bottenvåningen. Sistnämnda är något alla hotell i Kiev har; det finns också en lobbybar där alla har kläderna på. €40 för ett dubbelrum; be om utsikt över torget Maidan.
Det finns ett flertal kyrkor med vackra kupoler i centrala Kiev. Den mest kända är Sankta Sophias kyrka, som byggdes under 1000-talet för att överglänsa Hagia Sofia i Istanbul. Vi klättrade hela vägen upp i klockstapeln för bästa utsikt. Kyrkan har mycket vackra muralmålningar invändigt och togs år 1990 upp på UNESCO:s världsarvslista.
Andra kupolprydda kyrkor i centrala Kiev är Sankt Michael och Sankt Andrew, samt Kiev-Pechersk Lavra en kort resa med tunnelbanan.
Läs mer: Kyrkorna Sankt Michael och Sankt Andrew
Läs mer: Kosterkomplexet Kiev-Pechersk Lavra – Guldkopoler i plural
I Kiev finns det en parallell värld under ytan och den består av shopping! Ni läser rätt. Man tar sig till andra sidan gatan genom att gå i under gatan i undergångar och samtliga undergångar, samt tunnelbana stationer, har byggts ut till shoppinggallerior. Ofta i flera våningar! Ett högst fascinerande och intressant fenomen att de har biltrafiken uppe på gatan och leder de gående och shoppande människorna under jorden.
Galleriorna kan vara enorma, med gångar som leder så långt ögat räcker. Många av dem innehåller butiker som inte föll oss på läppen, men Globus1 och Globus2 under torget Maidan var riktig trevlig.
Golden Gate står som en fin men något udda byggnad i en park nära Sophiakyrkan. Vacker, javisst, men udda och vad är detta? Google gav oss svaret. Under medeltiden var Kiev omgiven av en försvarsmur och Golden Gate, eller Zoloti vorota, var huvudporten in till staden.
Definitivt mest intressant kvällstid, tyckte vi.
Torget Maidan är stället vi alla läste om kring årsskiftet 2013/2014; det var här upproret startade och demonstrationerna pågick. Det var också här den Orangea revolutionen utspelades under 2004.
Torgets fulla namn är Majdan Nezalezjnosti, vilket betyder självständighetstorget. Det delas i två av paradgatan Khreschatyk. Östra delen är en öppen plats med den höga Berehynjakolonnen, uppförd på platsen där det tidigare stod en Lenin-staty. Västra delen har träd, buskar och bänkar och omges av pampiga fasader.
Det hela kan uttryckas enkelt; Khreschatyk är mäktig med sina massiva och höga byggnader i klassisk kommunistarkitektur. Dagtid syns detaljerna och kvällstid badar den i ett mjukt ljus. Kolla då och då framför dig för att inte krocka med andra som också spejar upp.
Om inte den underjordiska shoppingen lockar så hittas klassisk märkesshopping på snygga TsUM på Khreschatyk 38.
Kiev är en stad som är riktig bra på modern asiatisk mat. Vi firande nyår på KOYA, som är en nattklubb och restaurang i tre våningar. Skön känsla med fåtöljer kring borden och smårätter på menyn.
På restaurang BAO serverades vi den godaste maten jag har ätit på länge. Vi var också sugna på att testa Tolsty i Tonkiy, men något hade gått fel under online-bokningen och vi meddelades inte att de hade stängt på nyårsdagen.
Läs mer: Restaurang BAO – Fantastisk asiatisk mat i Kiev
Restaurang Spotykasy fick vi rekommenderade från tre olika personer. Lokalen i sig är väldigt kitchig men roligast var maten. Jag tok in två olika rödbetssoppor till förrätt; en varm i tandkrämstub som jag själv fick trycka ut i skålen samt en frusen som en isglass med grädde på toppen.
Läs mer: Restaurang Spotykach
Det tar två och en halv timme att flyga från Arlanda till Kiev med Ukrainian Airlines. Vi betalade cirka 1600 kronor, utan incheckad bagage.
Reeperbahn är både det mest kända och det mest ökända området i Hamburg. Säg Jag ska till Hamburg till en skandinav och risken är stor att du får motfrågan Jaha, ska du besöka Reeperbahn? som svar.
Reeperbahn är en gata i stadsdelen St Pauli. St Pauli är mycket mer än Reeperbahn men det går inte att förneka att stora delar av stadsdelen är ganska alternativ. Här finns sexklubbarna på Reeperbahn och gatan Große Freiheit, här hänger stora delar av Hamburgs A-lag på hörnet och här finns gatukonsten på var och varannan vägg. Men i St Pauli finns också de trendiga restaurangerna och barerna med mycket personlighet.
Som sagt; gatukonsten finns överallt i St Pauli och i synnerhet norr om Reeperbahn. Jag spenderade en tidig söndagseftermiddag med att spana in området dagtid. Konstverken kom emot mig och de bönade och bad om att bli fotograferade. Vilket jag självklart gjorde!
Reeperbahn är en huvudpulsåder genom St Pauli med tung trafik. Detta hindrar dock inte att sexbutiker och strippklubbar upptar var och vartannat hus. Vilka är öppna dagtid som kvällstid.
Gatan Große Freihet, vilket betyder stora friheten, är en liten tvärgata från Reeperbahn. Här ligger det uteslutande etablissemang som erbjuder lättklädda kvinnor, men det var också här Beatles spelade varje kväll, för en blandad publik, under 1960 till 1962; innan de slog genom.
Till trots för det ruffa utseendet och klientelet på dessa två gator så känns det inte otryggt att besöka varken dagtid eller kvällstid. För ett Beatles-fan är ett besök på Große Freihet ett måste.
Lördag kväll träffas fem svenska och danska bloggare för middag på restaurang Peacestanbul. Alla fem väljer hamburgare och alla fem tar in var sin große de luxe mojito. Preacestanbul har trevlig stämning och är ett bra ställe att börja kvällen på. Bäst var menyerna, som alla var fastsatta i olika LP-konvolut.
Hitta hit: Karolinenstraße 14. Hemsida.
Clockers har en så anonym ingångsdörr och namnet på rutan är så bleknat att det nästan är omöjligt att hitta. Där inne dricker vi goda, men dyra drinkar, och har trevligt. Tips; det är den tillbakadragna röda dörren du ska gå in.
Hitta hit: Paul-Roosen-Straße 27. Hemsida.
Som namnet säger så har denna baren tre rum med lägenhetskänsla. Själva baren påminner om ett självbygge i vardagsrummet. Överallt finns udda lampor och grejer på väggarna. I hörnet står en tvättmaskin och en spis, som jag i ärlighetens namn inte fattar om tillhör inredningen eller används. Stort plus för billig öl och drinkar. OBS: alla drinkar är av grogg-typen. Rom och cola, gin och tonic, vodka och juice. Glöm Mojito och cocktails och beställ en öl.
Hitta hit: Talstraße 22. Hemsida.
Vi valde att besöka The Chung Club efter bilder på de häftiga kyrkoinspirerade fönstren samt de fina glasburkarna. Det vi hade missat var att The Chung Club är en bar med tequilabaserade drinkar som specialitet. Vilket inte riktigt är min kopp te… Men längst bak i menyn hittade jag en ginbaserad drink som jag tog in.
Stort plus för den trevliga och kunniga bartendern som skapade goda drinkar med mycket kärlek. Vi satt i någon sorts hög barsoffa i ena fönstret, vilket var häftigt. Den absolut bästa av de barer vi besökte i Hamburg.
Hitta hit: Taubenstraße 13. Facebook.
Läs mer hos Fantasy Dining om områdena Schanzenviertel och Karolinenviertel i norra St Pauli.
Resan genomfördes i samarbete med Hamburg Tourism & NordicTB.
Synpunkter, text och bilder är mina egna.
Bilderna 16, 17, 21, 22 och 23 är fotograferade av Maria Karlsson/Fantasy Dining.
Vi har tidigare gett Topkapi-palatset första plats när vi listade våra topp sevärdheter i Istanbul. Här kommer ett reportage med ner information om palatset, men också en bildbomb.
Redan innan vi påbörjar backen upp mot Topkapi-palatset så passerar vi en metalldetektor. Trist att det är nödvändigt med detta men tryggt att den finns. Biljettluckorna ligger i palatsets första borggård och vi köper fullt paket med åtkomst till både palats och haremet.
Topkapi-palatset ligger på en höjd och påbörjades på order av sultan Mehmet II år 1459. Senare sultaner har utökat palatset och under 1500-talet nådde det sin nuvarande storlek. palatset omfattar två kringbyggda borggårdar samt en fjärde som påminner mer om en trädgård. Utöver detta finns också haremet.
Under 400 år var Topkapi-palatset huvudsätet i det ottomanska riket, som en egen stad i staden Istanbul. På 700 000 kvadratmeter yta levde 4 000 personer hela sitt liv innan för murarna. Här fanns bostäder, moskéer, bageri, juvelerare, myntverk, sjukhus, och allt sultanfamiljen och konkubinerna behövde. Bland de 400 personerna fanns också ett stort antal eunucker, ofta hämtade från Afrika, som jobbade som tjänare och uppassare.
År 1924 öppnades palatset upp som ett museum.
Andra borggården innehåller palatsets kök i höger längan och några vackert utsmyckade rum i vänstra längan, samt en utställning med ottomanska rustningar. Borggårdens mest intressanta del är ingången till haremet men detta väljer vi att vänta med till sist.
Vårt tips; passera andra borggården så snabbt som möjligt. Du vill prioritera din tid på annat längre fram. Passa dock på att besöka toaletten.
I tredje borggården ligger palatsets största moské Ağalar Mosque samt ett flertal mottagningsrum och utställningar i längorna. I högra längan ligger palatsets skattkammare, som sägs omfatta en högst imponerande samling av objekt dekorerade med guld, silver, diamanter, rubiner, safirer, smaragder, jade och pärlor. Kön hit var mycket lång och utsmyckade svärd är inte högst på vår prioriteringslista så vi hoppade över detta momentet
Vårt tips; passera också tredje borggården så snabbt som möjligt. Du vill prioritera din tid på annat längre fram.
Now we are talking! Båda Maxime och jag tvärnitar då vi kommer in i fjärde borggården. Framför oss ligger en underbar trädgård med fritt liggande byggnader. Bakom ligger sundet Bosporen med all båtaktivitet och i bakgrunden ser vi stadens skyskrapor i stadsdelen Beyolgu.
Vi njuter av utsikten en bra stund innan vi tar oss till byggnaden som heter Mustafa Pashas kiosk, där kiosk är turkiska för byggnad. Uppför trappan och vi kommer till Marmorterrassen med poolen samt de två paviljongerna Revan kiosk samt Bagdad kiosk. Båda uppförda i marmor och mosaik med färgade glasfönster.
Hela fjärde borggården är helt utsökt; den ena byggnaden överträffar den andra. Miljön är briljant och vi vill flytta in! Till slut måste vi lämna i alla fall.
Vi har nämligen också haremet kvar. Visserligen bodde alla sultanens 300 konkubiner här men det gjorde också många andra av palatset 4000 invånare, som samtliga eunucker. Haremet var med andra ord bostadsområdet inom Topkapi-palatset.
Haremet omfattar en stor mängd vackra rum och det rekommenderas absolut ett besök här.
Precis utanför haremets utgång ligger lämpligt nog ett café. Maxime och jag går all in med både juice, vatten och glass. När vi lämnar palatset så spanar vi in katterna som vilar i skuggan på ruinerna som tillhör det arkeologiska museet. Helt nere från palatshöjden så svänger vi höger och går in i Gülhane park. Precis som alla Istanbul-bor som har söndagspicknick i parken, så lägger vi oss en stund och slappar i gräset.
Länk till Topkapi-palatsets hemsida där varje byggnad och rum omtalas detaljerat.
De allra flesta kallar staden vid det gamla namnet Saigon, även om den bytte namn till Ho Chi Minh redan år 1976. Saigon är fortfarande formellt namnet på Ho Chi Minhs stadskärna, så helt ute och cyklar är inte den som använder namnet Saigon. Eftersom detta reportaget bara handlar om citykärnan, så använder jag namnet Saigon.
Oavsett namn, så är Saigon staden som Viveca och jag valde att använda som first Asian entry då vi över jul och nyår 2014/2015 besökte Vietnam och Kambodja. Vi stannade tre dagar, vilket var perfekt eftersom jag har ett hat/kärleksförhållande till asiatiska storstäder. Ja, de är levande, atmosfären kan vara underbar och det händer mycket. Men de är också smutsiga, varma och trafikerade. Samt att jag har bråttom att komma mig till stranden som brukar vara mitt nästa stopp.
Vårt hotell ligger precis vid den stora Ben Thanh-marknaden. Utanför marknaden finns flera stora utomhusrestauranger och vi äter här två av tre middagar. Ja, det ser lite ruffigt ut och det var inte många turister som vågade äta här. Men vi älskade det och maten var fantastisk.
I Saigon finns det ett område som på kartan heter Backpacking District. Backpacking och vandrarhem står inte högst på listan hos Viveca och mig men dag två bestämmer vi oss för att gå förbi i alla fall. Restaurangerna är många och ligger varvade med lika många resebyråer längs de smala gatorna. Det är faktiskt ett trevligt område! Vi tar också en underbar massage (och kommer tillbaka nästa dag för samma) och köper en utflykt till Mekongdeltat.
Det bor åtta miljoner människor i Saigon och vi är övertygade om att hälften av dem äger en moped. Vi har aldrig sett så många mopeder på en och samma gång. Trafiken är omfattande med många sexfiliga gator, så att korsa gatan är en utmaning eftersom det ofta är långt mellan övergångsställen.
Det finns givetvis många andra områden i Saigon. På kvällarna varvar vi att besöka takbarer med att strosa runt, utan karta och utan att veta var vi befinner oss. Går vi vilse så är det bara att fråga efter Ben Thranh-marknaden, så är vi hemma.
Sponsrad artikel
Såhär efter jul, när ekonomin har återhämtat sig igen, så är det många som börjar planera och beställa sommarens semester. Vilket vi också gör, men skillnaden är vi beställer resor mest under hela året.
Det känns i och för sig som att vi har fram till sommaren i box. Innan sommaren blir det Colombia, Dubai, Tokyo och Svalbard, för att nämna ett axplock. För sommaren blir det en vecka i Skåne för Lena, i övrigt är alla blad oskrivna. Glädjen var därför stor då Villada hörde av sig och erbjöd ett långsiktigt samarbete.
Villada är en nystartad svensk sajt för bokning av exklusiva semestervillor, även om de har funnits i Finland under många år. De erbjuder villor i ett flertal länder i Europa; vad sägs om Franska Rivieran, Portugal, södra Spanien, Kreta, Kroatiens kust eller nästan hela Italien?
Vi fastnade direkt för villorna vid Comosjön i norra Italien när vi kollade in utbudet. Vi har båda under flera år drömt om att besöka antingen Comosjön eller Gardasjön. Vem önskar inte bo i en pittoresk italiensk by med höga fjäll bakom och sjön framför oss? Räkna in Ladies Abroad, i alla fall. Sen är det ju också så att Italien är något av ett favoritland hos oss. Lenas första charterresa under tidigt 80-tal gick till Sicilien och efter det har båda återvänt vid många tillfällen.
Detta med att hyra en villa på semestern är dock nytt för oss båda. Vi har ju gjort flera lyckade lägenhetsbyten under semestern tidigare men då har det varit mot mindre lägenheter, och i städer. En egen villa med plats för hela storfamiljen eller en grupp vänner i en mindre by lockar verkligen.
Vi har många vänner med yngre barn som flera gånger har hyrt villa för familjen, ofta tillsammans med andra familjer. Flera av dem pratar om att villa med egen pool är så bra för barnen men vi lovar att vi skulle njuta av en privat pool också som vuxna. Många av Villadas villor har plats för upp till 12 personer och jag ser för mig hur vi ska laga stora gemensamma middagar med pasta, mycket tomater och olivolja.
Eller vänta nu; jag menar hur den som gillar att laga mat ska laga mat till hela gruppen. Jag ska ta rollen som värdinna på fullaste allvar och fokusera på att fylla på allas glas där vi väntar in maten från solstolarna runt poolen.
Reportaget är skrivet i samarbete med Villada, som också äger samtliga bilder i inlägget.
