Podil ligger på en höjd, mellan floden Dnipros södra brädd och torget Maidan. Vi diskuterar länge hur vi ska gripa an stadsdelen. Ska vi gå från Maidan, där vi bor, längs floden och ta bergbanan upp till Podil för att sen beta av det vi vill göra medan vi går ner mot älven igen? Eller ska vi gå från Maidan till Sankt Michaels kloster och sen gå nerför kurviga gatan Sankt Andews Descent för att sluta vid bergbanan som tar oss upp igen?
Till slut vinner det senare förslaget eftersom bergbanans övre station är nära restaurangen Spotykach, som vi önskar testa. Att låta magen bestämma kan ofta vara rätt taktik.
Sankt Michaels kloster
Efter en seg, men ganska slak, uppförsbacke från Maidan-torget så når vi Sankt Michaels klostret, eller Mykhaylivs’kyi zolotoverkhyi på ukrainska. Detta blir vårt första möte med guldkupoler och det är ett riktigt WOW. Vi klättrar upp i klockstapeln för bättre utsikt över härligheten. Så imponerande, och vi vill stanna för alltid.
Självklart går vi i alla fall ner och inne i kyrkan möts vi av guld, tända ljus och mäktiga målningar. WOW igen, fast en annan sorts WOW. Det går inte att jämföra äpplen och päron, det vet alla.
Sankt Andrews kyrka
Vi går den korta sträckan vidare till St Andrews kyrka, Andriyivs’ka tserkva. Riktningen har vi redan tagit ut från klockstapeln. Tyvärr är kyrkan under renovering, vilket betyder bottenvåningen inslagen i ful plast och inte möjligt att gå in i.
Jag kläcker ur mig På något sätt påminner kyrkan lite om Vinterpalatset i St Petersburg och när jag nu läser att det är samma arkitekt så känner jag mig som ett arkitekturorakel.
Sankt Andrew´s Descent
Sankt Andrew´s Descent, Andriyivs’kyi uzviz, är en kurvig och brant gata som har fått sitt namn efter den närliggande kyrkan. Under 1700- och 1800-talen var gatan bebodd av affärsmän och hantverkare och det var ett livligt område. År 2006 påbörjades en renovering av de gamla och förfallna byggnaderna.
Området är i dag ett av de mest populära för turister och många Kievbor säljer hantverk från små bodar. Vad som säljs är av varierande kvalitet, mest imponerar alla kylskåpsmagneter utformad som ukrainsk mat. Vad som fascinerar oss mest, i och för sig under hela vistelsen, är att så många verkligen är klädda i stora pälsar. Vi trodde forna Sovjetstater och päls var en myt!
Vi värmer oss på Café Baguette, där vi beställer in varm choklad. Vad som serveras är visserligen varmt, men endast smält choklad utan vätska i. Det är oklart om vi skulle beställt varmt vatten eller mjölk vid sidan om, men vi slevar i oss chokladen med skeden innan vi går vidare.
Nere vid floden så hittar vi bergbanan. Skylten på biljettkiosken är bara på ukrainska och har två lappar hängande. Den ena anger 60 UAH, cirka 20 kronor, och den andra 3 UAH, cirka en krona. Jag kommer fram och står redo med plastkortet för att betala 180 UAH för tre biljetter. Gissa min förvåning när hon säger nine, please för tre biljetter, alltså en krona per biljett! Inte konstigt att turister blir förvånade över kostnaden för kollektivtrafik i Sverige.
Fakta om Kiev:
- Det tar två och en halv timme att flyga från Arlanda till Kiev med Ukrainian Airlines. Vi betalade cirka 1600 kronor, utan incheckad bagage.
- Kiev har minst lika många, om inte fler, kupolen än vad Moskva har.
- Många pratar riktigt skaplig engelska
- Vi bodde på legendariska kommunisthotellet Ukraine vid torget Maidan. Ett dubbelrum kostar €40.
- Vi åt riktigt gott vid flera tillfällen, rapport kommer senare.