Sponsrad video – Att åka till Kalifornien

Av

-

Min första resa till USA gick, som för så många andra, till New York. The Big Apple! Staden som är USA:s absolut mest populära resmålet bland skandinaver. Året var 2003 och jag var där med min norska väninna för att besöka Malin.

Jag pluggade på Stockholms universitet med Malin. Malin har alltid varit duktig och strax efter hon fyllde 30 så hade hon sluppit genom nålsögat och fått en FN-tjänst. Till råga på allt på deras huvudkontor i New York. För mig var det en given aktivitet att hälsa på henne. Hon bodde helt ute vid East River, på 32:a våningen med utsikt över Manhattan. Min norska väninna och jag stannade en vecka och jag tröttnade aldrig på att sitta i Malins soffa och kolla ut över Manhattan.

Maxime flyttar till New York

Det dröjde till 2011 innan jag besökte USA igen. Jag skulle då på en jobbresa till Las Vegas och passade på att först lägga in en vecka i New York med Maxime. Las Vegas var mycket på alla sätt och jag kände mig mer än nöjd med stället när jag åkte hem efter fem dagar. Nu skulle jag kunna tänka mig att åka dit igen. Och New York och Maxime; hur slutade det? Hon kärade ner sig så mycket i staden att hon omedelbart bestämde sig att flytta ett år till Oslo och jobba för norsk lön, för att sen studera i New York.

Maxime spenderade två år i New York och jag passade på att hälsa på fem gångar. Jag har nu upplevd alla årstider i staden och det känns som jag har upplevd det mesta också. Ena gången jag hälsade på var över jul och vi åkte till Miami och Bahamas för att fira nyår. När Maxime flytta tillbaka till Stockholm så kände jag att det var dags att börja fokusera på andra amerikanska städer. Tidigare i år var jag i New Orleans och Chicago, och jag säger bara WOW, vilken stad New Orleans var. Den var på riktig så jazzig och svängig som man ser på film.

Sååå många ställen att besöka…

Det är så mycket kvar av USA som jag skulle vilja uppleva också. Alla nationalparker….. Västkusten….. Åka Route 66 och Highway 1….. Det år så mycket som redan finns på min bucket-list. Jag har också precis upptäckt att det går en järnväg från Chicago till San Francisco, som jag gärna skulle vilja åka. Ett av världens största länder och nästan allt erbjuds. Jag måste erkänna att jag saknar New York också nu. Det är trots allt två år sen senast jag var där.

Att samla poäng hos flygbolagen för att sen flyga gratis är inget nytt under solen. Hos Norwegian heter programmet Norwegian Reward och jag har varit medlem sen uppstart. Är man en tvättäkta norska så är detta obligatoriskt. Jag har tyvärr inte fått ihop någon Kalifornien-resa än, men snaaaart är jag där. I videon nedan så finns det tips om hur man snabbt kan samla poäng, jag ska själv snäppa upp mig och se till att samlandet går fortare.

Inlägget är skrivet i samarbete med Norwegian Reward.

På väg till Hamburg

Av

Lena Löfblad

-

9

Den som känner mig väl vet att jag inte är så julig. Oftast utnyttjar jag de lediga dagarna för att åka någonstans jag kan värma upp mig och sola och bada. Men vissa delar av julen uppskattar jag högt medan andra kan jag faktiskt klara mig utan.

Plus och minus med julen

Jag vet inte om jag ens vågar erkänna men det jag gillar minst med julen är faktiskt maten. Jag vet, det är som att svära i kyrkan. Men saken är att jag inte äter rött kött, så alla skinkor, köttbullar och korvar utgår, och jag är i tillägg inte förtjust i sill. Dock uppskattar jag lax mycket och gillar Janssons frestelse. Men ni hör ju själv, listan över rätter är ganska kort.

Som tur är listan över det jag gillar med julen längre än den med vad jag ogillar. Julklappar, självklart. Vem gillar inte att få presenter? Jag gillar att dricka god glögg, utan russin men med mycket mandel, och att dekorera fina pepparkakshus. Sen gillar jag också att handla julklappar. Jag har bara fem personer att köpa varje år och det bidrar kanske. Mitt recept är att inte vara ute i sista sekunden och att göra inköpen en tisdag mellan klockan 20 och 21. Då brukar det vara ganska lugnt.

Jag gillar också julpynt, båda i hemmet och i det offentliga rummet. Nu pratar vi fin matchande och påkostad julpynt med mycket ljus.

Mot julmarknader i Hamburg

Och julpynt i det offentliga rummet för mig över på det jag egentligen ska berätta. Var hittar man mer julpynt och en mysigare stämning än på julmarknader? Och bättre utbud av glögg och mysigare julstånd?

I kväll åker jag iväg på årets näst sista resa. Jag ska till Hamburg för att fördjupa mig i just julmarknader. Jag ska dricka glühwein till jag måste ledas hem, jag ska äta dekorerade pepparkakor (japp, färgglad glasyr är ett must) till jag spricker och jag ska fotografera julpynt och julstånd till kameran glöder. Jag åker dit med ett gäng svenska och danska resebloggare och det är tur jag har någon som kan ta hand om mig om jag skulle uppfylla allt jag planerar ovan.

Resan genomförs i samarbete med Hamburg Tourism & NordicTB under hashtaggarna #HolyHamburg och #ChristmasInHamburg. Synpunkter, text och bilder är mina egna.

Samtliga bilder i inlägget ägs av Hamburg Tourism.

Berat – Staden med tusen fönster

Av

Lena Löfblad

-

2

Vi anländer till Berat, från Makedonien, efter fem timmars bilfärd på vägar av intressant kvalitet. Google Maps säger det ska ta tre och en halv timmes färd. Vi var i tillägg fast i ingenmansland mellan Makedonien och Albanien i 45 minuter, beroende på Internet problems.

Men till slut kommer vi fram till Berat och det första vi ser är de tusen fönstren i den gamla kristna stadsdelen Gorica. Vackert-vackert-vackert!

Muslimska stadsdelen Mangalem norr om floden

Vårt mål är borgen Kalasa på höjden ovanför den muslimska stadsdelen Mangalem, på andra sidan av floden för Gorica. Jag har läst att man vill ta bilen upp till borgen eftersom det är långt och brant men den enda vägen vi ser upp är en gångväg belagd med blanknött marmor. Som tur är så ligger turistinformationen på hörnet och jag hoppar ut ur bilen och beger mig ditåt. Varför blir vi ens förvånade när det visar sig att det är uppför den branta marmorvägen vi ska ta oss?

Berats borg Kalasa

Vi börjar köra upp. Det går sakta och det är halt. Mittvägs tänker jag att det känns som första stora uppförsbacken på Gröna Lunds berg och dalbana. Jag hatar berg och dalbanor och bestämmer mig där och då för att gå ner igen. Inte chans att jag åker nerför den backen. Dessutom börjar bilen varva halvvägs uppför backen och även chauffören är mycket tveksam till att åka ner för samma backa igen.

Vi överlever och efter att ha parkerat möts vi av stenhus med fönster! Och stickade barnkläder och broderade dukar som kvinnorna säljer utanför sina hem. Berats kvinnor verkar ta sitt handarbete seriöst.

Vi fortsätter genom bostadskvarteren mot borgen Kalasas centrala delar. Utsikten mot kringliggande berg och nedanförliggande dalar är fantastisk och vi har fotopauser var och varannan meter. Utanför restaurangen på borgens högsta punkt börjar vi prata med ägarnas 12-åriga dotter. Hon tar oss med till borgens sydligaste punkt där vi kan se stadsdelen Gorica och de tusen fönstren från fågelperspektiv.

But the safer road is longer. Just go the short one and hit the brakes just a little all the time. Then you will not slide.

Efter att ha beställt en underbar helgrillad kyckling som alla delar på så går jag en sväng mot parkeringen. Det kan ju inte vara så att den ohälsosamt hala och branta marmorvägen är enda vägen ner från borgen? Mycket riktigt, det är det inte. Killen jag pratar med berättar att det finns en asfalterad väg om vi kör åt andra hållet. But the safer road is longer, you do not want to go that road. Just go the short one and hit the brakes just a little all the time. Then you will not slide. Eeeeh? Behöver jag berätta att vi valde den asfalterade vägen? Ingen av oss är självmordsbenägna och vi gillar inte heller dödsångest.

Kristna stadsdelen Gorica söder om floden

Nackdelen med den långa, trygga och asfalterade vägen är att vi kommer ner på vägen långt förbi de tusen fönstren i Gorica. Husen som jag hade tänkte stanna till och fotografera på vägen ur Berat. Dock är lättnaden över att leva är större än besvikelsen över att inte ha fotograferat husen.

Som tur är har mina vänner Irene och Kenneth varit i Berat dagarna innan oss och jag har lånat inläggets huvudbild samt bilderna 2, 3 och 15 från Kenneth Cornelius.

Berat togs upp på UNESCO:s världsarvslista år 2005.

Resebesatthet – Västasien och Östeuropa

Av

Lena Löfblad

-

7

Ladies Abroad är ett resemagasin med bred fokus. När vi ska beskriva oss själv så är det storstäder, paradisstränder, rundresor, SPA, personliga hotell och UNESCO-listade sevärdheter priotiterar. You name it, we like it. Men under de senaste åren så har det växt fram nästan en besatthet av att besöka två särskilda områden.

Längst upp på besatthetslistan befinner sig västra och mellersta delarna av Asien, med andra ord Mellanöstern, Kaukasien och Centralasien. Som stärk bra tvåa befinner sig Östeuropa, med Ukraina, Vitryssland, Moldavien, norra Rumänien, norra Kroatien, Kosovo och Slovenien.

Men denna besatthet är ju ingen nyhet…

För den som har hängt med ett tag så är inte detta något nytt; redan i december 2014 skrev jag ett reportage om att besöka Centralasien, Kaukasien och Albanien/Montenegro. 2016 års nyårslöfte blev att genomföra en av dessa tre resor och jag kompletterade också med Iran.

Och jag har visserligen besökt både Iran, Albanien/Montenegro samt Azerbajdzjan i Kaukasien under året men det har varken hjälpt eller stoppat där. För besattheten har bara växt sig större och vidareutvecklat sig för varje resa.

… men den bara accelererar…

När jag i somras besökte Albanien och Montenegro så kunde jag inte nöja mig med dessa två länder som jag i åratal hade suktat efter. När vi ändå var så geografiskt nära så var jag tvungen att ta mig till Bosnien och Makedonien också. Tur att jag har vänner som låter mig hållas och som är med på mina planer.

Bloggaren Johnnybajdzjan skrev i en Facebook-grupp vi båda är med i för ett tag sen följande Då har man varit på resande fot i över 50 dagar, hemma i ungefär 35 timmar, och redan hunnit köpa flygbiljett till nästa lilla (stora) äventyr. Julshopping i Pakistan, here I come! Höjer jag ens på ögonbrynet??? Nej, långt därifrån. Jag puttar bara upp Pakistan några pinnhål på min mentala lista över länder att resa till och väntar med spänning på Johnnys återrapportering.

… och jag kan inte stoppa…

Utöver att jag lägger alldeles för mycket tid på att googla på resor och flygbiljetter, så försöker jag få till pusslet med att lägga resorna till mindre intensiva jobbperioder samt att få detta att passa med säsongen på resmålet. Jag har också tur och har många vänner samt familj som också gillar att resa.

Av mina besattheter, det viss säga västra Asien och östra Europa, så har jag färdigbokad nyårsresa till Ukraina samt resa i juni nästa år till Georgien och Armenien. Huh! Till Kiev i Ukraina åker jag med två kollegor och jag kan erkänna att vi gjorde bokningen under en pågående AW på jobbet. De två andra hade intagit betydligt mer än min blygsamma mellanöl, så när en av dem tyckte OK, vi bara bokar så var jag inte sen om att hålla med. Om de andra ångrar sig nu i efterhand så döljer de det väl.

För Georgien och Armenien hade jag ett färdigt förlag på en tiodagarsresa, noggrann planerat med alla orter jag önskar besöka och alla sevärdheter jag önskar se. Jag presenterade förslaget för norska Hanne, som jag var i Iran med, och hon kvitterade inom en sekund Selvsagt er jeg med. Når reiser vi?

… härnäst då?

Sommarsemestern ser ut till att bli till Slovenien eller om jag ska försöka på någon kombination av Vitryssland och Moldavien? Lockar gör också Libanon, som är min nya jobb-bordsgrannes födelseland, och som hon och mannen besöker varje sommar. Fast vi inte känner varandra särskilt väl så har jag redan kläckt ur mig att om de planerar någon resa med svenska vänner så hänger jag gärna på.

Jag önskar verkligen att få till Centralasien också under nästa år. Bästa tidpunkten är hösten och med fyra länder; Tadzjikistan, Uzbekistan, Kirgizistan och Kazakstan, så behövs det minst tre och gärna fyra veckor. Vilket är en utmaning att få till men jag gillar utmaningar.

Någon som känner igen sig? Särskilt intresse, utan (galen) besatthet, för vissa områden räknas också. Hos Ladies Abroad är vi inte kinkiga. Och den som fortsätter hänga med oss får se vad nyårslöftet för 2017 blir. Det ska ju vara något som är en utmaning att genomföra…

Bilderna är från Transsylvanien i Rumänien samt Belgrad i Serbien.

Helig eld och bjuden på te hos guiden

Av

Lena Löfblad

-

10

Azerbajdzjan betyder den heliga eldens land eller skyddad av den heliga elden. Vad känns då mer naturligt än att besöka ett eldtempel och ett brinnande berg som del två av vår heldagsutflykt?

Eldtemplet Baku Ateshgah

Baku Ateshgah i staden Surakhani är en av tre eldtempel i världen. Av en hädelse har jag tidigare i år besökt också eldtemplet i Iran. Det tredje är i Indien men fast jag har varit i Indien så har jag inte besökt detta. Men två av tre är väl inte så dåligt?

Redan under 1500-talet så hittade man naturligt brinnande lågor i Bakus förort Surakhani, beroende på gas från jordens inre. Baku Ateshgah blev ett pilgrimsmål för zoroastrier från Indien som regelbundet åkte på handelsresor till Kaspiska havet. Under 1700 och 1800-talen byggdes ett tempel på området, med den heliga lågan som den naturliga mittpunkten.

År 1883 drogs det gasledningar i området. Gaskällan, och därmed den självbrinnande lågan, försvann. Försvann gjorde också pilgrimerna och munkarna som bodde i templet. År 1975 öppnade Baku Ateshgah som ett museum, med en artificiell eld.

Det brinnande berget Yanar Dag

Vi kliver in i guiden Rashads röda Lada och lämnar det eldlösa eldtemplet. Nu ska vi uppleva brinnande berg på riktigt!

Och brinnande berg är precis vad vi får! Kolvätegasen härrör från under jordytan och i kontakt med oxygen självtänder den. Rashad berättar att lågornas aldrig släcker; inte när det regnar och inte heller när snön har lagt sig. Vilken imponerande natur vi har! Vi går sedan uppför trappornas till höjdens topp och möts av fin utsikt över den lilla byn.

Det medeltida tornet i Ramana

Rashad gifte sig för ett halvår sen och bor nära Yaner Dag med sin gravida fru. Han bjuder hem oss på te efter utflykten, som vi givetvis tackar ja till. Vi får då också en bonus genom att han på vägen stannar till vid det lilla fortet i byn Ramana.

Vi stannar och Rashad går får att låna nyckeln till fortet. Jag hittar en fåraherde med ett gäng får och fastnar med kameran innan vi kan gå in. Killarna i byn är väldigt intresserade av oss och springer förbi oss som kanonkulor så fort porten öppnar och rakt upp trappan till översta våningen. Vi följer efter upp för den smala trappan och möts av utsikt över den lilla byn uppifrån. En perfekt bonus!

Hemma hos Rashad

När vi kommer till Rashads hem så har frun och föräldrarna precis kommit hem. En släkting har dött och på den tredje dagen ska släkten besöka den sörjande familjen. Med sig har de särskilda rätter som endast ätes vid dessa sammankomster. Rashed skulle jobba med att köra oss runt och kunde inte vara med och besöka den döda släktingens familj, men de har sparat lite av maten som frun och mamman har tillagat för honom. Och för hans gäster, det vill säga Maxime och mig.

Det är olika röror som vi inte helt fattar vad är men som påminner om de valnötsrätter som jag åt i Iran. De hämtar granatäpplen från träden i trädgården och det är utan tvekan de godaste granatäpplen vi har ätit. Mamman i huset fattar hur förtjusta vi är i deras granatäpplen och skickar med oss två vardera när vi ett tag senare åker hem.

Vi äter två av granatäpplen nästa dag, de två sista packar jag ner i min resväska. Jag är inte helt säker på om det är tillåtet att ta in frukt från Azerbajdzjan men några dagar efter att jag kom hem så bjuder jag över två väninnor på en underbar sallad med confiterad anka och special-importerade granatäpplen.

Del ett från vår dagsutflykt finns att läsa här.

Lervulkaner & hällristningar i Gobustan

Av

Lena Löfblad

-

4

Vår chaufför för dagen, Rashad, väntar på oss i receptionen på vårt femstjärniga boutiquehotell, ett stenkast från Bakus sevärdhet Maiden Tower. Eftersom den gemene man inte få köra innanför murarna som omger den medeltida stadskärnan så får vi gå några hundra meter. Vi når bilvägen och Rashad går fram sin knallröda Lada från 1982, öppnar dörren och säger Please enter.

Maxime och jag gillar kontraster. I Baku väljer vi att bo fint, dock nästan gratis med svenska mått. I samband med Iran-resan i våras lärde jag känna Therese via Facebook-gruppen Vi som gillar att resa och det visar dig att hon också skulle till Baku i somras. Det var hon som tipsade om guiden Rashad, som hon hade använt, och när det femstjärniga hotellet skulle ha mer än tre gånger så mycket för samma utflykt så var valet lätt. Dessutom; vi gillar som sagt kontraster. Det blir lätt tråkigt annars.

Mot Gobustan

Den lilla röda bilen må ha några år på nacken, men snabbt går det. Fjädringen är också ganska bra så Maxime och jag sitter bekvämt i baksätet. Vi ska besöka fyra sevärdheter, en standardrunda som de flesta turister erbjuds, och vi börjar med att åka söderut mot Gobustan.

Vi flyger förbi oljeriggar och de fåriga fjällen som jag första gången såg i Iran och blev så förtjust i. I Iran undrade Hanne och jag hur de hade fått det fåriga utseendet. Rashad berättar för oss att bergen är gigantiska versioner av de lervulkanerna vi är på väg för att se; det är den rinnande leran från bergets topp som har bildat fårorna. En bonus att få svar på den frågan också!

De bubblande lervulkanerna

Framme i Gobustan så svänger Rashad ut på vad som bara är hjulspår i ödemarken. Efter 15 minuter stannar han och vi är framme, utan någon incident med den lilla Ladan på det dåliga underlaget. För en liten sekund undrar jag om vi har hamnat på månen.

Lervulkanerna är av varierande storlek men det de har gemensamt är att de bubblar över ganska ofta. Så vi väntar inte länge mellan varje ”utbrott”. De klunkar och låter och det är vackert och fascinerande på samma gång.

På väg därifrån tar guiden oss till den större vulkanen, cirka tre meter i diameter, och berättar att många hoppar ner i den för ett lerbad. När man sitter ner så ska leran nå till axlarna. Går man ner i vulkanen så gör det att leran rinner ut över sidorna och man kan då åka kana ner för sluttningen efter badet. Femti meter bort är en sjö som man tvättar av sig i. Både Maxime och är sugna men vi har inte med bikini och detta är första stoppet under en heldag. Efter att ha vägt för och emot så passar vi. Hade vi vetat innan och varit utrustade för det, så hade lerbad i Azerbajdzjan varit en given aktivitet.

De uråldriga hällristningarna

Nästa stopp är de UNESCO-listande hällristningarna i centrala Gobustan. Sen några år finns ett museum att besöka för att lära mer om historien, men vi är mer intresserade av att uppleva och ser till att vi ganska snart kommer oss utomhus.

De äldsta hällristningarna är daterade 20 000 är tillbaka och de nyaste 5 000 år tillbaka. Alltså… Flertalet är mycket figurativa och det är lätt att känna igen båtar med rorsmän, kamelkaravaner och tjurar.

Utöver hällristningarna så finns en utsiktsplattform samt en klippa som går under namnet lejonklippan. Nedanför finns klassiskt stäpplandskap.

Det börjar närma sig lunchtid. Våra två andra punkter på programmet ligger på andra sidan Baku och vi ska äta lunch på det första stället. Det är dags att åka vidare, i vår lilla röda Lada.

Äventyrligt vackra alperna

Av

Lena Löfblad

-

2

Reportaget är sponsrat

För att vara norska så är jag inte alls särskilt intresserad av att åka skidor. Jag ogillar kyla, jag ogillar den fart som slalom erbjuder och jag ogillar den upprepade handling som längdskidor erbjuder. Om sanningen ska fram så är jag inte ens upprörd över skandalen kring Therese Johaug.

Det jag gillar mycket är vackra snö- och vinterlandskap. Jag gillar det på bild, som det underbara inlägget People in the Street publicerade nyligen, men jag gillar också att uppleva vinterlandskap på riktigt. Problemet med på riktigt är bara att det, just det, blir kyligt. Men vill man vara fin så får man lida pin, det vet alla.

Mot alperna både en och två gångar

För att inte åka skidor alls så är det kanske något förvånande att jag tre gångar har varit på skidsemester i alperna. Första gången var på en gruppresa för många år sedan till Chamonix kort efter nyår, om jag inte minns fel så åkte vi på trettondedagen som är min systers födelsedag. Jag åker med en väninna och hennes vänner, tyvärr kommer vännerna och jag vi att inte riktigt hitta tonen. Jag blir i stället bästis och bundis med ett annat gäng som bor på samma hotell. Faktiskt så bra vän med två av tjejerna att vi bara två månader senare åker tillbaka till alperna igen.

Med på resa nummer två har jag fortfarande inga skidor men jag njuter igen av varje sekund. Jag följer med de andra upp med linbanan och jag gör utflykter åt flera håll med stolliftarna, både upp och ner igen självklart, bara för att njuta av landskapet. Jag vet att kameran är min kompis i liftarna och jag vet att albumet är på vinden som tillhör min lägenhet i Oslo, men till trots för att jag har letat så hittar jag det inte.

Tillbaka till alperna en tredje gång

Några år senare har min väninna som jag lärde känna i Chamonix flyttat till Geneve och jobbar för UNICEF. En av fördelarna med Geneve är att alperna är precis runt knuten. Hon fixar en ledig dag och vi sätter oss i hennes bil och åker till Verbier efter hon har slutat på jobbet. Dagen efter åker väninnan skidor. Jag följer med linbanan upp på morgonen och solar, under eftermiddagen strosar jag runt i den lilla byn. Tidigt dag tre åker vi tillbaka och hon går direkt till jobbat.

Sedan några år står inte bara en, utan två, resor till alperna med på min bucket list. Den ena vintertid för att uppleva det isande vackra vinterlandskapet. Den andra sommartid för att uppleva gröna böljande berg och Sound of Music-känsla.

Reportaget är skrivet i samarbete med Lion Alpin, som också har bidragit med bilderna.

Zona Velha – Gatukonst i Funchal

Av

Lena Löfblad

-

4

Området Zona Velha utgör hjärtat i Funchals gamla stadskärna. Funchal är en liten stad och den gamla stadskärnan består av två parallella gator; Rua de Santa Maria och Rua de Carlos med tillhörande tvärgator. De små husen uppfördes under 1800-talet som hem för fiskare och köpmän.

Zona Velha

Gatan Rua dom Carlos I, med torget Largo de Corpo Santo, ligger närmast vattnet och linbanan till Monte, och känns snäppet mer turistifierad än Rua de Santa Maria. Rua de Santa Maria är ingen lång gata, utan en gågata där restaurangerna och konstgallerierna ligger rygg mot rygg. Alla restauranger har givetvis uteservering och eftersom Rua de Santa Maria är en smal gata så ryms det bara en rad bord på respektive sida om gatan. Stämningen blir automatiskt mysig och intim. Flertalet restauranger erbjuder liknande lokal mat och givetvis går det i fisk och skaldjur.

Viveca och jag bor nära där Rua de Santa Marias slutar i öster. När vi första dagen lämnar lägenheten så observerar vi en och annan konstfärdigt målad dörr. Kameran åker automatisk upp. Ju närmre vi kommer gatans centrala delar, ju flera dörrar dyker upp. Olika motiv och olika stilar men det de flesta har gemensamt är att de är mycket färgglada. Vi fattar att det inte är husens ägare själv som har målat sina dörrar, utan detta är ett organiserat konstprojekt.

Projecto Arte Portas Abertas

Det hela startade med att Jose Maria Montero Zyberchema gick omkring och fotograferade gatorna i Funchal. Han fick ofta frågan vad han höll på med när han fotograferade gamla och nerslitna grejer. Svaret han gav var att han fotograferade vad han såg. Fotograferandet fick dock Zyberchema att inse att dörrarna inte var öppningen till något positive och virtuellt, utan gamla och bortglömda. Insikten gav honom ett önskemål om att öppna och framhäva Funchals dörrar för konst och kultur.

År 2010 fick Zyberchema draghjälp av Joao Carlos Abreu, tidigare statsråd för turism på Madeira, och projektet Projecto Arte Portas Abertas kunde påbörjas. I april 2011 stod den första dörren färdig. I dag har var och varannan fastighet på Rua de Santa Maria en dekorerad dörr och det har också spridit sig till Rua dom Carlos I och närliggande tvärgator.

Viveca och jag har svårt att ta oss fram på Zona Velhas gator. De är i utgångspunkten smala och alla utomhusbord gör dem ännu smalare. Men för oss är den stora utmaningen att vi hela tiden stannar till för att spana in och fotografera alla dörrar.

Utsikt, The Bean och pizza i Chicago

Av

Lena Löfblad

-

8

I detta reportage presenterar vi sevärdheter högt och lågt i Chicago samt gott för gom och mage. Vad säges om en gigantisk skinande blank böna som du kan spegla dig i? Eller utsikt från 94 våningen?

360 Chicago

360 Chicago är namnet på utsiktsplattformen i byggnaden vid namn John Hancock Building. Plattformen ligger på imponerande 94 våningen och jag behöver knappast nämna att utsikten är fantastisk. Eftersom jag hade besökt Willis Tower dagtid så valde jag att satsa på Chicago 360 vid solnergång. Ett beslut som jag absolut inte ångrade!

Om inte ett besök på 94 våningen känns tillräckligt spännande så kan spänningen ökas genom att köpa en biljett till de framåtlutande tilt-fönstren. Ställ dig vid fönstret och följ med när fönstret börjar röra på sig och lutar neråt!

Skulle du känna att du klarar dig lika bra utan tilt och alla köer så finns också möjligheten att ta gratishissen upp till Signature Lounge på 96 våningen och köpa en öl för $10.

The Bean

Det officiella namnet är Cloud Gate men alla kallar konstverket för The Bean. Det förställer något som lätt kan associeras med en bönväxt och ligger i Millennium Park i centrala Chicago. The Bean färdigställdes 2006. Den är 20 meter lång och 13 meter hög och väger imponerande 100 ton. Konstverket är belagd med hopsvetsade rostfria plattor som är polerade till spegelblank yta och utan synliga skarvar.

Redan innan jag åkte till Chicago så var jag väldig fascinerad av denna skapelse och jag blev absolut inte besviken. Jag går runt bönan flera varv och ser hur himmeln och solen bakom mig speglades. Om jag flyttar mig till andra sidan speglas i stället skyskraporna på andra sidan gatan. Om jag rör ännu lite mer på mig så kan jag få till en häftig kombination av både skyskrapor i riktiga livet och de som speglar sig. Och om jag går ett varv åt andra hållet i stället så kanske allt upplevs annorlunda… Eller är det verkligen så? Kanske ett till varv åt första hållet måste till igen? Så höll jag på i evigheter.

Och när kvällen kom dagen efter så var jag tvungen att ta en sväng tillbaka. Härligheten behövde också njutas med mörkblå himmel och storstadens ljus.

Mat i Chicago

Det sägs att Deep Dish Pizza uppfanns i Chicago under 1940-talet och det finns ett antal restauranger som påstår sig ha uppfunnit rätten. Vad som är säkert är att Lou Malnati´s, som är restaurangen jag har valt för att testa underverket, sägs vara en av uppfinnarna och den är också en av de pizzaställen som rangeras högst på TripAdvisor. Det gäller att inte vara hungrig när man kommer till restaurangen för det tar cirka 45 minuter från man beställer till pizzan serveras.

En amerikansk klassiker som jag gillar sen tidigare och har provat bland annat i Miami är Cheesecake Factory. När jag hittade en restaurang i bottenvåningen på Willis Tower så var det självklart med ett besök. Favoriten är Adam´s Peanut Butter Cup Fudge Riple Cheesecake och jag blev inte besviken denna gång heller. Fast väääldigt mätt.

En Chicago-klassiker är Lou Mitchell´s som har omelett och mackor till frukost och lunch som specialitet. Öppettiderna är klockan 05:30 till 16:00. Stället har funnits sen 1923 och inte bara kan du äta original mat här, utan den ursprungliga rutten för Route 66 började på gatan utanför. Givetvis finns det en Route 66-skylt utanför restaurangen.

Besöket hos 360 Chicago genomfördes i samarbete med Montpernasse 56 Group.

Sex länder under 18 dagar – Balkan rundresa

Av

Lena Löfblad

-

20

Jag tycker om att räkna länder. Jag samlar helt enkelt på länder. Jag åker sällan tillbaka till samma ställe som jag redan har varit och nästan alla resor går till nya länder som jag inte redan har besökt. Några säger att det är barnsligt att räkna länder. Jag säger att alla måste få spendera sin semester som det passar dem. Mig passar det att uppsöka nya länder och pricka av på kartan.

När vi började planera vår Balkan roadtrip så var det Montenegro och Albanien som var målet. Det visar sig att närmaste, enklaste och billigaste flygplats för Montenegro ligger i Kroatien och dito för Albanien i Grekland. Sen halkade det med ytterligare två länder bara av farten när vi började undersöka detaljerna.

Kroatien

Viveca och jag landar redan kl 09 på morgonen på Dubrovniks flygplats. Vi får bagaget snabbt och har tur med flygbussen; strax efter 10 är vi vid vårt hotell i Dubrovniks gamla stadsdel. Vi möter upp mina norska vänner som är på väg till Grekland med bil, och går på stadsmuren i 35 grader och badar sen från platåer utanför muren. Norska vännerna kommer direkt från Mostar och vi pumpar dem på all information de har om staden samtidigt som vi äter en tidig middag.

Bosnien

Klockan 08:30 nästa dag sitter nämligen Viveca och jag på bussen till Mostar. Vi har med var sin handväska med necessär och rena kläder. Packningen har vi lämnat på pensionatet i Dubrovnik. Vi är framme vid lunch i Mostar och njuter av staden och bron under eftermiddagen och kvällen.

Morgonen efter åker vi lokalbussen till Blagaj och är tillbaka i Mostar för något sen lunch. Vid 15 går bussen tillbaka till Dubrovnik och vi kommer fram precis för middag.

Mellan Dobrovnik och Mostar passerar vi tre gränsövergångar mellan de två länderna men hela bussen är genom på som mest tio minuter.

Montenegro

Vid lunch nästa dag kommer Lotta och dottern My från Sverige. Efter en kort sightseeing i Dubrovnik för de nyanlända är dags att bege sig till bussterminalen för att förflytta sig till nästa land. Bussen från Dubrovnik till Kotor i Montenegro tar tre timmar och vi är framme cirka klockan 19. Vid Kotorbukten har vi hyrt en lägenhet med privat badbrygga, vilket är ganska vanligt i området, för en kostnad av cirka 1000 kronor per natt för tre sovrum.

Vi stannar fyra nätter vid Kotorbukten och vi har hyrbil hela tiden. Mycket bekvämt lämnas hyrbilen till oss vid lägenheten och plockas upp på busstationen när vi ska åka vidare.

Vi behöver byta hyrbil på gränsen mellan Montenegro och Albanien och ta oss med buss över gränsen. Resan mellan Kotor i Montenegro och Shkröder i Albanien tar tre timmar och också här går gränsövergången snabbt.

Makedonien

Efter att ha hämtat ut nya hyrbilen precis över den albanska gränsen så åker vi direkt till staden Ohrid i Makedonien. Bilresan tar över fem timmar, vilket är en timme mer än vad Google Maps säger. Alla fyra kärar ner sig i Ohrid och tycker i alla fall att det är värt den långa resan. På gränsen får vi köpa ett så kallat Green Card för €45 för att få ta bilen in i Makedonien.

Vi stannar två heldagar i Ohrid på ett mycket trevligt litet hotell för 220 kronor natten för ett dubbelrum. Tidigt på morgonen dag tre beger oss ut på vägarna igen. Nu är det dags att korsa Albanien igen på tvären och ta oss tillbaka till kusten.

Albanien

Innan vi åkte hade vi varnats för den dåliga kvaliteten på vägarna i Albanien. Vi har tyckt de har varit OK fram tills nu men nu möter vi vägar utan asfalt och med mer hål än icke-hål. Vägarna i Albanien är ganska lustiga; samma väg kan i några kilometer vara en modern tvåfälts motorväg för att sen plötsligt smalna av till en smal väg där möte är svårt.

På väg till kusten stannar vi till i UNESCO-staden Berat och när vi vid middagstid närmar oss Orikum vid den albanska kusten så beslutar vi oss för att ge oss för dagen. Kostnad för ett dubbelrum; 260 kronor.

Tidigt nästa dag åker vi till Dhermi. Google Mats uppskattar de 39 kilometren mellan städerna att ta 32 minuter. Då har Google Maps missat att Albaniens högsta fjällpass ingår med 1000 höjdmeter. Väldigt vackert men tog en aning mer än 32 minuter… I Dhermi badar vi i resans klaraste vatten och besöker de finaste stränderna.

Efter tre dagar i Dhermi beger vi oss de två timmarnas körning till Ksamil söder om staden Sarande. Det är hit Apollos charterresor går och det är mycket turister här. Både norska och svenska hörs hela tiden. Vi stannar tre nätter i Ksamil, innan vi beger oss via källan Blue Eye till Sarande för sista natten där innan fortsätter mot Korfu.

Korfu

Vi lämnar Albanien med katamaranen klockan 09 och en halvtimme senare är vi i Grekland. Snabba puckar! Vi har hyrt en fantastisk lägenhet i Corfu stad via AirBnb och värdinnan Flora hämtar oss i hamnen.

Korfu stad blir en stor överrakning för oss alla; riktig trevlig liten stad i venetiansk stil med färgglada hus. Efter att ha strosat runt så solar och badar vi några timmar från en liten strand i staden. Dag två besöker Viveca och jag Achilleion´s Palace medan Lotta och My åker till stranden.

Vi flyger hem med Norwegian kl 04 och vår underbara värdinna dyker upp klockan 02 för att skjutsa oss till flygplatsen. Vilken extra-service!

Att tänka på:

Ursprungsplanen var att ha en styck hyrbil som vi hämtade ut i Dubrovnik i Kroatien och lämnade i Sarande i Albanien. Det enda alternativet vi hittade tyckte vi var för dyrt. Med facit i hand så hade det kanske inte blivit så mycket dyrare än den lösning vi valde med en bil i Montenegro i fyra dagar och en annan i Albanien under en vecka. Vi letade, utan att lyckas, också efter en hyrbil som vi kunde hämta ut i Dubrovnik och lämna i Montenegro på gränsen mot Albanien. Över huvudtaget verkar det vara svårt, och dyrt, att lämna bilen annat ställe än där den hämtas ut.
Särskilt i Makedonien och Albanien var mat och dricka på restauranger utroligt billigt. I Ohrid i Makedonien betalade vi 300 kronor för tre förrätter, fyra varmrätter, en flaska vin samt vatten/läsk/öl på en av stadens finare restauranger
Boende kostade runt en tusenlapp per natt för ett dubbelrum i Dubrovnik och runt 500 kronor i Mostar och Ksamil. I övrigt kostade de flesta boenden mellan 200 och 300 kronor för ett dubbelrum.
Samtliga ställen vi besökte så pratade de flesta engelska.
Euro fungerade i alla länder utan försämrad kurs. Även om det bara är Montenegro som har euro som officiell valuta. I Albanien fanns euro som val i bankomaterna.

Blev det stressigt att besöka så många länder under så kort tid? Absolut inte. Det får inte glömmas bort att det var ganska små orter vi besökte och samtliga ställen hann vi med allt vi önskade göra innan vi åkte vidare. Det är också bara cirka 40 mil i luftsträcka mellan Dubrovnik i norr och Sarande/Korfu i söder. Så en rundresa på Balkan är något vi verkligen rekommenderar, om du gillar roadtrips så att säga

Antal nya länder avbockade under resan; fyra. Kroatien och Grekland hade jag redan besökt.

Landet Azerbajdzjan och staden Baku

Av

Lena Löfblad

-

22

”Ääääh, Azerbajdzjan säger du?”, ”Är inte det en gammal sovjet-stat?” alternativt ”Var inte det inte där Loreen var Eurovision?” Frågorna är fler än svaren när jag berättar att Maxime och jag har bokat en resa till Azerbajdzjan. Och ja, vi är benägna att hålla med att Azerbajdzjan kanske inte är bland de mest kända resmålen bland skandinaver. Detta tänker vi ändra på; följ med till en introduktion till landet Azerbajdzjan och huvudstaden Baku.

Baku är en kontrasternas stad. Den gamla stadsdelen, påbörjad efter ett jordskalv på 1100-talet, ligger inom muren och här är byggnaderna småskaliga och med Mellanösternkänsla. Det säljs mattor på var och vartannat hörn och det dricks te på alla små trottoarkaféer.

Utanför muren hittas skyskrapor och neonljus och det ena byggnadsverket mer futuristiskt utformat än det andra. Nyaste tillskottet, som ska öppna nästa år, är en enorm shoppingmall utformad som en gigantisk blomma. På gatorna, och de moderna motorvägarna utanför Baku, samsas gamla Lada med gigantiska SUV:ar och spillrans nya Mercedesar.

Oljan i Azerbajdzjan

En av orsakerna till att Baku är en så kontrastrik stad är oljan. Redan under 1870-talet hittas olja kring Baku och under de följande 30 åren så växer Bakus invånartal med 1200%. 1905 stod Baku för 50% av världens samlade oljeproduktion. Många aktörer visar intresse för händelsen, och ser nog en möjlighet att bli rika på det ”svarta guldet”. Några av dessa var Alfreds Nobels bröder Robert och Ludvig. De anländer Baku under 1870-talet och Ludvig ser till att Rysslands första transportledningar för olja skapas. Vi ser flera ställen foton på bröderna där de omtalas som bidragsgivande till att landets oljeproduktion på allvar kom igång. Bröderna Nobel tvingas lämna Azerbajdzjan när den ryska revolutionen sveper över landet 1920, men lyckes sälja undan tillgångarna och rädda sina pengar.

Baku-området har fortfarande stora mängder olja kvar att utvinna och efter att transportledningar direkt till Turkiet öppnades år 2006 så blomstrar igen oljebranschen i Baku.

Religionen

Den officiella religionen i Azerbajdzjan är islam men azerbajdzjanerna är ingen utpräglad religiös folkgrupp. Vår guide berättade att ungefär 10% av befolkningen är utövande muslimer; resterande del av befolkningen har ett avslappad förhållande till religionen. Detta medför att flertalet vi ser har västerländska kläder; kjolen är kort, blusen är urringat och klänningen är snäv. Så olikt det kan bli från grannlandet Iran.

Att flanera

Området utanför gamla stadsdelen brukar omtalas som centrala Baku. Här ingår Fountain Square och shoppinggatorna Nizami küc och Rezul Rza küc med allt från YSL och Chanel till Zara, varvat med Hard Rock Café, McDonalds, sushi och givetvis kebab-restauranger. Dagtid som kvällstid är gatorna fyllda av flanerande människor.

Flanera gör man också längs strandpromenaden Bulvar. Här finns fontäner, gatumusikanter, en gigantisk schackbräda där det spelas under största koncentration, rullskridskoåkare och klassiska karuseller. Behöver jag förklara att Bulvar är omåttligt populär?

Också i den vackra parken Vahid, precis utanför stadsmuren, promeneras det dag som kväll. Här finns valv och pelare, paviljonger och en stor fontän.

Om vi kort ska sammanfatta Azerbajdzjan så blir det med meningen Mer modern och mer futuristisk än vad vi hade föreställt oss, i en härlig mix med det äldre österländska.

Åre – Utmärkt utanför skidsäsongen

Av

Lena Löfblad

-

2

Jag hämtas av en kollega på hotellet Copperhill efter frukost och relax i SPA-avdelningen. I stugan som vi disponerar väntar övriga kollegor. Några av oss fixar en snabb lunch innan det är dags för vårt första äventyr, som är kabinbanan upp till toppen av Åreskutan och en vandring ner.

När vi sitter i bilen mitt mellan Copperhill och centrala Åre så kommer solen fram. Även om vi får i oss lunchen snabbt så sitter vi ute i T-shirt och äter. Sen är det dags att bege sig.

Kabinbanan upp till Åreskutan

Vi går de fåtal metrarna ner till kabinbanan från stugan. På plats har vi tur och alla kommer med första kabinen upp, även om biljettförsäljaren säger att hälften ska få vänta. Fast det är sensommar är vi nämligen långt ifrån ensamma om att besöka Åre.

Jag vill se utsikten från kabinbanan och hittar ett ledigt utrymme vid fönstret bakom alla cyklarnas bakhjul. Och det var det värt för utsikten är något utöver det vanliga. Vi åker bitvis i höjd med trädtoppar tunga av kottar, sen över lutande berg och blått vatten. Samt över alla cyklister på väg ner i vansinnesfart.

Från kabinbanans slut, till Åreskutans toppstuga på 1420 meters höjd, är det ytterligare 150 meter. Eftersom vi skippade kaffet efter lunchen för att inta det tillsammans med en våffla på toppstugan så påbörjar vi direkt vandringen upp. Min kamera och jag är, givetvis, sist i ledet. När vi kommer upp, strax efter klockan 15, har serveringen precis stängt. Inte helt optimalt men jag blir inte så ledsen. Dimman, eller är det molnen, är nämligen på väg in över Åreskutans topp och lindar in landskapet i ett drömsk och mystik täcke.

Efter ett tag är det dags att starta nerstigningen så att de som vill hinner med sista kabinbanan ner. Vid kabinbanan så har också denna servering precis stängt. Jag bryr mig inte ett dugg, nu är det i stället dags för att ta sig ner för Åreskutan. 300 foton och knappa tre timmar senare är vi tillbaka i stugan.

Stugan i Åre

Stugan ligger alldeles precis ovanför kabinbanan station. Perfekt ski in-ski out på vintern. När vi sitter ute i trädgården så har vi liften WM8:an alldeles till vänster om oss. Upp med liften åker den ena cyklisten efter den andra och jag kan inte sluta fascineras av att de har med cykeln i liften. Över den högra delen av trädgården går faktiskt Worlsdcupliften men till min besvikelse är den stängt.

Vandring från Hummelstugan till Ullådalsstugan

Dagen efter är det dags att ta sig västerut från Hummelstugan. Vi ska iväg med första liften klockan 10 och för de av oss som kvällen innan testade Åre by night så är det aningen segt att ta sig upp.

Dagens led går ganska jämt rakt fram utan större höjdskillnader. Solen glimrar tyvärr med sin frånvaro i dag men landskapet är vackert i alla fall. Höstfärgad vegetation och små bäckar. Dock börjar det regna efter några timmar och jag valde att ge mig iväg utan regnkläder. På fötterna har jag gympaskor som är mest vana att följa med mig runt Djurgården i Stockholm. När jag är blöt av regnet och har klivit utanför planket i en myr så ena skon är dygnsur, så jag bestämmer jag mig för att följa med de som avviker vid Ullådalsstugan. Vi ringer en kollega som stannade hemma och som av en händelse så sitter han redan i bilen. 20 minuter senare sitter jag inomhus i stugan och bläddrar i halvgamla skvallertidningar medan mina medskolkare börjar tillaga lunchen.

Åre chokladfabrik

Efter lunchen hoppar några av oss in i bilen igen. Nu är det dags för att besöka på Åre chokladfabrik. Jag älskar sen tidigare deras choklad och vill inte missa denna möjlighet. En strut viol-lakrits och en med lime får följa med mig hem.

Om du inte tidigare har funderat på att besöka Åre utanför skidsäsongen så är det dags att tänka om. Det är både vackert och kostnaderna för boende är billigare. Antalet barer och restauranger som har öppet är lägre men vi besökte två ställen under lördagskvällen och båda var vad jag vill omtala som knökfulla.

Basar, moské och ottomanska kvarter

Av

Lena Löfblad

-

8

Maxime och jag börjar dag nummer två i Istanbul med att ta spårvagnen från stadsdelen Beyoglu, där vi bor, till stadsdelen Sultanahmet med Hagia Sofia och Blå moskén, Topakipalatset etc. Eftersom vi redan har besökt alla sevärdheter runt Sultanahmet så kliver vi av spårvagnens första hållplats efter bron på Sultanahmet-sidan och beger oss mot det som omtalas som basar-området.

De ottomanska kvarteren på Ayranci Sokak

Numera finns det inte många områden i Istanbul kvar med klassiska ottomanska timmerhus. En av de få kvarvarande gator med en autentisk miljö är den lilla gatan Ayranci Sokak, strax sydväst om Süleymaniyemoskén.

Vi går runt hörnet, kommer in på gatan, och det är som tiden har stått still. Träfasader och höns som går omkring på kullerstensgatan möter oss. Både Maxime och jag älskar stämningen och stannar en bra stund längre än vad 50 meter vinklad gata borde tillsäga.

Den vackra Süleymaniyemoskén

Vi lyckas slita oss från de ottomanska kvarteren och går den korta promenaden till Süleymaniyemoskén. Vi kommer fram några minuter innan klockan 12:00 och blir halvt panikslagna när det visar sig att moskén stänger för bön mellan klockan 12:00 och 13:30. Som tur är så släpps vi in i alla fall och får stanna men när vi går ser vi att turister nekas tillträde till moskén.

Innan vi släppa in i moskén får vi tilldelat ett heltäckande chadorlikande plagg. Det är inte alls många besökande i kyrkan, varken turister eller de som ber, och vi får gott om tid till att njuta den vackra arkitekturen.

Ute igen från moskén ser vi en ansamling människor i ett hörn på platsen utanför. Nyfikna som vi är så beger vi oss dit. Vi möts av en underbar utsikt över Istanbuls asiatiska sida samt ”vår” stadsdel Beyoglu, båda separerade från stadsdelen där vi befinner oss av vatten. Vi blir stående en stund och njuta av utsikten men vi ser också flera takrestauranger i närheten. Magen ropar redan på mat. Vi lämnar moskén och pejlar in oss på den restaurangen som ser ut att ha trevligaste takserveringen.

Süleymaniymosken är sen 1985 del av UNESCO:s världsarvslista.

Takrestaurangen Sefa-i Hürrem

Vi hittar utan svårigheter restaurangen Sefa-i Hürrem på gatan Siyavus Pasa Sk. Uppe på taket ser vi att hälften av alla fastigheter i området har en restaurang på taket. Vi får sista bordet med utsikt och får beställa från frukostmenyn eftersom klockan bara är 13:00. Lunchmenyn börjar gälla först från klockan 14:00. Vi har redan spanat in alla små skålar som serveras på grannbordet och är sugna på det samma. Då detta visar sig vara frukosten så känns allt rätt.

Och så basaren då

Efter att ha fyllt på med mat och energi så är vi redo för nya äventyr. Vi går nerför den ballong- och paraplydekorerade gränden utanför hotellet och åtta minuter senare passerar vi en metalldetektor och beväpnade vakt och för att komma in i basaren.

Vi går omkring och kollar och fotograferar en stund men köper inget. Vi njuter av stämningen och kommersen och är glada för att alla säljare är ganska avslappnade och inte så påträngande.

Efter basaren fortsätter vi till fots mot stadsdelen Sultanahmet. Vi ska nu besöka ett turkiskt bad och bli skrubbade; detta kommer att omtalas i eget reportage.

Läs mer om sevärdheterna i Sultanahmet:

Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.

Madeira – Den lilla ön i Atlanten

Av

Lena Löfblad

-

6

Åh Madeira, du lilla ö långt ut i Atlanten! Visst är det något särskilt med att åka till öar så små att de inte syns på världskartan utan lupp? När jag vann en resa med flygbolaget TAP Portugal då Ladies Abroad utsågs till bästa svenska reseblogg 2016 så var det ingen tvekan om vart resan skulle gå.

Min väninna Viveca, som jag har lurat med mig, och jag ankommer Madeiras flygplats klockan 23 på torsdagen efter en mellanlandning i Lissabon. Vi har hyrt en underbar lägenhet via AirBnb, som vi får nästan helt gratis beroende på plåster-på-såret-vouchers efter mina två tidigare fadäser hos AirBnb. Två våningar, takterrass, fyra balkonger, tre sovrum och lika många bad. Ni hör ju själv, detta kan inte bli annat än bra.

Ingen dålig utsikt från TAKTERRASSEN

Ön Madeira

Madeira tillhör Portugal och är en vulkanö, precis som Kanarieöarna. Mini-ögruppen består av huvudön Madeira och den lilla grannön Porto Santo samt några obebodda småöar. Läget är norr om Kanarieöarna, i höjd med Casablanca i Marocko. Madeira är knappt sex mil lång och högsta punkten ligger 1818 meter över havet. Den centrala delen av ön är grön och frodig och det är populärt att vandra längs det stora antalet levadas, bevattningskanaler, som ofta utgör utmärkta promenadstigar. Antalet invånare på ögruppen är cirka 260 000.

Ön har ett oförtjänt rykte som säger att det bara är pensionärer som åker dit, vilket inte stämmer, samt att det inte finns några bra stränder här, vilket delvis stämmer. Det blåser ganska mycket och vågorna kan vara höga och sanden försvinner. Men det finns stränder väster om Funchal och många hotell har uppbyggda badplattformer.

Madeira upptäcktes av en portugisisk sjöfarare år 1419 och har alltid varit i portugisisk ägo men blev 1976 en autonom region med egen president. Portugiserna anlade ett stort antal plantager på Madeira och ön fungerade också som mellanstation för slavhandeln. Numera är Madeira mest känt för madeiravinet.

Madeiras huvudstad Funchal

Öns huvudstad Funchal ligger som i en skål mellan höga berg och vattnet. Stadskärnan är uppdelad i två delar. Den östra delen, som är den äldre delen, och den västra delen, som är något nyare. De stora turisthotellen ligger väster om den nyare stadsdelen, nära stranden Lido. I den nyare stadsdelen finns bland annat kyrkan Sé, flera trevliga torg samt ganska bra shopping. Fast jag precis skrev ett inlägg om att jag inte brukar prioritera shopping på semestern så kom jag hem med ett par svarta boots.

På gatan Rua dos Ferreiros ligger vinprovnings- och försäljningsstället Perieira d´Oliviera. Det är bara att gå dit och det är gratis att provsmaka madeiravin. Deras äldsta vin till salu är från 1850 men det är självklart inte detta vi får smaka. Vi får smaka ett torrt madeiravin, ett halvtorrt, ett halvsött och ett sött. Jag tycker best om det söta men valde i alla fall inte att köpa med mig något. I stället köper jag ett vinprovningskit med de fyra sorterna 15-årigt madeiravia till Christian som jag ska direkt till på ett event när jag kommer hem.

Min vana trogen så bor vi centralt, i den gamla stadsdelen. Valet är helt rätt! Vi har tre minuter till stranden Barreirinha och fem minuter till restaurangområdet Zona Velha. Zona Velha består av två gator längs vatten, där hundratals restauranger huserar. Flertalet erbjuder lokal mat och den mest kända rätten är fisken Espada, som betyder svärd, och är en lång ål-liknade fisk som serveras med bland annat passionsfruktssås.

Kotorfjorden i Montenegro

Av

Lena Löfblad

-

10

Kotorfjorden i Montenegro har varit en punkt på min bucketlist sen jag först såg en liten bild i en tidning för många år sen. Jag föll direkt för den dramatiska naturen med branta berg som dyker ner i den smala fjorden. Som hemlandet Norge, fast varmt!

Tyvärr skulle det ta mig flera år innan resan till Montenegro kom till skott och antalet svenskar som väljer att åka till Kotorfjorden har ökat markant. Men fortfarande känns området genuint och många turister är från övriga ex-jugoslaviska länder.

Boendet i Dobrota

Vid Kotorbukten så finns det ett och annat hotell men att hyra en lägenhet är gängse boendeformen. Många lägenheter ligger direkt vid vattnet och har privata badbryggor. Mitt resesällskap och jag blir genast överens om att det är en lägenhet med privat badbrygga vi är ute efter. Vår val blir en lägenhet med tre sovrum med plats för åtta personer för cirka en tusenlapp per natt. Vi bor i Dobrota; cirka 20 minuters promenad från Kotor stad. Att lägenheten visar sig att inte vara som utlovat är en annan historia.

På morgonen går vi upp och går direkt ner till bryggan för morgonbadet. På kvällen avslutar vi med kvällsdopp i solnergången. Då och då kommer det förbi kryssningsfartyg som är så stora att vi inte fattar hur de tar sig genom den smala fjorden.

Kotor Stari Grad

Kotor stad ligger i östra delen av fjorden. Som så många andra ställen i området så har staden en inre äldre stadskärna, omgiven av en mur. Väl genom portalen i muren möts vi av flera torg än vad vi har sett i någon annan liknade stad. Vi går aldrig mer än två minuter, oavsett riktning, innan vi kommer ut på ett nytt torg.

Kotor ligger på en smal remsa mellan vattnet och berget. Området är litet och därför byggdes försvaret och delar av staden längs bergssidan. Det är möjligt att ta sig upp till högsta punkten och det finns flera alternativa vägar upp. Det är också möjligt att ta sig upp en bit på vägen och kyrkan Crkva Gospa od Zdravlja, eller Our Lady of Health, är ett vanligt utflyktsmål halvvägs upp.

Perast

Det finns otaliga orter att besöka runt Kotorfjorden. Perast, men 349 invånare, ligger ungefär en kvart med bil norr om Kotor. Vi parkerar bilen och blir direkt överfallna av alla båtägare som vill att vi ska bli med på just deras båttur. Vi tackar nej och går i stället de få metrarna till byn, som bara har en enda gata längs vattnet.

Vi går gatan till den slutar och kliver upp i kyrkans klockstapel på väg tillbaka. Från denna är det vacker utsikt men vi observerar också att ett riktigt oväder är på väg in. Vi skyndar oss tillbaka till båtägarna, för vi vill uppleva de två små öarna utanför Perast innan det blir för sent.

Öarna Gospa od Škrpjela och Sveti Đorđe

Det tar bara några minuter ut till den konstgjorda ön Gospa od Škrpjela, eller Our Lady on the Rocks. På väg dit passerar vi ön Sveti Đorđe, eller Sankt George, som bebos av privatpersoner i ett gammalt benediktin-kloster. Väl framme på Our Lady on the Rocks möts vi av en liten kyrka vid samma namn och ett museum. Ön är pytteliten men ack så pittoresk. Det finns broar, balustrader och valv som binder ihop byggnaderna och några meter längre bort ser vi de boende på Sankt Georg fika på sin uteplats.

Tyvärr ser vi också ovädret närma sig och snart kommer vår kapten och hämtar oss, de kommer att få avbryta båttrafiken. Han kör oss tillbaka med toppfart och vågorna slår in i båten och gör oss dyngsura. Precis när vi kommer i land bryter ovädret loss och det regnar så mycket att vi knappast kan se framför oss. Eftersom vi redan är blöta in till benet så tar vi oss till restaurangen där vi tidigare på dagen har reserverat bästa bordet utomhus. Som tur är så finns det tak över uteserveringen, och när vi har satt oss så går regnet över i centimeterstora hagel.

Var Kotorfjorden så vackert som jag hade förställt mig och drömt om under flera år? Absolut, alla gångar. Alla förväntningar infriades till maximum.

Både Maxime och jag besökte Kotorfjorden under sommaren 2016 men inte tillsammans. Några av bilderna är fotograferade av Maxime.

Maxime flyttar till New York

Sååå många ställen att besöka…

Plus och minus med julen

Mot julmarknader i Hamburg

Muslimska stadsdelen Mangalem norr om floden

Berats borg Kalasa

Kristna stadsdelen Gorica söder om floden

Men denna besatthet är ju ingen nyhet…

… men den bara accelererar…

… och jag kan inte stoppa…

… härnäst då?

Eldtemplet Baku Ateshgah

Det brinnande berget Yanar Dag

Det medeltida tornet i Ramana

Hemma hos Rashad

Mot Gobustan

De bubblande lervulkanerna

De uråldriga hällristningarna

Mot alperna både en och två gångar

Tillbaka till alperna en tredje gång

Zona Velha

Projecto Arte Portas Abertas

360 Chicago

The Bean

Mat i Chicago

Kroatien

Bosnien

Montenegro

Makedonien

Albanien

Korfu

Att tänka på:

Oljan i Azerbajdzjan

Religionen

Att flanera

Kabinbanan upp till Åreskutan

Stugan i Åre

Vandring från Hummelstugan till Ullådalsstugan

Åre chokladfabrik

De ottomanska kvarteren på Ayranci Sokak

Den vackra Süleymaniyemoskén

Takrestaurangen Sefa-i Hürrem

Och så basaren då

Läs mer om sevärdheterna i Sultanahmet:

Ön Madeira

Madeiras huvudstad Funchal

Boendet i Dobrota

Kotor Stari Grad

Perast

Öarna Gospa od Škrpjela och Sveti Đorđe

FÖLJ LADIES ABROAD

SENASTE ARTIKLARNA