Dagens utflykt går till Montmartre. Kullerstenar, lokala fik och bagerier, målare, live sångare och caféer. Allt är väldigt petite och gulligt. Växter, fioler och rustika franska restauranger gör hela stället magiskt. För att inte glömma utsikten och upp-/nedförsbackarna.
Ett MUST!!
/Maximus
I dag kom vi ut sent eftersom det regnade under förmiddagen, men vi gick in till centrum och gick omkring ved Seinen och såg på Grand Palais och Petit Palais samt Invalidedomen.
Efter det var vi tvungna att gå en sväng till Louis Vuitton på Champs Elysées för att kolla in en söt liten clutch.
Och när solen kom fram var vi tvungna att gå upp på Triumfbågen eftersom vi båda är galna i utsikt. €9,50 för vuxna att gå in och gratis tom 25 år.
 |
| Ca 300 trappsteg. Tar ca fem minuter att gå. |
Vi har precis kommit hem efter att ha åkt en sväng till Champs Elysées direkt efter att vi hade lämnat väskorna och kollat in lägenheten. Som för övrigt är en mycket fin 3:a.
Efter att ha shoppat loss på Sephora kom vi ut på gatan och det hade börjat regna. Då var det inget annat att göra än att hitta någonstans att gå in.
Restaurang Chez Clement ligger på vänstra sidan av Champs Elysées när man kommer nerifrån, närmre bestämt nummer 123, nästan uppe vid Triumfbågen. Man kan sitta inomhus eller utomhus. Vi valde inomhus eftersom det regnade. Inne var restaurangen långsmal med fyra olika våningar och stilar på inredningen. Vi satt i den delen närmast gatan.
Eftersom vi åt lunch kl 16 så var vi inte så väldigt hungriga, så vi tog in var sin varma tomatsoppa (man kunde få samma soppa varm eller kall). Tomatsoppan var smarrig värre, och vi fick också in en korg bröd. Och det bästa var att soppan bara kostade €6. Billigt för att vara på Champs Elysées, men vi var egentligen gladast för att vi hittade ett trevligt ställe med god mat på turistgata nummer 1 där det mesta brukar vara dyrt och dåligt.
20 minuters promenad från Nida ligger sanddynerna på Curonian Spit, listade på UNESCO:s världsarvslista just för att det är bra exempel på välbevarade sanddyner.
Man får klättra upp ett gäng trappsteg, sen kommer man upp till en utsiktsplattform med världens utsikt över sand, Östersjön och Nida. Det är också byggd upp bl a ett solur, några runstenar och mindre statyer. Det är inte tillåtet att gå ut på sanddynerna, men vi såg på foravtrycken att många hade gjort så. Men det kändes inte nödvändigt för oss, man såg vad man behövde se från plattformen.
En halvtimme med bil söder om Palanga ligger Klaipeda, som är en riktig stad. Precis vid Klaipeda börjar en tarm som heter Curonian Spit och som delas mellan Litauen och Ryssland (det finns en liten bit av Ryssland längs Östersjön som inte hänger ihop med övriga Ryssland; där Kalingrad ligger). Mellan Curonian Spit och fastlandet finns en lagun. Längst ner på den litauniska delan av ligger Nida som är en mysig liten ort; känd för stränder och sina fantastiska sanddyner.
Palanga är inte med på kartan,
men ligger en liten bit ovanför Klaipeda.
För att ta sig till Klaipeda från Palanga åker man enklast minivan mellan orterna. De går varje 20 minut och tar exakt en halvtimme och kostar ca 12 kronor. Vi åkte med den kl 10.20. Sen är enklaste sättet att åka vidare att ta en buss från Klaipeda till Nida (samma busstation). Kruxet är att det går två bussar varje dag; kl 10.55 och 11.15… Vissa dagar går det också en kl 11.55, men inte helgdag som vi åkte. Vi hann med den första bussen, och var framme i Nida ca kl 13. Bussarna är helt ok dubbeldeckare med toaletter och säten som går att luta bakåt. Det går också att ta två olika färjor från Klaipeda till Smiltyne (ca 10 minuter, New Ferry är för motorfördron och passagerare, Old Ferry är endast før passagerare), och sen buss en timme från Smiltyne till Nida. Det tar 15-20 minuter att gå mellan den gamla färjeterminalen och busstationen.
Nida har klart högre mysfaktor jämfört med vad Palanga har. Det är ganska många turister som åker hit, och det finns ett bra utbud av restauranger. Vi åt en grillad fisk som var sådär när vi kom fram, och sen pizza på Pica Chilli vid vattnet till middag innan vi åkte hem. Pizzan var också sådär. Tyvärr är inte Litauen känd för god mat.
När vi hade ätit så gick vi till sanddynerna, efter först att ha varit förbi turistinformationen och fått en karta. Det tog ca 20 minuter att gå, och det var 30 grader varmt… Efter att vi hade beskådat sanddynorna gick vi vidare till stranden som ligger på Östersjösidan av tarmen. Precis lika fin strand som i Palanga, men inte lika full till trots för att det var nationaldag och ledigt. Litauerna brukar utnyttja nationaldagen till att åka till stranden med familjen.
Bild 1 Stranden i Nida | Bild 2 och 3 Mellan sanddynerna och stranden gick vi förbi en konstnärskollektiv där det fanns mycket roligt att se
Efter att vi hade solat några timmar så beslutade vi oss før att gå tillbaka till Nida för att se lite mer av staden innan vi åkte, och det tog ca 30 minuter att gå den biten. Vi strosade omkring lite och åt innan vi tog bussen till Smiltyne kl 20.00, och färja från Smiltyne till Klaipeda kl 21.15. Vi hann med 22.00-bussen hem till Palanga. Ett tips är att skaffa en karta över Klaipeda för att hitta mellan färjan och bussterminalen eller ta en taxi.
Christiane och jag gillade Nida stort, och hade vi gjort om hela redan så hade vi plockat med resväskorna och bokat hotell och stannat en natt eller två. Vi såg några hotell i byn, och hade nog bokat innan man kom dit. En verkligen bra utflykt.
I dag har Christiane och jag tillbragt eftermiddagen med att ligga på straden och sola. Stranden är bred och fin med riktigt finkorning vit sand. Och till trots för att det var många på stranden så var det inte som att ligga som sill i tunna.Vattnet var dock ganska kallt, och vi valde att skippa badet.
Det största minuset var att det inte gick att hyra strandstolar, det fanns inga alls. Så då blev det att ligga i sanden, vilket var… sandigt.
Men stranden är veldigt fin här i Palanga, det är som att vara var som helst i Syd-Europa.
 |
| Sanden är perfekt för att göra de finaste sandslott. Både stora och små håller på med detta. Observera hur en fågel har gått kring borgen för att inspisera. |
Galle (uttalas liknande Gåål) ligger på Sri Lankas sydvästra kust, ca 12 mil söder om Colombo i luftlinje men fem-sex timmar att köra…
Staden är känt för sin ringmur och arkitektur; båda byggd av européer (portugiser, nederländare och britter) under 1600-talet. Ringmuren har tre bastioner kallade Sun, Moon och Star. Den gamla delen av Galle ligger på en halvö, och är ett typiskt bostadsområde för lokala.
Utanför ringmuren och halvön finns en del av Galle där det bla är en ganska stormarknad och massa kryddbutiker.
Galle hamnade på UNESCO:s världsarvslista 1988, beroende på att det är det bästa exemplet på samspel mellan europeisk arkitektur och asiatisk tradition i ringmuren och den gamla stadsdelen. Och det är mer beroende på det faktum att det är ett bra bevarat exempel än att det är särskilt vackert som det har hamnar på världsarvslistan.
Enligt oss var Galle inget särskilt, inte ens ringmuren utmärkte sig. Nästan värt en utflykt om man är i Unawatuna eller annan stans nära, men inte värt någon omväg.
 |
| Teplantagen |
 |
| Observera hur jag hela tiden har linnen och de andra har långärmat |
 |
| Jag, med alldeles nyfärgat rött hår, och Siri: också med rött hår |
 |
| Solnergång i de Indiska fjällen |
 |
| Bussen från Munnar |
Bakom den lokala marknaden ligger plåtskulen där de flesta vi träffade bodde, dvs de som sålde varor på marknaden, körde taxi eller jobbade på vår resort. Och längst inne i detta område finns krokodilparken där Charlie och hans kompisar bor. Charlie är ett populärt utflyktsmål, men de flesta turister tar en taxi genom plåtskulen direkt till krokodilfarmen. Eftersom vi bodde så nära valde vi att gå genom kåkstaden. En kåkstad är precis så fattigt som det låter; det är jordgolv och korrelerad plåt till tak. Ofta bara ett rum för hela familjen, och det finns ofta ingen el. Det finns självklart inget avlopp; avloppsvattnet rinner i stället i diket mellan vägarna och husen och man får hoppa över eller gå på något plank för att komma till husen. Och det stinker i vissa områden. Som fan. Helt olidligt. Vi vågade inte hålla oss för näsan så vi fick hålla andan och mer eller mindre springa. Och denna stank bor och sover många i.
Även om de flesta inte har el hemma så har alla mobiltelefoner (och ofta flera; en för varje leverantör eftersom det är dyrt att ringa mellan olika leverantörer). Jag var självklart tvungen att fråga hur de laddade, och det gjorde de på offentliga eluttag mitt i kåkstaden. Eller på jobbet. En genomsnittlig lön för de som jobbar på resorterna var för övrigt 2007 ca 1200 kronor per månad.
Väl framme i krokodilparken gick vi omkring lite och såg lite på de gigantiska träden som fanns innan vi gick för att klappa den tama krokodilen Charlie. Charlie är kändisen här, men han har massa kompisar han bor med. Man får klappa Charlie medan en man står och vaktar honom. Sen när man ska gå från Charlie mot utgången så ligger det krokodiler överallt på gångstigen och man har inget annat val än att kliva över dem eller att gå förbi en meter från gapet. Men jag gissar att antingen fick Charlie och hans kompisar så mycket mat att de inte var hungriga och aldrig gick loss på turisterna eller så var de drogade. Gissar kanske på det senare eftersom man göder väl inte krokodilerna för fullt när människorna går omkring hungriga.
Portofino och Sta Margherita ligger med få kilometers mellanrum på Liguriakusten i Italien; ca 35 km söder om Genova.
Båda är hur pittoreska och fina som helst, och Portofino räknas bland många som en av Medelhavets finaste orter. Portofino är mest känd för sin hamn med små hus i olika färger, och Sta Margherita är bland annat känt för sin medeltida borg.
Jag var på Liguriakusten med ett gäng väninnor år 2002. Vi bodde i Louano där vi hyrde en lägenhet, men några av oss gjorde en avstickare till Korsika där vi körde längs kusten och stannade till i Portofino, Sta Margherita och Cinque Terre på väg till färjan över till Korsika.
 |
| Sta Margherita |
 |
| Irene och Tone framför borgen i Sta Margherita |
 |
| Hamnen i Portofino |
 |
| Nyfiken dam i Portofino |
Casa Batlló är ett bostadshus som Gaudi renoverade åren 1904 till 1906 för just familjen Batlló.
Huset har en fantastisk arkitektur, och är Maximes och min Gaudi-favorit i Barcelona. Familjen Batlló bodde på de två nedersta våningerna, där de stora fönstren finns. Fönsteromfatningen påminner om ben och fönstren kan påminna om huvudskallar. Innanför fönstren fanns en mycket representativ våning som i dag kan hyras som festvåning. När den inte är uthyrd så är den öppen för gäster som en del av byggnaden. I de fyra översta våningarna var det och är fortfarande lägenheter för uthyrning. På taket finns, precis som på Casa Mila, en takterass och färgglada pipor.
Casa Batlló har öppet kl 09 till 21 och det kostar ca 180 kr att gå in. I inträdet ingår audio guide, och vi tyckte den var riktigt bra. Som sagt; vår absoluta favoritbyggnad i Barcelona, och har man bara tid eller råd med ett av Gaudis underverksbyggnader så tycker vi att detta är The One.
 |
| Söt Maxime 13 år eller något |
 |
| Maxime i audio-guiden i familjen Batllós våning |
 |
| Familjen Batllós privata terass |
 |
| Detalj från den privata terrassen |
 |
| Utsikten från takterassen |
 |
| Piporna på takterassen |
I Gambia har det alltid varit ett problem att de lokala killarna är väldigt pågående mot turister. Inte så att de är farliga eller hotfulla, men de är verkligen plågsamma. De hänger utanför resorterna och attackerar en på en gång när man kommer ut för att prata med en. Det bästa rådet är att ignorera dem, men de ger sig inte så lätt. De följer efter och vill prata, och de brukar inte ens ge sig när man ber dem att sluta prata till en. Det roliga är att alla säger ”Welcome to Gambia” och ”Feel free”; det senare är någon sort slogan de lokala hela tiden använder gentemot turister. Men hur ska man känna sig välkommen och känna sig fri när det är killar som springer efter en och plågar en??? Vi fick i alla fall inte detta att gå ihop.
På högre håll i Gambia har det insetts att det är ett problem att de lokala killarna plågar turisterna på detta sätt, och det har tagits krafttag där man utbildar dem till lokalguider i stället. Guiderna kan hyras för en billig peng. De sitter utanför resorterna och väntar, och man kan säga att tillgången är långt större än efterfrågan. Dock har deras guideutbildning faktiskt hjälpt; de flockar sig runt en varje gång man kommer ut, men det är endast för att fråga om man vill hyra en guide, och om man säger nej så ger de sig utan att springa efter en och ropa ”Feel free”. Vi testade dock inte dessa guider; antingen gjorde vi bara kortare utflykter med endast chaufför och på de två längre vi gjorde så åkte vi den ena med Ving och den andra hyrde vi en av killarna på vår resort som arrangerade utflykten.
Taxibilarna är gröna eller gula. Endast de gröna får åka in i turistområdena, och de har också turistpriser. De gula är för lokalbefolkningen och får stanna några hundra meter utanför turistområdena. Bilarnas standard är exakt samma, det är bara färgen som skiljer, och turister får också åka de gula men man släpps då av vid skylten för turistområdena och får gå den sista biten. Taxi var faktiskt ganska dyrt jämfört med andra länder som Thailand, Indien m.m., så vi åkte ofta de gula. Dock var inte det så jättemycket billigare, men jag undrar om de la på lite för oss eftersom vi var turister. Lokalbefolkningen åker verkligen mycket taxi (typ skytteltrafik), och jag får inte ens de gula taxipriserna och en månadslön på 1200 kr att gå ihop om man åker mycket taxi.
Vi åkte till huvudstaden Banjul en eftermiddag med Dembo från vår resort för att se hur det såg ut och äta middag. Banjul är den mest underutvecklade huvudstaden vi har sätt i våra liv. En massa gamla och skitiga byggnader som ser ut att skulle ramla ihop när som helst. Även landets olika departement låg utspridda i gamla ruckel. Inga ordentliga affärer, bara marknader och andra lokala affärer. Den stora sevärdheten i Banjul är Arch 22 som är en 35 meter hög ingångsport till staden som byggdes under 90-talet som minne efter en fredlig statskupp 1994. Man kan ta sig upp i portalen för att se Banjul från ovan, men vi skippade detta.
Det finns flera katedraler och moskéer och en stor marknad. Vi passerade de religiösa byggnaderna i bilen, men stannade till på marknaden och bunkrade på oss en massa shea butter. Motsvarande body buttern som säljs på Body Shop för 175 kronor, men här kostade den 10 kronor. Vi åkte också förbi hamnen. Tyvärr glömde vi kameran, men tro mig, det gjorde inget för det fanns inte mycket att se. Vi hittade inget bra ställe att äta så vi åkte tillbaka till Bakau för middag.
Gambia var tidigare en brittisk koloni och alla pratar bra engelska. 90% av invånarna är muslimer, och de flesta vi träffade var aktivt religiösa. T ex brukas ofta våra guider och chaufförer be när vi stannade till för att äta eller gå på toa. Det var lite så att alla kastade sig när där det passade för att be när de hade möjligheten till det. De hade med sig en vattenflaska som de sköljde av händer och fötter med innan de bad. Muslimer ska egentligen be vid fastställda tidpunkter under dagen, men om man är upptagen med något viktigt då så är det tydligen ok att göra det vid första möjliga tidpunkt om man inte kan be vid den utsatta tiden. Och det anses som viktigt att köra runt turister för att se landet, så då får bönen stryka på foten. Resterande ca 10% av gambierna är kristna, och båda religionerna har stor respekt och förståelse för den andra religionen. Detta är något de är stolta över och muslimerna älskar att berätta för oss andra som kommer från kristna länder.
Lite mörk bild, men jag vågade inte använda blixten.
Kvällsbönen i Bakau.
Ta med tillräckligt solskydd för hela semestern hemifrån, det är svindyrt att köpa i Gambia. Det fåtal bankomater som finns är ofta trasiga så ta med dollar i kontanter för hela resan. Ta inte med resechockar (som vi gjorde; vi tyckte det kändes otryggt med så mycket kontanter), kursen är avsevärd lägre för resecheckar jämfört med dollar. Jag tror faktiskt det rörde sig om så mycket som 20-25 % lägre.
Gambia är ett fint resmål, och vi rekommenderar det verkligen. Det kan kanske tyckas från vad jag skriver ovan att vi inte gillade det, men så är det inte. Det finns mycket att se, och det är det enda stället jag har varit i Afrika som jag tycker kändes genuint afrikanskt. Och det är som sagt väldigt billigt att åka dit jämfört med till många andra länder.
”Asfalten” på vägen mellan Bakau och Kololi bestod av
snäckor som hade pressats ner i den finkorniga sanden
Plitvice Lakes National Park ligger i längdriktning ungefär mitt i Kroatien, nära både Bosnien och havet eftersom Kroatien är ganska asmalt just i detta området. Parken är den äldsta nationalparken i södra Europa och omfattar nästan 300 kvadratkilometer. Den placerades på UNESCOS:s värlsarvslista 1979.
Plitvice är känd för 16 insjöer i varierande storlekar med olika färgnyanser från smaragdgrönt till blått. Insjöerna är placerade i olika höjdnivåer och är skilda från varandra av kalkstensbarriärer som gör att det bildas större och mindre vattenfall mellan insjörna. Insjöerna ligger i två nivåer; 12 i övra nivån och fyra i nedre. Allt i allt är vattenvägen genom Plitvice ca åtta kilometer, och höjdskillanden mellan högsta och lägsta insjön är 135 meter.
Jag var här när jag var i Kroatien med fyra väninnor under 2004. Vi flög till Zagreb och åkte båt till Dobrovnic, Split, Hvar och Brac på Dalmatienkusten, sen hyrde vi bil för att åka upp till Zagreb igen. Plivice ligger på en naturlig genomfartsväg mellan Dalmatienkusten och Zagreb ocg det är ganska lätt att bara hamna förbi när man bilar omkring i Kroatien.
Plivice är öppen dagligen kl 09 till 20, och sommartid kostar det ca 130 kronor att gå in. Det är något billigare att gå in under vinterperioden.
Det man gör i parken är att gå runt och se på insjöerna, det är riktigt vackert. Vattnet är helt kristallklart och man ser fiskarna helt tydligt. Tyvärr får man inte bada…. På största insjön finns det en båt man kan åka med gratis till andra sidan. Det var helt ok att åka båten, men långt ifrån det bästa i parken. Det fanns också ett fik här. Det finns en shuttlebus man kan hoppa på om man tröttnar på att gå.
Vi la ner tillsammans tre-fyra timmar i parken, då såg vi allt och stressade inte. Riktigt bra utflykt och värt all tid och pengar som vi la ner.
 |
| Irene och de nya solbrillorna |
 |
| Irene, Ragnhild och Siri |
 |
| Här ser man tydligt de olka nivåerna. I insjön mitt i bilden rinner det ner både från den lite högre till vänster och ett vattenfall från den ännu högre |
 |
| Ragnhild och fiskarna i det kristal-kristal-kristal-klara vattnet |
 |
| Tone, Siri och Ragnhild |
 |
| Högsta vattenfallet |
 |
| Klocktornet med det astrologiska uret. Varje heltimme kommer de tolv apostlerna ut genom de blå luckorna högst upp |
 |
| Gamla stadens torg |
 |
| Karlsbron |
 |
| Tyskyrkan vid Gamla stadens torg. Riktig pampig |
 |
| Vy från Gyllene gatan |
 |
| Gyllene gatan (Zlatá ulička) byggdes för kejsare Rudolf II:s vakter. |
 |
| Giorgio och Ragnhild på någon klubb |
 |
| Ragnhild framför ett av alla torn i Prag |
