I Gambia har det alltid varit ett problem att de lokala killarna är väldigt pågående mot turister. Inte så att de är farliga eller hotfulla, men de är verkligen plågsamma. De hänger utanför resorterna och attackerar en på en gång när man kommer ut för att prata med en. Det bästa rådet är att ignorera dem, men de ger sig inte så lätt. De följer efter och vill prata, och de brukar inte ens ge sig när man ber dem att sluta prata till en. Det roliga är att alla säger ”Welcome to Gambia” och ”Feel free”; det senare är någon sort slogan de lokala hela tiden använder gentemot turister. Men hur ska man känna sig välkommen och känna sig fri när det är killar som springer efter en och plågar en??? Vi fick i alla fall inte detta att gå ihop.
På högre håll i Gambia har det insetts att det är ett problem att de lokala killarna plågar turisterna på detta sätt, och det har tagits krafttag där man utbildar dem till lokalguider i stället. Guiderna kan hyras för en billig peng. De sitter utanför resorterna och väntar, och man kan säga att tillgången är långt större än efterfrågan. Dock har deras guideutbildning faktiskt hjälpt; de flockar sig runt en varje gång man kommer ut, men det är endast för att fråga om man vill hyra en guide, och om man säger nej så ger de sig utan att springa efter en och ropa ”Feel free”. Vi testade dock inte dessa guider; antingen gjorde vi bara kortare utflykter med endast chaufför och på de två längre vi gjorde så åkte vi den ena med Ving och den andra hyrde vi en av killarna på vår resort som arrangerade utflykten.
Att åka taxi
Taxibilarna är gröna eller gula. Endast de gröna får åka in i turistområdena, och de har också turistpriser. De gula är för lokalbefolkningen och får stanna några hundra meter utanför turistområdena. Bilarnas standard är exakt samma, det är bara färgen som skiljer, och turister får också åka de gula men man släpps då av vid skylten för turistområdena och får gå den sista biten. Taxi var faktiskt ganska dyrt jämfört med andra länder som Thailand, Indien m.m., så vi åkte ofta de gula. Dock var inte det så jättemycket billigare, men jag undrar om de la på lite för oss eftersom vi var turister. Lokalbefolkningen åker verkligen mycket taxi (typ skytteltrafik), och jag får inte ens de gula taxipriserna och en månadslön på 1200 kr att gå ihop om man åker mycket taxi.
Huvudstaden Banjul
Vi åkte till huvudstaden Banjul en eftermiddag med Dembo från vår resort för att se hur det såg ut och äta middag. Banjul är den mest underutvecklade huvudstaden vi har sätt i våra liv. En massa gamla och skitiga byggnader som ser ut att skulle ramla ihop när som helst. Även landets olika departement låg utspridda i gamla ruckel. Inga ordentliga affärer, bara marknader och andra lokala affärer. Den stora sevärdheten i Banjul är Arch 22 som är en 35 meter hög ingångsport till staden som byggdes under 90-talet som minne efter en fredlig statskupp 1994. Man kan ta sig upp i portalen för att se Banjul från ovan, men vi skippade detta.
Det finns flera katedraler och moskéer och en stor marknad. Vi passerade de religiösa byggnaderna i bilen, men stannade till på marknaden och bunkrade på oss en massa shea butter. Motsvarande body buttern som säljs på Body Shop för 175 kronor, men här kostade den 10 kronor. Vi åkte också förbi hamnen. Tyvärr glömde vi kameran, men tro mig, det gjorde inget för det fanns inte mycket att se. Vi hittade inget bra ställe att äta så vi åkte tillbaka till Bakau för middag.
Språk och religion
Gambia var tidigare en brittisk koloni och alla pratar bra engelska. 90% av invånarna är muslimer, och de flesta vi träffade var aktivt religiösa. T ex brukas ofta våra guider och chaufförer be när vi stannade till för att äta eller gå på toa. Det var lite så att alla kastade sig när där det passade för att be när de hade möjligheten till det. De hade med sig en vattenflaska som de sköljde av händer och fötter med innan de bad. Muslimer ska egentligen be vid fastställda tidpunkter under dagen, men om man är upptagen med något viktigt då så är det tydligen ok att göra det vid första möjliga tidpunkt om man inte kan be vid den utsatta tiden. Och det anses som viktigt att köra runt turister för att se landet, så då får bönen stryka på foten. Resterande ca 10% av gambierna är kristna, och båda religionerna har stor respekt och förståelse för den andra religionen. Detta är något de är stolta över och muslimerna älskar att berätta för oss andra som kommer från kristna länder.
Lite mörk bild, men jag vågade inte använda blixten.
Kvällsbönen i Bakau.
Praktiska tips
Ta med tillräckligt solskydd för hela semestern hemifrån, det är svindyrt att köpa i Gambia. Det fåtal bankomater som finns är ofta trasiga så ta med dollar i kontanter för hela resan. Ta inte med resechockar (som vi gjorde; vi tyckte det kändes otryggt med så mycket kontanter), kursen är avsevärd lägre för resecheckar jämfört med dollar. Jag tror faktiskt det rörde sig om så mycket som 20-25 % lägre.
Gambia är ett fint resmål, och vi rekommenderar det verkligen. Det kan kanske tyckas från vad jag skriver ovan att vi inte gillade det, men så är det inte. Det finns mycket att se, och det är det enda stället jag har varit i Afrika som jag tycker kändes genuint afrikanskt. Och det är som sagt väldigt billigt att åka dit jämfört med till många andra länder.
”Asfalten” på vägen mellan Bakau och Kololi bestod av
snäckor som hade pressats ner i den finkorniga sanden
