Berat – Staden med tusen fönster

Vi anländer till Berat, från Makedonien, efter fem timmars bilfärd på vägar av intressant kvalitet. Google Maps säger det ska ta tre och en halv timmes färd. Vi var i tillägg fast i ingenmansland mellan Makedonien och Albanien i 45 minuter, beroende på Internet problems.

Men till slut kommer vi fram till Berat och det första vi ser är de tusen fönstren i den gamla kristna stadsdelen Gorica. Vackert-vackert-vackert!

Muslimska stadsdelen Mangalem norr om floden

Vårt mål är borgen Kalasa på höjden ovanför den muslimska stadsdelen Mangalem, på andra sidan av floden för Gorica. Jag har läst att man vill ta bilen upp till borgen eftersom det är långt och brant men den enda vägen vi ser upp är en gångväg belagd med blanknött marmor. Som tur är så ligger turistinformationen på hörnet och jag hoppar ut ur bilen och beger mig ditåt. Varför blir vi ens förvånade när det visar sig att det är uppför den branta marmorvägen vi ska ta oss?

Berats borg Kalasa

Vi börjar köra upp. Det går sakta och det är halt. Mittvägs tänker jag att det känns som första stora uppförsbacken på Gröna Lunds berg och dalbana. Jag hatar berg och dalbanor och bestämmer mig där och då för att gå ner igen. Inte chans att jag åker nerför den backen. Dessutom börjar bilen varva halvvägs uppför backen och även chauffören är mycket tveksam till att åka ner för samma backa igen.

Vi överlever och efter att ha parkerat möts vi av stenhus med fönster! Och stickade barnkläder och broderade dukar som kvinnorna säljer utanför sina hem. Berats kvinnor verkar ta sitt handarbete seriöst.

Vi fortsätter genom bostadskvarteren mot borgen Kalasas centrala delar. Utsikten mot kringliggande berg och nedanförliggande dalar är fantastisk och vi har fotopauser var och varannan meter. Utanför restaurangen på borgens högsta punkt börjar vi prata med ägarnas 12-åriga dotter. Hon tar oss med till borgens sydligaste punkt där vi kan se stadsdelen Gorica och de tusen fönstren från fågelperspektiv.

But the safer road is longer. Just go the short one and hit the brakes just a little all the time. Then you will not slide.

Efter att ha beställt en underbar helgrillad kyckling som alla delar på så går jag en sväng mot parkeringen. Det kan ju inte vara så att den ohälsosamt hala och branta marmorvägen är enda vägen ner från borgen? Mycket riktigt, det är det inte. Killen jag pratar med berättar att det finns en asfalterad väg om vi kör åt andra hållet. But the safer road is longer, you do not want to go that road. Just go the short one and hit the brakes just a little all the time. Then you will not slide. Eeeeh? Behöver jag berätta att vi valde den asfalterade vägen? Ingen av oss är självmordsbenägna och vi gillar inte heller dödsångest.

Kristna stadsdelen Gorica söder om floden

Nackdelen med den långa, trygga och asfalterade vägen är att vi kommer ner på vägen långt förbi de tusen fönstren i Gorica. Husen som jag hade tänkte stanna till och fotografera på vägen ur Berat. Dock är lättnaden över att leva är större än besvikelsen över att inte ha fotograferat husen.

Som tur är har mina vänner Irene och Kenneth varit i Berat dagarna innan oss och jag har lånat inläggets huvudbild samt bilderna 2, 3 och 15 från Kenneth Cornelius.

Berat togs upp på UNESCO:s världsarvslista år 2005.