Helig eld och bjuden på te hos guiden

Azerbajdzjan betyder den heliga eldens land eller skyddad av den heliga elden. Vad känns då mer naturligt än att besöka ett eldtempel och ett brinnande berg som del två av vår heldagsutflykt?

Eldtemplet Baku Ateshgah

Baku Ateshgah i staden Surakhani är en av tre eldtempel i världen. Av en hädelse har jag tidigare i år besökt också eldtemplet i Iran. Det tredje är i Indien men fast jag har varit i Indien så har jag inte besökt detta. Men två av tre är väl inte så dåligt?

Redan under 1500-talet så hittade man naturligt brinnande lågor i Bakus förort Surakhani, beroende på gas från jordens inre. Baku Ateshgah blev ett pilgrimsmål för zoroastrier från Indien som regelbundet åkte på handelsresor till Kaspiska havet. Under 1700 och 1800-talen byggdes ett tempel på området, med den heliga lågan som den naturliga mittpunkten.

År 1883 drogs det gasledningar i området. Gaskällan, och därmed den självbrinnande lågan, försvann. Försvann gjorde också pilgrimerna och munkarna som bodde i templet. År 1975 öppnade Baku Ateshgah som ett museum, med en artificiell eld.

Det brinnande berget Yanar Dag

Vi kliver in i guiden Rashads röda Lada och lämnar det eldlösa eldtemplet. Nu ska vi uppleva brinnande berg på riktigt!

Och brinnande berg är precis vad vi får! Kolvätegasen härrör från under jordytan och i kontakt med oxygen självtänder den. Rashad berättar att lågornas aldrig släcker; inte när det regnar och inte heller när snön har lagt sig. Vilken imponerande natur vi har! Vi går sedan uppför trappornas till höjdens topp och möts av fin utsikt över den lilla byn.

Det medeltida tornet i Ramana

Rashad gifte sig för ett halvår sen och bor nära Yaner Dag med sin gravida fru. Han bjuder hem oss på te efter utflykten, som vi givetvis tackar ja till. Vi får då också en bonus genom att han på vägen stannar till vid det lilla fortet i byn Ramana.

Vi stannar och Rashad går får att låna nyckeln till fortet. Jag hittar en fåraherde med ett gäng får och fastnar med kameran innan vi kan gå in. Killarna i byn är väldigt intresserade av oss och springer förbi oss som kanonkulor så fort porten öppnar och rakt upp trappan till översta våningen. Vi följer efter upp för den smala trappan och möts av utsikt över den lilla byn uppifrån. En perfekt bonus!

Hemma hos Rashad

När vi kommer till Rashads hem så har frun och föräldrarna precis kommit hem. En släkting har dött och på den tredje dagen ska släkten besöka den sörjande familjen. Med sig har de särskilda rätter som endast ätes vid dessa sammankomster. Rashed skulle jobba med att köra oss runt och kunde inte vara med och besöka den döda släktingens familj, men de har sparat lite av maten som frun och mamman har tillagat för honom. Och för hans gäster, det vill säga Maxime och mig.

Det är olika röror som vi inte helt fattar vad är men som påminner om de valnötsrätter som jag åt i Iran. De hämtar granatäpplen från träden i trädgården och det är utan tvekan de godaste granatäpplen vi har ätit. Mamman i huset fattar hur förtjusta vi är i deras granatäpplen och skickar med oss två vardera när vi ett tag senare åker hem.

Vi äter två av granatäpplen nästa dag, de två sista packar jag ner i min resväska. Jag är inte helt säker på om det är tillåtet att ta in frukt från Azerbajdzjan men några dagar efter att jag kom hem så bjuder jag över två väninnor på en underbar sallad med confiterad anka och special-importerade granatäpplen.

Del ett från vår dagsutflykt finns att läsa här.