En av de hetaste resetrenderna under senare åren har varit att resa själv. Faktiskt har det blivit så populärt att det har fått ett eget och lockande namn; soloresande. En soloresänär. Solo travel på engelska. Inte resa själv eller resa ensam eller något annat som ger negativa associationer. Utan resa solo och man säger det med stolthet i rösten.
Den som inte reser solo hänger inte med på den senaste resetrenden, helt enkelt. Både resebloggar, tidningar och magasin hyllar hur bra det är att resa själv. Förlåt; solo. Bloggaren Brooke Saward från World of Wonderlust vek ett helt kalenderår till att varje vecka hylla hur bra soloresande är.
Sitt eget sällskap
Det finns självklart många fördelar med att resa själv. Man bestämmer själv vad som ska göras och behöver inte anpassa sig till någon annan. Ingen att bråka om restaurangval med, ingen att dividera med om man ska ha sovmorgon eller gå upp tidigt. Man behöver inte dela rum (och säng) med någon som snarkar. Man växer på att klara sig själv och blir mer självständig. Listan kan göras hur lång som helst.
Men ingen att skratta och skåla med
Jag kan ärligt erkänna att jag tycker det är dötrist att resa själv på semester. Ändå har jag gjort det några gångar, så jag vet vad jag pratar om.
- Lanzarote – en vecka år 2004
- Kap verde – en vecka år 2012
- Köpenhamn – en helg år 2013
- Goa i Indien – en långhelg år 2013
- Gdansk – en helg år 2014
- Sintra i Portugal – en helg år 2014
- Phu Quoc i Vietnam – en vecka 2014
- Belgrad – en helg år 2015
- Maldiverna – en vecka år 2015
- Chicago – en långhelg år 2016
Dock är det så att de gångarna jag har åkt själv så har det enbart blivit så för att jag inte har hittat någon som kan eller vill önskar hänga på. Ni vet; valet har varit att åka själv eller inte åka alls. Och på något sätt har jag tydligen tyckt att det är bättre att åka själv än att inte åka alls. Det har aldrig varit så att jag inte har frågat någon om de vill hänga med.
Jag har två utmaningar kring mitt soloresande; det ena är att jag er en social varelse och jag gillar att ha någon att umgås med. Prata, skratta och skåla. Jag tycker det är tråkigt att vara utan sällskap under lång tid och för mig är längre tid mer än en dag. Det andra är att jag är ganska feg. Om jag är själv så händer det ofta att jag går förbi riktigt trevliga restauranger och tänker Hade jag haft sällskap så hade jag ätit där. Nu när jag är själv så vågar jag inte för det är en ”trendig partyrestaurang” där flertalet gäster är stora sällskap.
Ja, jag vet hur du nu kommer att säga att du trivs i ditt eget sällskap och älskar att sitta själv på en uteservering med en bok eller datorn och iaktta de som passerar. Men ärligt talat; tycker inte också du att det skulle vara roligare om du hade någon att skratta tillsammans med över kvinnan med den ovanligt fula frisyren eller hunken som har glömt stänga gylfen? Eller ha någon att skåla med när rosévinet du tar in på Puro Beach i Palma smakar fantastiskt?
Solo strandsemester vs solo stadssemeter
Jag har dock kommit fram till att solo stadssemestrar är tråkigare än solo strandsemestrar. Det är något helt annat att ligga själv på stranden en hel dag än att gå omkring själv i en storstad. Då jag under fjolåret var tre dagar i Chigago blev jag på gränsen till deprimerad av att bara gå runt och runt hela dagarna och vara alldeles själv.
Dessutom; som beskrivet ovan så valde jag bort många restauranger som jag var sugen på att besöka. Och jag ogillar den fega sidan av mig själv som väljer bort något jag egentligen vill.
Lära känna nya personer
Att lära känna nya personer brukar också framhävas som något positivt med soloresande. Dock kräver det att man naturligt kommer i kontakt med någon. Det vanligaste för att komma i kontakt med andra brukar vara att bo på vandrarhem, vilket inte är min stil. Jag har en kollega som varje år soloreser tre veckor till Karibien och bor på all inclusive. Där lär hon känna de andra gästerna via bordplaceringen på resorten och tycker det är toppen. Dock är inte all inclusive heller min stil; jag gillar vanliga hotell som inte brukar uppmuntra till socialt umgänge med andra gäster.
Skärp dig Lena; du gillar ju att gå ut och säger du är social och får väl lära känna någon på en bar, tänker du nu. Jag måste göra dig ledsen igen; det är inte min stil att sätta mig själv i baren och vänta på att någon ska tilltala mig. Inte heller är det min stil att gå fram till ett sällskap; oavsett kön, och presentera mig. Jag är säker på att alla kvinnliga läsare har utsatts för den påträngande idioten som kommer och stör när hon är ute med sina väninnor. Jag vill inte vara den personen.
Men lär jag något???
Under hösten behövde jag boka en EuroBonusresa innan mina poäng gick ut. Lite dålig framförhållning gjorde att jag satt två dagar innan utgång och skulle boka. Valet stod mellan Tokyo och San Francisco och jag hade inte tid att koordinera med någon att följa med.
Jag valde Tokyo, mitt under körsbärsblomstringen i slutet av mars, och tänkte att resesällskap löser sig. Självklart känner jag någon som vill hänga på till Tokyo. Eller???
Så nu står jag här; alldeles själv och om två månader är jag i Tokyo. Utan sällskap. Vem ska jag stå under de blommande körsbärsträden och peka och säga åhhhhhh tillsammans med? Inte kan jag prata med mig själv i alla fall. Hur ska jag våga besöka alla sushi-restauranger jag önskar? Att låtsas att jag är där med Alfons Åbergs osynliga vän Mållgan känns inte helt aktuellt.
Häng med till Tokyo i mars!
Är du sugen på Tokyo och har semesterdagar och pengar över?
Svara i så fall till desperat och ensam i Tokyo.
Andra om att resa solo, som tycker det är toppen –
Good for them, säger jag
Att resa-podden
Come Fly with Me
Earth Wanderess
Fantasiresor
Hallins reseblogg
Livet från den ljusa sidan
New York – My Bite of the Big Apple
Renates reiser
Resfredag
Sky Scanner
[…] Resebloggaren LadiesAbroad har också skrivit om att resa själv här. […]
Jag har rest med en kompis, en mamma, en partner, ett barn i taget och med hela familjen samt själv. De resorna ger mig olika upplevelser och jag gillar alla lika mycket, vill inte utesluta något. Jag har aldrig rest med ett kompisgäng (undantaget busskolresa till Österrike i högstadiet) – undrar hur det är? Det som gör mig mest ledsen nu är att jag nog inte kan resa själv/solo/ensam… framöver då min hörsel börjar försvinna. Att inte kunna kommunicera eller uppfatta information på resande fot är frustrerande. Mitt resesällskap får numera vara lite av assistenter också…
Har aldrig rest ensam (mer än i jobbet då) och kommer nog inte att gör det heller om inte nåt tragiskt händer i mitt liv så att jag blir av med min ständige resekompanjon Christofer…
För mig är sällskapet själva behållningen av resan. Var är upplevelsen om jag inte kan dela den med någon? Har jag ens varit där då? På något sätt.
Starkt att du vågar gå emot trenden och skriva om hur du verkligen känner!
Körsbärsblomningen i Japan är fantastisk, men det svider lite i hjärtat när jag tänker på att måsta härbärgera all den skönheten helt själv och inte kunna ohhh and ahhh:a sig med någon annan. ?
Jag håller med att sällskapet är behållningen av resan. Ändå väljer jag ju att resa själv om jag inte hittar sällskap (och när jag summerade så blev det flera tillfällen än vad jag först trodde det skulle bli…) än att stanna hemma. Men jag åker verkligen inte själv med glädje.
Det är bra att du säger att körsbärsblomstrigen är fantastisk i alla fall. Jag får dölja mig bakom kameran och låta den bli min kompis.
[…] Ofta reser hon med sin dotter men även vänner. Och ibland finns det ingen som kan följa med. Läs inlägget här. En intressant diskussion i […]
Älskar att du är ärligt och skriver hur du verkligen känner! Jag gillar mixen, att resa ensam, att resa som par, med vänner, med barnen…. omväxling förnöjer. Och du, Tokyo? ÅÅÅÅÅÅH! Kommer nog inte loss, men tanken är väldigt lockande. Kram!
Tack så mycket! Ärlighet är ju alltid bra, så det var en mycket fin komplimang. Tokyo kan ju inte bli dåligt, även om jag kommer bli själv. Men sällskap hade varit trevligt!
Nettopp, det at andre ikke har tid eller mulighet til å være med er jo også det som får meg til å reise alene.
Skal kikke inn hos deg og se om jeg finner noen passende alene-i-Tokyo-tips der. Ellers kommer noen spørsmål igjen. Og skal virkelig fundere på dette med Snapchat eller begynne med Instagram Stories. Det jeg ikke skulle skamme meg over er å stå og prate med meg selv med kameraen/mobilen. Da skulle jeg bare føle med trendy.
Interessante tanker du deler i dette innlegget! Selv elsker jeg jo å reise alene, men jeg kjenner jo selvsagt også på ensomheten i blant, og ønsket om å dele opplevelsene mine med andre (men akkurat det er jo også en av hensiktene med bloggen). En annen fordel for min del er at jeg er introvert, og trives for det meste godt i eget selskap. Da får jeg min alenetid, og har som oftest heller ikke problemer med å komme i kontakt med andre når jeg reiser slik at jeg også får mitt sosiale påfyll. For min del er som oftest problemstillingen å enten reise alene, eller ikke reise i det hele tatt siden både venner og familie studerer/jobber/har små barn og andre komplikasjoner som gjør det vanskelig for dem å reise så mye.
Når jeg reiser alene har jeg som oftest et ganske ”hektisk” tempo, hvor jeg forflytter meg ofte og gjør mye hver dag. Da treffer jeg alltid andre, og rekker aldri kjede meg eller føle på ensomheten. 🙂
Så spennende at du skal til Tokyo alene under kirsebærblomstringen! Det er en fantastisk by, som jeg også har reist alene i, og som har så mye å by på at det skal mye til for at man slipper opp for ting å gjøre. Du får skaffe deg snapchat (dersom du ikke allerede har det), og sende snaps av alle de små og store tingene du ønsker å fortelle/vise dine kjente fra turen (f.eks. hun med den rare frisyren eller han som har glemt gylfen, hehe). Da er det jo neeesten som å ha noen sammen med seg. 😉
Ett mycket intressant inlägg där jag (tro det eller ej!) känner igen mig en hel del. 🙂 Tack för länken till min bloggartikel om att våga resa ensam till New York. Men jag får nog förtydliga lite där: Jag reser faktiskt också helst i sällskap med någon. Visst är det en helt annan sak att dela upplevelserna med någon och kunna vara ”modiga” tillsammans när det gäller att söka upp restauranger, hemliga barer etc. Jag vet inte hur många galna och roliga minnen jag har från resor där jag haft sällskap.
Du verkar för övrigt ha rest ensam mycket mer än jag! Jag har rest ensam till New York men sällan varit helt ensam, väl på plats. Antingen har jag haft några dagar för mig själv med sällskap som anslutit i början eller i slutet av resan, eller också har jag haft fullt upp med att träffa vänner som bor där.
Tokyo under körsbärsblomningen låter underbart! Det är dessutom en stad som står på min bucket list. Hoppas du hittar ressällskap. Själv ska jag på stor födelsedagsfest i Bergen då!
Bergen låter bra! Hoppas du får tid med lite annat än firandet, samt att det inte regnar!
Bra att vi är flera som är som jag!
Känner absolut igen resonemanget, och att dela upplevelsen med någon är stort. MEN jag gillar att resa själv också, verkligen. För mig är det kanske att jag inte alls är feg, utan lite över-social (i rätt situationer) som gör det? Jag träffar folk, om jag vill, och gillar att kunna välja själv.
Fast, nog väljer jag sällskapsresande helst, och ensam precis som du om alternativet är inte alls.
Ps. länkarna har blivit lite tokiga där på slutet, alla övre 6-7 länkar till samma post.
Min roliga kombo är att jag både är väldigt social och feg. Älskar till exempel att placeras med okända vid bröllop och fester men då har jag redan kommit i kontakt med dem genom placeringen. Att bara säga hej till någon är inte min grej.
Takk. Det blev tydligen så att da jag la till Hallin så gjorde jag det också på alla länkar över den nya. Konstigt.
Jag har lite halvhjärtat försökt komma iväg på några soloresor de senaste åren men jag lyckas inte riktigt 🙂 Jag tror det beror på att jag helt enkelt velar mellan att spara ledigheten tills familjen kan följa med och åka iväg, vara 100% ego och sen inte kunna vara ledig med familjen lika mycket. Knepigt men den perioden i livet kommer, när barnen vill vara lediga men inte med sina föräldrar, ha ha!
Har hört talas om detta med att barnen inte vill följa med, men Maxime följde alltid med så länge jag bjöd. Faktiskt gör hon det ibland fortfarande.
Förstår 100% att du föredrar sällskap när det finns. Det gör jag också.
Nu har jag ett fint sällskap i min sambo men det gör inte att jag avstår ego-resor. Jag tycker att det kan vara befriande att bara bry mig om mig själv en stund, en dag eller en vecka. Jag känner dock väldigt väl igen mig i det där med att hoppa över restauranger och så vidare, jag har världens kanske sämsta matfantasi men i övrigt brukar det gå bra. Att sitta och bara ta in människor som passerar är fantastiskt. Och rätt som det är hittar jag någon att prata med, även om jag inte är den uppsökande typen.
Om jag kan resa själv igen? Givet. Det tänker jag göra också.
Mycket bra att det är flera än jag som är lite restaurang-feg och har dålig matfantasi. Glömde ta med begreppet egoresa! Attans.
Jag reser ensam nu…i 7 månader i Asien. Tycker det är mycket lättare i storstäder. Där är man konstant sysselsatt. Svårare nu när jag är på en strand. Man känner dej nog mer ensam när det är massor av turister i grupp runt en. På solsemester reser oftast familjer eller vänner tillsammans och dom är det lite svårt att få kontakt med. Dom vill oftast hålla sej för dej själva. Men i storstäder upplever jag det mycket enklare att få kontakt. Man måste ta kontakt själv…inte vänta på att någon annan gör det. Jag trivs bra med att resa själv. Men jag ska erkänna att jag tajmar in vänners resor om jag kan. 8 veckor reste jag runt med Rosa Bussarna. Det var perfekt. Hade aldrig hunnit eller orkat se allt som vi hann se på egen hand. Njut av Tokyo. Den känslan av att stå där under körsbärsträden är din, bara din egen. Helt fantastiskt.
Jag är nog världsetta på att bara ligga på stranden i timmar. Så där har jag inga problem att få åtta timmar att passera utan att göra något alls. I städer tycker jag mer att det blir mycket gå-gå-gå och att allt tar så kort tid när jag är solo. Även en lunch eller middag görs undan på en dryg halvtimme.
Jag tycker om att resa själv likaväl som jag gärna reser med någon annan. Jag längtar till Tokyo så hade jag kunnat hade jag följt med ; )
Jag skrev om att resa ensam (eller själv som dte egentligen heter,en det låte så trist och något man inte valt själv…) Gjorde en undersökning i inlägget och det visade sig att 16% vill resa själv!
http://blogg.resia.se/2016/05/03/18-saker-man-som-ensamresenar-maste-tanka-pa/
Vad bra att du lika gärna reser själv som tillsammans med någon. Skulle önska det var jag! Intressant inlägg och jag länkade. Men måste säga jag blev förvånad över att bara 2% väljer kompisgänget. Nästan alla jag känner, med eller utan barn, är varje år på resor med kompisgänget. Men kanske det är för att det bara ges möjlighet till ett svar.
Sen håller jag med om att resor i tjänsten är något annat. Dels brukar det vara ett fullspäckad program, dels vet jag också då själv att jag inte är själv för att ingen kunde eller ville följa med.
Jag är nog också lite som du Lena, tycker om att resa tillsammans med någon. Sällskap förgyller resan. Är också lite ”chicken” när det gäller att gå ut själv, speciellt på kvällen. Skulle utan problem gå runt själv i en storstad dagtid men på kvällen – då skulle jag känna mig ensam.
Jag har (med 2 undantag) aldrig rest ensam. Den första solo-resan gjorde jag när jag 22 år gammal satte mig på ett skruttigt tåg från Riga till Sankt Petersburg för att därifrån ta båten till Helsingfors och vidare till Stockholm. Det var min flyttresa till Sverige. Fattar fortfarande inta att jag vågade göra detta med allt vad det innebär ( Lettland var fortfarande inte fri då och jag visste inte om jag skulle återse min familj och mina vänner).
Den andra solo resan gjorde jag nyligen i höstas och den var fantastisk vacker. Den gick till ditt hemland Norge. Den varade bara i 3 dagar men var den vackraste resan jag har gjort i hela mitt liv. Jag kände ” Yes, jag har äntligen gjort en resa själv!” och jag måste erkänna : Det var inte alls så läskigt att resa själv. Jag tror faktiskt att jag borde göra fler solo resor i framtiden. Just friheten över att bestämma över min tid och vad jag vill se var så härlig.
Angående din fråga : Hade du skrivit detta för en månad sedan, hade jag utan tvekan tackat ja till att följa med till Tokyo. Vill så gärna dit men nu planeras det en resa till Bali och Singapore i mars. En annan gång kanske…
Din första soloresa låter som en riktig mardröm. Både osäker båt och osäkert politiskt läge i landet. Det jag gillar med soloresandet är att jag inte behöver anpassa mig till någon men i längden väger det inte upp att jag känner mig ensam.
Trevligt att du gillade Norge; det är verkligen fint där. Och tråkigt att jag inte var lite tidigare ute så det kunde ha blivit Tokyo i stället för Singapore och Bali. Fast dit vill jag också vid något tillfälle.
Har haft många ensamresor där jag nästan -eller helt- har gråtit av ensamhet. Jag är också en varelse som är väldigt social och vill vara bland människor nästan jämt, och om jag får välja helt aldrig är ensam.
Dock har jag efter att ha övat i så många år på att resa ensam, blivit duktigare på att vara ensam. Men som du säger, att resa själv eller inte alls – då blir det ett enkelt val.
Trots många stunder så det är jobbigt att resa själv så måste jag ju faktiskt säga att jag älskar det också. Fördelarna med att resa ensam är helt enkelt större för mig 🙂 Men tro inte att det alltid är en dans på rosor 😉
Trodde det bara var jag som kunde bli deprimerad på resor för att jag känner mig ensam. Det du säger om att man blir duktigare ju mer man reser själv stämmer absolut. Jag är mycket mer bekväm med det nu är vad jag var från början men som sagt fegar jag ut i alla fall i bland när jag ska välja restaurang. Det är inte så länge sen jag hamnade på McDonalds i en mindre svensk stad för att jag inte hittade någon restaurang där jag kände mig bekväm med att gå in själv.
Jag håller med. Jag har rest själv några gånger, senast när jag jobbade på hästgård på Irland, men det var med en klump i magen tills jag lärt känna folk på gården och jag är själaglad min tyska väninna som jag lärde känna där ville följa med när det blev dags att turista runt på ön. Soloresor tycker jag kan vara helt bra för att visa för sig själv att man klarar av det, men får jag välja vill jag helst ha sällskap – så mycket mindre ångest över allt som kan tänkas gå fel :p Är visst en liten fegis jag också.
Vad bra att du håller med.
Ja och så åker jag på dagsturer med lokala arrangörer. Där träffar man folk som också sitter ensamma på bussarna.
Att observera de som är själv på dagsturer har blivit någon sorts sport efter att jag var i Vietnam. Nu räknar jag alltid hur många som är med på samma utflykt som är själv.
Jag tycker tvärtom att storstäder är bra att resa ensam i eftersom man är så anonym, Det finns massor av butiker, caféer och muséer att dyka in i. Inte som på en semesterort där folk ser ”den där ensamma kvinnan” gå samma gata ensam igen eller ta en drink ensam i hotellbaren. Det är också jobbigare att sola och bada utan någon som kollar värdesaker och sådant tycker jag.
Själv bodde jag mycket på vandrarhem själv förr och tyckte det var ett jättebra sätt att träffa folk på. Nu däremot vill jag bo bekvämare och då har jag större problem att träffa folk.
Jag vill heller inte avbryta sällskap som är ute och har kul ihop. Istället sätter jag mig vid bardisken och snackar med personalen (jag går ändå aldrig till platser där det är så högljutt och upptaget att man inte kan prata med dem) och tar reda på vad som är kul lokalt. Där finns dock en gräns – man vill inte sitta där varje kväll.
Jag håller med om att badnibgen är ett problem om man är själv på stranden, jag känner mig i alla fall mindre ensam där än utan strand.
Kanske jag mer ska satsa på att sitta själv i baren och prata med personalen i stället för att det känns som å sitta där och vänta på att någon ska fråga vad jag kostar. Bra idé.