Aramgah-e Shah-e Cheragh är ett gravmonument över Sayyed Mir Ahmad, en av Iman Rezas 17 bröder, som dödades av kalifatet år 835. För att hysa Ahmads reliker uppfördes ett mausoleum på platsen där han dödades. Dock är dagens imponerande byggnad huvudsakligen uppförd under 1800-talet.
På med chadoren
Aramgah-e Shah-e Cheragh är Irans tredje viktigaste muslimska helgedom. Rutinerna för besök från turister skiljer sig något från andra iranska moskéer och sevärdheter vi besöker.
För det första så är det gratis inträde, vilket vi inte upplevde någon annanstans i Iran. Är det något Iran är bra på så är det att utnyttja att turisterna önskemål besöka deras sevärdheter. För det andra delas alla turister in i grupper enligt språk och får en guide som visar runt och berättar om de olika ställen. För det tredje är det så att alla kvinnor måste skyla sig med en heltäckande chador för att besöka helgedomen. Inga andra ställen har vi varit tvungna att täcka oss utöver schalen och de löst sittande och höfttäckande kläder som alla kvinnliga turister måste bära i Iran.
Vid ingången skickas män och kvinnor till olika tält. I kvinnornas tält får vi visa innehållet i väskorna. Alla som inte redan har på sig en chador får med sig ett nytvättat och inplastat exemplar. Vilket det också är många iranska kvinnor som får då det långt ifrån är alla som i vanliga fall bär chador. Som tur är så står det påkläderskor redo att hjälpa turisterna ta på plagget. Det är mycket tyg och inte helt lätt att fatta hur vi ska få dem att sitta på. Sen är det dags att återförenas med männen i vår lilla grupp.
Helgedomen – Ahmans grav
Vi kommer först in på en mindre gård och får gå genom en portal innan vi kommer in på Aramgah-e Shah-e Cheraghs stora borggård. Ahmads reliker är inhysta i en byggnad där män och kvinnor får göra separata besök. Eftersom vi har manlig guide så är det en gammal gumma som inte pratar ett ord engelska som följer med kvinnorna i sällskapet in.
Efter att ha tagit av skorna så går vi in och möts av speglar överallt, i hela rummet. Det hela är helt sagolikt och jag jobbar hårt för att fånga det hela med kameran. Men lyckas inte som jag skulle vilja. Jag tar också några foton av de bedjande kvinnorna men då kommer vår gumma och förklarar med teckenspråk att jag kan fota tak och väggar i bönrummet men inte kvinnorna som ber, de får inte störas.
Det är lång kö för att röra det spegelklädda monumentet upplyst med gröna lampor som utgör Ahmads gravmonument. Och tyvärr inte tillåtet att fotografera här, gumman har sett hur ivrig jag är. Innan vi kommer dit pekar hon på kameran och skakar på huvudet. Fast jag så gärna vill ta en bild så lyckas jag behärska mig.
Aramgah-e Shah-e Cheragh by night
Aramgah-e Shah-e Cheragh är öppet dygnet runt. Kvällen efter vill Hanne gå tillbaka till hotellet efter middag och vila medan jag vill uppleva stället också på kvällen. Efter att ha tvekat en halv sekund så beslutar jag att gå dit själv. Jag har sagt det tidigare och säger det igen; det är absolut inte farligt för kvinnor att färdas själv i Iran, inte ens sent på kvällen.
Framme är det samma procedur med väskan. Men jag vet nu hur man gör och kan ta på chadoren själv. Jag är enda besökare vid turisternas ingång och jag får gå in utan guide. Eftersom jag vet vad jag vill se så tar jag mig direkt till stora borggården med stora kupolen och minareter. Nischerna som utgår väggarna är upplysta växelvis i olika färger. Över halva borggården sitter eller står iranier och väntar in dagens sista bön.
Stämningen är trevlig och uppsluppen och det pratas och skrattas medan andra redan har påbörjat bönen. Jag ser många kollar intresserad och undrande på mig. Men till skillnad för på gatan och i parker och på torg är det ingen som tilltalar mig. Om detta är för att de inte vill fråga eftersom de undrar om jag är där som religiös person (vilket verkar konstigt eftersom jag hela tiden har kameran i handen). Eller om det är för att jag nu är själv, och vi inte är två, får jag aldrig veta. Men det jag vet är att jag är glad för att jag gick tillbaka och för att uppleva platsen också på kvällen.
I Lonely Planets Iranguide anges det att turister i vanliga fall inte får besöka Aramgah-e Shah-e Cheragh alls. Men de säger också att handhavandet gentemot turister är olika och man kan ha tur och får komma in. Detta stämmer inte alls överens med vår upplevelse där de utrustade oss med egen guide för att visa oss så mycket som möjligt.
Dock fick vi veta vid första besöker att guide är obligatoriskt för turister och att vi absolut inte kunde fotografera utan guide. Medan jag vid mitt andra besök släpptes in utan guide och då fick jag ett nekande svar när jag frågade om det var fotoförbud utan guide. Så det är helt tydligt olika uppfattningar om hur turisterna ska tas hand om.
