Kazbegi eller Stepantsminda – Den lilla staden i Kaukasusbergen

Fyra timmar efter att vi lämnat Tbilisi är vi framme i staden Kazbegi, som egentligen heter Stepantsminda, men som nästan alla fortfarande kallar vid det gamla ryska namnet. Vi har åkt lite ner från högsta punkten Javri-passet, på 2379 meter över havet, och är nu i en dal på 1750 meter över havet. Vår chaufför Kahka stannar till framför Rooms Hotel; vårt hem för de kommande tre dagarna.

Vädret är underbart och utsikten ännu bättre. Hanne och jag lägger alla planer åt sidan, byter om till bikini och hittar var sin solsäng på terrassen utanför SPA-anläggningen. Där blir vi liggande till solen går ner och är helt mållösa över hur vackert det är. Enda molnet på himmelen är att vi inte får beställa vin ner till SPA-anläggningens terrass.

Läs mer: Hur du planerar den perfekta rundresan i Georgien och Armenien

Kyrkan Tsminda Sameba Church på en bergstopp i Kazbegi

Dagen efter regnar det åt alla håll under frukosten. Efter frukost och medan det fortfarande droppar så tar jag en sväng ner till Kazbegi stad. Solen kommer fram och vi beslutar oss för att åka upp till kyrkan Tsminda Sameba Church, som också kallas Holy Trinity Church och ligger på ett ytterligare 450 meter över Kazbegi, på en bergstopp.

Precis när vi kommer till toppen, efter att ha kört en timme på serpentinväg där det skumpar så mycket att jag får stel nacke av att hålla huvudet på plats, så öppnar himlen sig igen. Chauffören Kahka är orolig att vi ska fasta i leran på toppen, även om han har en fyrhjulsdriven Toyota, så vi åker ner igen efter fem minuter och utan att ha lämnat bilen. En bild genom rutan får jag dock till. På väg ner kommer solen fram igen…

Den lilla byn Juta långt inne i dalen mellan berg

I stället för att åka upp igen så beslutar vi oss att åka till den lilla byn Juta. Tretton kilometer på vad som till en början är en asfalterad väg kantad av små byar, som sedan går över till att bli en grusväg nere i dalen med betande kor vid sidan av och mot slutet en smal grusväg halvvägs uppe i bergsluttningen. Utan tvivel den mest spektakulära väg jag har åkt; till vänster om oss branta gröna berg som reser sig, till höger om oss lika branta berg som stupar ner. Det hela är så vackert att vi får ont i ögonen.

Vi passerar en stenhuggare som hugger ut enorma ansikten från stora block, som han placerar mitt i naturen. Hade vi inte sett stenhuggaren hålla på så hade vi trott huvuden var rester från antika statyer och hade legat där sen tidernas begynnelse.

Efter någon timme och massor av fotostopp så kommer vi fram till Juta. Här finns inte längre några fastboende och det är bara turismen som håller byn igång sommartid. Det finns et hotell med en restaurang nere i dalen samt en camping på 2300 meters höjd. Juta är nämligen utgångspunkten för flera populära vandringsleder.

Läs mer: Georgian Minitary Highway från Tbilisi till Kazbegi

Samma dag vi ska åka så vaknar medresenären Hanne med ont i ländryggen och ena höften. Hon får en akuttid hos naprapaten och troligtvis är det en nerv som har kommit i kläm. Hon har riktigt ont men är på bara viljan med runt till alla sevärdheter vi har planerat se, men de planerade vandringarna fick vi lägga ner. Dock tar vi oss upp till campingplatsen Zeta, en kort vandring om femton minuter, men utsikten är fantastisk från toppen av berget.

Fast i leran…

Chauffören Kahka försöker köra oss upp till campingen så att Hanne inte ska behöva gå, men det hela slutar med att bilen fastnar i leran efter regnet tidigare samma dag. När vi kommer ner från bergstoppen så har han fortfarande inte kommit loss. Hanne och jag beställer kachapuri, det lokala brödet med salt ost, på byns enda restaurang men sen tröttnar vi på att vänta.

Kahka fixar oss en taxi ock en timme senare är vi tillbaka på hotellet och Hanne kan vila ryggen på terrassen. Som tur är så får Kahka hjälp av den lokala bärgningsfirman och bilen kommer loss. Jag gissar det inte är helt ovanligt att bilar måste bärgas i Juta, eftersom det faktiskt finns en bärgningsfirma i detta sommarsamhälle.

Resan sponsrades delvis av Georgian National Tourism Administration.
Text, fotografier och synpunkter är mina egna, med undantag av omslagsbilden samt bilderna 15, 17 och 21 som ägs av Hanne Cecilie Raaberg.

Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.