Nu kommer vi äntligen till det som enligt mig var en av Alaskaresans två höjdpunkter, nämligen det övergivna gruvsamhället Kennicott in the middle of nowhere. Jag älskar spökhus, jag älskar speciella miljöer, jag älskar vacker natur och jag älskar när solen skiner. Det kunde mao inte bli fel!
Jag vaknar dag två i McCarthy i mitt pyttelilla rum. Efter en dusch tar jag mig till frukosten, som Jeanette, Katarina och Sofia precis håller på att avsluta. Vi beslutar oss att gå de knappt sju kilometerna från McCarthy till Kennicott.
Första halvtimmen tycker vi detta är ett utmärkt val, sen blir stigen mer och mer vattendränkt. Till slut får vi vända och gå ut på bilvägen. Precis när vi kommer ut på vägen så kommer en tom shuttlebuss från ett hotell körande, som jag hejdar och visar fram mina dyngsura skor. Den trevliga mannan förbarmar sig över oss och vi får följa med.
Framme i Kennicott
Framme i Kennicott går vi direkt till turistinformationen och köper biljetter till den guidade turen som gör att vi kommer in i de övergivna byggnaderna. För det vill vi ju. Och utan guidad tur, inte komma in. Biljetterna kostar runt 250 kr, vilket jag tycker är dyrt, men turen pågår två och en halv timme och vår guide är inspirerande och kunnig.
Läs mer: Höjdpunkt nummer två – Savage Alpina Trail i Denali nationalpark
Vi guidning börjar klockan 13, vilket ger oss två timmar att först utforska utomhusområden. Miljön är verkligen unik och genuin; många byggnader har delvis rasat och de som har restaurerats har gjort det på ett sett så det inte syns. Det är så fint och annorlunda och äkta här och jag och kameran går runt och är alldeles saliga.
När det begav sig bodde det över 700 människor i Kennicott, flertalet gruvarbetare, men många i andra roller hade med sina familjer. Det fanns flera stora sovsalar, en liten affär, skola, konsertlokal och sjukhus. Sjukhuset var vitmålat, i övrigt var alla byggnaderna målat i billigaste färgen röd.
Kennicotts historia
Året 1900 hittades de stora synliga gröna kopparfälten ungefär samtidigt av två olika delegationer; först två mineralletare och bara dagar senare av en geolog. Samtidigt var Stephen Birch, en nyutbildad ingenjör, i Alaska för att investera pengar i gruvdrift. Birch sammanstrålande med gruvmagnaten Robert Guggenheim (som i museerna) och banken T G Morgan & co och i 1905 bildades bolaget som senare blev Kennecott Copper Organisation.
De plöjde in den enorma summan $30 miljoner till utvecklingen av gruvan, fatta vilken summa detta var då. Kvarnen där kopparen utvanns och alla andra byggnader byggdes, likaså en järnväg mellan Kennicott och hamnstaden Cordova i södra Alaska, samt en ångbåtslinje mellan Cardova och Seattle. Tåget lassades med förädlad koppar i Kennicot, åkte till Cardova där det körde ombord på ångbåten och kom fram till vad som omtalas som Lower 48, dvs de 48 delstater söder om Alaska.
År 1916 producerades koppar till ett värde av $32 miljoner, så det tog inte lång tid innan investeringen hade betalat av sig. Dog började kopparen sina under 1930-talet och 1938 stängdes den sista gruvan ner och Kennicott övergavs och lämnades åt sitt öde. Under 1960-talet betalades ett företag pengar för att riva hela samhället för att undvika ansvar vid eventuella olyckor, men de rev endast ett fåtal byggnader, tog pengarna och stack. Vilken tur för oss i dag!
Under 1980 började turisterna upptäcka Kennicott, och 1986 klassades Wrangell-St Elias National Park, som Kennicott ligger i, som ett statligt historiskt landmärke.
Och så namnet då – Kennicott vs Kennecott
Kennicott fick sitt namn efter den närliggande glaciären vid samma namn, som igen hade fått sitt namn från botanikern och zoologen Robert Kennicott. När gruvbolaget skulle namnges så gjordes ett stavfel, troligtvis av Birch själv, och Kennicott blev till Kennecott. Mao heter samhället Kennicott och gruvbolaget Kennecott. Så kan det gå!
In i kvarnen där kopparn utvanns, och 14 våningar ner
Vi äter lunch på Kennicott Glacier Lodge, som också erbjuder övernattning. Jag hade gärna sovit över en natt, men nu blev det inte så. Mätta och belåtna är det dags för vår guidade tur. Vi börjar först mitt i samhället med lite generell information, sen är det orangea skyddshjälmar som ska på. Därefter upp backen för att gå in i kvarnen på 14 och översta våningen.
Vi går ner våning för våning och får höra hur kopparmalmen förädlades varvet med små anekdoter. Guiden är riktigt bra och fast förädlingsprocessen han berättar om är krånglig, och på samtliga fyra går in genom ena öret och ut genom andra, så känns det inte tråkigt en sekund. Överallt finns det detaljer och manicker att fota och jag är i mitt esse.
Läs mer: Fantasiresors foton från Root Glacier
Plötsligt är det slut och vi är ute i solen igen. Jag byter till kjol och flipflops och beslutar mig att stanna kvar i Kennicott och njuta av miljön. Alltså så coolt och underbart på samma tid. De tre andra vill gå till Root Glacier, för att se en glaciär givetvis. Jag ångrade lite att jag inte hängde med när de senare visade mig foton på glaciären men det tog jag igen när vi kom till orten Glacier View. Dessutom njöt jag så mycket när jag gick runt och utforskade varje vrå av Kennicott, så det var helt rätt beslut.
Läs mer: Eureka och glaciären i Glacier View
Vi åker bussen ner i olika omgångar, jag först och de andra någon halvtimme senare. Vi träffas för middag på McCarthys Guide Michelinlistade restaurang samma kväll men det återkommer jag till.
Shit vilken historienörd man känner sig som när man läser det här 🙂 yey yey yey Jag vill tillbaka lena! Låt oss o´åka och bara dricka öl och prata med alaskiska peeps.
Ja, låt oss åka tillbaka! När som helst, dricka en massa öl. ? Kanske säsonga där!
Vilket ställe! Bara det värt en resa till Alaska.
Visst är det! Så glad vi tog omvägen dit.