Transnistrien – En livs levande Sovjetstat

Längst öst i Moldavien ligger utbrytarrepubliken Transnistrien. Missnöjda över att tillhöra Moldavien och så pro-sovjetiska att de fortfarande har kvar KGB och en av huvudgatorna heter Lenin. Hit vill jag självklart åka.

Transnistrien har egna lagar, egen regering, flagga, polis, rättsmyndighet; egentligen allt. Valutan är transnistrik rubel, som är knuten mot den ryska rubeln. Språket är ryska och givetvis ryska bokstäver, medan man i Moldavien i övrigt pratar rumänska och använder latinska bokstäver.

Området är erkänt av den moldaviska regeringen som ”en självstyrd territoriell enhet med speciell legal status”, men har inte erkänts som eget land av några FN-länder.

Och hur blev det såhär då?

Först lite bakgrundsinfo: Transnistrien är en långsmal tarm belägen öster om floden Dnestr och väster om gränsen till Ukraina. Det bor drygt en halv miljon invånare i Transnistrien och huvudstaden är Tiraspol, vilket också råkar vara Moldaviens näst största stad om man räknar på det sättet.

Floden Dnestr har sen tidernas begynnelse varit gränsen mellan olika områden med olika folkslag. Väster om floden låg furstendömet Moldau mellan ca 1350 och 1859, ungefär där nutidens Moldavien och Rumänien ligger. Området öster om Dnestr var länge en del av storfurstedömet Litauen, för att 1792 erövras av ryska imperiet.

När Sovjetunionen bildades 1922 ingick Transnistrien tillsammans med Ukraina medan Moldavien tillhörde Rumänien. So far, so god. Problemet kom när den sovjetiska Röda armen år 1939 invaderade också Moldavien och skapade Moldaviska sovjetrepubliken som en del av Sovjetunionen. Då passade man nämligen på att samtidigt inkludera Transnistrien i nya Sovjetstaten.

Läs mer: Vingården Chateau Vartely i Moldavien

Transnistrien har aldrig känt någon samhörighet med Moldavien, i stället sökte invånarna sig mot både mot det ryska och sovjetiska. När Sovjetunionen föll 1991 beslutades det att moldaviska (som i praktiken är rumänska) skulle vara det enda språket i Moldavien och alfabetet skulle vara latinskt. I Transnistrien blev man inte glada och det hölls en folkomröstning, där över 90% röstade för självständighet från Moldavien. Som ett resultat av detta utropades Dnestriska Moldaviska Socialistiska Sovjetrepublikens självständighet; efter att Sovjet hade fallit. Lite roligt kan man ju tycka.

Moldavien svarar med att anfalla Transnistrien och kriget är ett faktum. Ryska och ukrainska styrkor kommer Transnistrien till undsättning. Kriget varade inte länge och mot slutet av 1992 undertecknas ett avtal om eldupphör av Moldaviens och Rysslands president. Den autonoma sovjetrepubliken bildades; efter att Sovjetunionen hade upplösts.

Och vad gör man i Transnistrien då?

Utöver att kunna skryta över att ha varit där så är det två grejer man brukar göra i Transnistrien. Det ena är att besöka staden Tirapol och det andra är att se borgen i staden Bender.

Borgen i Bender

Jag började med att se borgen i staden Bender, vars gamla namn på staden är Tighina. En fin borg, men det mest spännande är att Karl XII från 1709 till 1713 höll till i Bender.

Det kostar en liten slant att gå in i borgen, jag betalade med moldaviska lei. Det går att hyra en guide och på väg ut pratade jag med ett svenskt par som hade gjort detta. Be i så fall om att få en som kan historian om Kalle XII, om du vill höra denna, borgen i sig tyckte jag inte behövde någon guide.

Tiraspol

Tiraspol är en stor stad. Här heter gatorna Lenin och 25 oktober, efter datumet för när oktoberrevolutionen bröt ut, och den fyrkantiga kommunistarkitekturen är påtaglig. Vi hade bara precis kommit in i staden när min chaufför stannade vid en gigantisk byggnad och pekade på en Leninstaty utanför. Precis där han stannade såg jag en tanks och jag fattade att jag var på minnesplatsen för fallna i kriget mellan Moldavien och Transnistrien år 1992.

Tiraspol ger bitvis ett modernt intryck med modern arkitektur och påkostade byggnader. Men nästa kvarter ligger de gamla kommunistiska byggnadskomplexen. Invånarna har moderna kläder och jag skulle lika gärna ha varit i en mellanstor västeuropeisk stad. Liknande känsla som jag fick i Chisinau.

I övrigt åkte jag till Kirov Park, som jag hade fått för mig att skulle ha en mängd statyer på kommunistiska ledare. I stället möttes jag av en tom park och en kyrka. Nu började jag bli hungrig. Min chaufför kunde inte engelska och använde en översättningsapp. Inte var han så värst känt i Transnistrien heller, för han fick hela tiden fråga någon på gatan om riktningen. Men ryska kunde han….

I alla fall hade vi lite svårt att kommunicera om restaurang så han släpper han av mig mitt på en sidogata till 25 oktober och signalerar att jag får hitta en någonstans att äta. Jaha. Jag går tillbaka mot huvudgatan och där hittar jag vad jag antar är en transnistrisk variant av en shoppinggata med markadskänsla. Väldigt roligt. Sen hittar jag en restaurang, som verkar vara av det finare slaget. Trött på att leta går jag in.

Endast transnistriska rubler är gångbart som valuta och jag skickas till nästa hörn för att växla. Växlingskontoren finns lite överallt. Jag växlar 200 lei, vilket är ca 100 kronor, och får 181 rubler. Jag köper en av de dyraste rätterna på menyn och både läsk och vatten men det blir i alla fall bara 140 transnistriska rubler. När jag lämnar restaurangen köper jag på mig ytterligare tre flaskor vatten, bara för att bli av med pengarna.

Sen längtade jag tillbaka till Moldavien, så då bad jag min chafför köra mig hem igen. För första gång under dagen såg han glad ut.

Praktiska tips om Transnistrien

• Du behöver pass för att åka till Transnistrien, men inget visum. Du måste gå in i kuren för gränskontrollen, köa framför en lucka där de tar emot passet, knäpper lite på datorn och ger dig ett inresekort. Spara detta. Tyvärr ingen stämpel i passet (ja, ibland är jag mentalt åtta år). Om du åker minibuss, passa för guds skuld på att gå ur bussen och få ett inresekort. Även om gränspolisen vinkar bussen vidare. Renates reiser har skrivit om vad som hände henne då detta missades och hon fick böta/muta sig ut ur regionen.
• Det vanliga är att få ett inresekort som gäller i 24 timmar. Ska du stanna längre så säg till redan vid inresan för att få rätt längd på inresekortet. Det måste göras en registrering hos polisen för den som stannar längre än 24 timmar; detta ska ditt hotell ta hand om. Jag hade dock dubbelkollat att de gör så och att allt blir rätt.
• Det är möjligt att resa in från Moldavien och ut till Ukraina, eller åt andra hållet.
• Om du googlar Transnistrien hittar du tusentals historier om hur man måste muta gränsvakterna för att släppa ur landet igen. Det stämmer att det var så fram till för några år sen, men nu behövs inte detta göras. Om det inte är så att du missar att få ett inresekort eller stannar längre än 24 timmar. Tappa inresekortet är nog inte heller så bra. Det är inte heller längre problem med att åka in från Moldavien och ut till Ukraina; något som också anges som problematiskt online. Men, det är alltid så att ju mer pengar man har på sig ju större blir eventuell muta du måste betala. För att vara på den säkra sidan tog jag bara med mig 300 lei, motsvarande 150 kronor, och sprang upp på hotellrummet för att hämta pengar till chauffören då jag kom tillbaka till Chisinau.
• Jag hyrde chaufför via hotellet, vilket kostade 1300 lei eller ca 650 kronor. Ganska så dyrt och dålig valuta för pengarna, men just då kändes det enklast. Det går buss från busstationen i centrala Chisinau varje halvtimme, kostar en spottstyver och tar ca 90 minuter. Sista bussen hem går tillbaka vid 18-tiden.
• Jag hade inte planerat lunch jättemycket, men när jag klickar runt på Google Maps hittade jag 7 Pyatnits Café och Love Cafe. Både ser trevliga ut.
• Jag kände mig inte otrygg alls i Transnistrien, varken i någon stad eller hos gränsvakterna.
• Är Transnistrien ett must upplevelsemäsdigt? Ärligt talat inte. Men det är ju roligt att ha varit i en ökänd utbrytarrepublik.

---

Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.