När resan får fram det värsta i mig och jag förvandlas till en ragata – Eller att få en ”Koh Lanta”

Första gången jag var i Thailand var år 2001 och jag reste med mina vänner Marie-Helen, Irene och Kenneth. Tre veckor i Krabiområdet över jul och nyår och förväntningarna var skyhöga. Thailändsk mat, som redan då var min favorit, sol och värme samt vita stränder och turkost hav. Allt jag gillar i livet på en och samma gång.

”En Koh Lanta”

Vi åker först till Railey Beach, där Marie-Helen hade varit också tidigare samma år och gillade. Railey Beach är säkert fint men det regnar. Oavbrutet. Efter fyra dagar får vi nog och sätter oss på båten till Koh Lanta. Kom ihåg att detta är 17 år sen och man kunde inte bara googla väderprognosen. På Koh Lanta hamnar vi på en mindre strand. Det finns inget att göra där förutom att sola och bada.

Dagarna går och det regnar fortfarande. Första dagen sitter vi under parasollerna på hotellets restaurang och läser (jag läser Sagan om ringen, minns jag, en inbunden tegelstensutgåva med alla tre i samma bok) och efter lunch börjar vi dricka billiga färgglada drinkar. Lite kul var det kanske att vara på ett nytt ställe. Nästa dag börjar alla fyra bli apatiska och sitter bara under parasollerna och stirrar ut i tomma intet, dvs det gråa regnet. Slutar prata med varandra. Slutar med färgglada drinkar och inte ens att äta maten hittar vi någon glädje i. Detta fortsätter i ytterligare två-tre dagar.

På julafton är det Kenneth som vaknar upp från depressionen och nästan fysiskt drar oss med ombord på båten till Phi Phi Island. Marie-Helen är minst förflyttningsbenägen och vill absolut inte åka vidare, hon mumlar något om att hon stannar i sängen på Koh Lanta till det är dags att åka hem.  

Det är efter detta vi kommer på begreppet en Koh Lanta-depression; som betyder dåligt väder på semestern som framkallar en depression. Begreppet spred sig till hela vårt umgänge i Norge och den dagen i dag rapporterar vi till varandra Fan, jag har en Koh Lanta i Grekland/Brasilien/valfri destination om det är ihållande dåligt väder på semestern och depressionen kommer smygande.

En Koh Lanta i Ljubljana

Vi förflyttar oss 18 år fram i tid, skriver 2019, och jag är i Ljubljana i Slovenien med mina väninnor Marie och Viveca. Också en resa jag har höga förväntningar till. Det är tidigt i juni och eftersom vårvädret hemma har varit lite sådär längtar jag såååå mycket efter sol och värme. Med på resan finns alla mina finaste klänningar och sandaler, och endast detta. Jag har väl på någon liten cardigan att ha på flyget men inga långbyxor att tillgå.

Vi åker efter jobbet och är på hotellet Ljubljana strax innan klockan 22. Framme går vi en liten runda på stan, sen lägger vi oss för att förbereda oss för en heldag nästa dag. Vi vaknar och det regnar spik. Allt är grått och det är runt tio grader. Inte alls som väderprognosen hade lovat. Jag har inte med kläder för detta. Jag vill inte se fina Ljubljana genom ett grått filter. Vi lånar paraplyer på hotellet och går ut. Fryser. Mitt humör är nere i källaren och jag märker att jag är på väg in i en djup Koh Lanta.

Läs mer: Bästa tipsen för Ljubljana

Jag snubblar efter Marie och Viveca på gatorna men orkar knappast lyfta fötterna. De försöker muntra upp mig genom att säga saker som att Vi är trots allt i Ljubljana och Det är ju finare här än hemma, även i regn. Jag hasar fem meter efter dem och oavsett vad de säger är svaret Jag vill bara åka hem och Jag vill inte vara här när det regnar. Jag märker att de båda blir chockade och förvånade, jag brukar vara den glada och positiva norskan som bara ser lösningar och få problem. Detta är en ny sida och inte min bästa.

Fast jag fattar att jag förstör dagen och semestern för oss alla tre, och vet att jag beter mig totalt vidrigt, kan jag inte sluta. Droppen är när jag plötsligt mumlar något barnsligt om att nu åker jag till flygplatsen, tvärvänder och lämnar dem på gatan. Som tur är går jag i stället till hotellet och lägger mig i sängen och deppar.

Totalt vedervärdigt beteende men jag kunde som sagt inte behärska mig och vända det. Att också förstöra någon annans semester var väl det värsta. Vi skrattar nu åt det hela men där och då var det inte trevligt för någon av oss.

Och hur gick det för resterande delar av båda semestrarna då? I Thailand kom solen fram strax innan båten kom fram till Phi Phi, på julafton 🎅 och allt, och den lämnade oss inte efter det. Semestern var räddad! Men 19 år senare och flera resor till grannöarna har jag inte varit tillbaka på Koh Lanta.

Vår andra dag i Slovenien hade vi hyrt chaufför för en heldagsutflykt till sjön Bled och upp i bergen. Det regnade inte men var mulet. Jag lyckades hålla mig i skinnet och bete mig. Men glad var jag inte. Precis efter att vi hade lämnat Bled sprack det upp och solen kom fram. På en sekund var jag mitt vanliga glada Lena. Efter några dagar fortsatte vi till Piran, där vi hade bästa badsemestern och jag fick en fin bränna.

Självklart har jag varit med om flera Koh Lantas under dessa 18 åren. Men inga så allvarliga som den i Ljubljana.

Och hur kom jag på att skriva om detta då? Jag läste 4000 mils artikel om att vara grinig och gnällig på resan. Jag kom genast att tänka på Ljubban och skämdes så mycket att det enda som fanns att göra var att erkänna för hela världen. Bättre att skämmas offentligt än att skämmas för sig själv.

---

Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.