Sommar på Svalbard dag 5 – Val, valross och kameran går sönder mitt i det hela

Vår femte dag på Svalbard är samtidigt fantastisk och katastrof. I paketet Hanne, Peder och jag har köpt ingår en isbreesafari, dvs en glaciärsafari, med RIB-båt. Jag vill se valross och byter till en annan utflykt men alla tre ska åka ut samma dag för våra olika upplevelser. Sen går allting fel.

Det hela börjar med att vi får boka om från lördag till tisdag, då planet inte kan landa på Svalbard första dagen. På tisdagen står jag och tar på mig skorna klockan åtta på morgonen när mobilen ringer och jag får veta att valrossafarin är inställd pga tät dimma. Vi fattar genast att Hannes och Peders glaciärsafari också kommer att bli inställd, även om den ska avgå en timme senare än min. Mycket riktigt ställs också den in.

När vi vill boka om till nästa dag, som också är vår sista på Svalbard, får vi veta att det arrangeras ingen valrossafari denna dag. Jag får snällt byta tillbaka till glaciärsafarin och jag hänger med läppen. Jag hade verkligen sett fram emot att få se valross.

Läs mer: Flyget kan inte landa – Men vad gör det när jag får se Svalbard från luften?

Glaciärsafarin

Det är dimmigt också på onsdagen men tydligen inte lika dimmigt, för vi får inget samtal om inställd utflykt. Vi hämtas upp och åker till uppsamlingsplatsen där vi får låna overaller, stövlar och handskar. Klockan tio åker vi ut med RIB-båten. Våra guider är tyska tjejen Franka och killen Max. Målet för dagen är Borebreen, alltså Boreglaciären, som ligger i Borebukten.

Vi har bara åkt någon halvtimme ut i Isfjorden, som är den stora fjorden Longyearbyen ligger vid, när Franka drar ner farten och pekar ut i vattnet. Valrossar!

Jag hade varit ganska negativ till denna utflykt men känner genast att mitt humör hoppar upp 500 procent! Valrossarna simmar ganska långt bort och jag prisar min skapare att jag har med mig mitt teleobjektiv så jag kan ta närbilder på djuren. Utöver systemkameran har jag med min kompaktkamera för att kunna ta utzoomade bilder utan att behöva byta objektiv.

Kameran går sönder

Jag har bara tagit ett fåtal bilder innan systemkameran börjar fuska. Den låser sig efter varje bild och jag måste ta ut batteriet för att stänga av den, innan jag startar den igen och tar en ny bild. Så håller jag på ett tag och det är klart irriterande eftersom jag missar många fotomöjligheter. Först när vi åker vidare med båten tar jag mig tid att se på bilderna jag har tagit. De är alla rejält överexponerade och så gott som helt vita. Jag testar olika manuella och automatiska inställningar men resultatet är det samma. Hjälp! Allt annat än kul.

Vi åker vidare och kommer till Borebreen. Den är fin men jag tycker Nordenskiöldbreen vi såg några dagar innan var finare; vitare och större. Men Borebreen har en glaciärkalv, dvs ett litet isberg, som guppar omkring i havet och detta är väldigt roligt att se. Här serveras också lunchen, som är en god och matig macka samt kaffe, juice och en choklad.

Läs mer: Med båt till ryska spökbyn Pyramiden och glaciären Nordenskiöldbreen

Valrossar på stranden

Plötsligt säger Franka att kollegorna har meddelat över radion att det finns valross i grannbukten. Alla i båten vill se valross och vi är fastspända på våra platser på två röda. Efter fem minuter är vi framme. Valrossarna ligger raklånga på rygg och drar sig på stranden. Stora, svårrörliga, tröga och världens sötaste. De framkallar samma känslor hos mig som elefanter gör. Enorma men ändå så söta.

De är tio till tolv stycken och alla ligger på stranden. Valrossen är på riktigt ovanligt lat och stora delar av sitt liv ligger den och drar sig på land, ofta i solen. Rakt ut och i en klunga med sina kompisar. Efter några minuter börjar två av dem röra sig ut mot vattnet och jag kan lova att det går sakta där de hoppar fram på sina fenor. Ganska snart följer flera efter. Själv vill jag bara hoppa i vattnet och simma bort till dem. Nu genast. Kameran svär jag över. Jag kommer inte tillräckligt nära med kompaktkameran och med systemkameran vet jag att bilderna blir förstörda.

Nyfikna valrossar och en val

Efter ett tag måste vi åka, vi är redan smått på övertid. Vi är mitt ute på fjorden när Franka stannar igen, pekar och säger att där kommer två valrossar simmande mot oss. Utöver att valrossarna är världens sötaste är de också nyfikna djur. De simmar inte bort när det kommer en båt, utan de kommer närmare för att undersöka. Dessa kommer fram och simmar runt båten, bara någon meter från oss! Jag får igen smått panik över kameran och fotar lite med kompaktkameran. Bakom mig hör jag guiden Max fotar som en galning med sin kamera.

Plötsligt pekar Franka och säger whale! Wow. Den dyker och kommer upp igen. Upp och ner, igen och igen. Vi är bara tre RIB-båtar på hela fjorden och det är helt tyst. Förutom valen som ljudligt blåser ut vattnet som en fontän varje gång den kommer upp. Alla i båten är helt trollbundna, även Franka och Max som ser knölval för första gången. Jag har alltid trott att fontänen existerade bara i Kalle Anka men den är på riktigt.

Vi har två valrossar som simmar runt båten och en val en bit bort. Wow-känsla de luxe. Jag blir självklart ännu mer bestört över kameran; valen är så långt borta att det är ingen vits att fota med kompaktkameran. Sen bestämmer jag mig för att sluta irritera mig över kameran och bara njuta av upplevelsen. Och där och då fungerade det. Men jag grämer mig fortfarande över att jag inte har några riktigt bra egna bilder på valen.   

Full fart tillbaka till Longyearbyen

Till slut är vi rejält på övertid och vi måste åka tillbaka. Det går i full fart tillbaka till Longyearbyen och vi skjutsas med bil tillbaka till uppsamlingsplatsen och tar av de lånade kläderna. Franka ritar på kartan var vi har varit och sen skjutsar Max oss tillbaka till hotellet.  

Isbreesafarien, som jag var lite negativ till, blev toppenupplevelse nummer ett på Svalbard. Men bara en hårsmån framför Pyramiden, som också var som en sagolik upplevelse.

Det löste sig också ganska bra med foton. Jag mailade guiden Max, som skickade ett urval av sina finaste foton från dagen. Sen har jag också lånat både Hanne och Peders foton. Utöver det har jag också fått hjälp av Cathinka att redigera mina utfrätta bilder från systemkameran, där hon lyckades rädda några av dem så de kunde visas.  

Franka berättade att de valrossar vi såg på land har varit där hela sommaren. Alla hoppas de stannar där, för är de två säsonger på samma ställe anses de etablerade där. Valrossafarin går till ön Prins Karls Forland, som är mycket längre bort, men där valrossarna är etablerade sen flera år. Jag håller tummarna för att de är kvar i Borefjorden också nästa år, att ha dem så nära Longyearbyen er något alldeles extra.

Läs mer: Alla inlägg från Svalbard – Vinter och sommar

---

Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.